Min förtröstan på Jehova uppehöll mig
BERÄTTAT AV AGENOR DA PAIXÃO
Vår ende son, Paulo, dog i bronkit när han var bara 11 månader. Tre månader senare, den 15 augusti 1945, dog min älskade hustru i lunginflammation. Jag var då 28 år. Dessa svåra slag gjorde mig mycket bedrövad, men min förtröstan på Jehova och hans löften uppehöll mig. Låt mig berätta hur jag kom att få en sådan förtröstan.
ÄNDA sedan min födelse i Salvador i staten Bahia i Brasilien den 5 januari 1917 hade min mor lärt mig att tillbe katolska ”helgon”. Hon väckte till och med mina bröder och mig tidigt på morgnarna, så att vi kunde be tillsammans. Mina föräldrar deltog emellertid också i candomblé, afro-brasilianska voodooriter. Jag respekterade dessa uppfattningar, men jag hade ingen tilltro vare sig till candomblé eller till katolicismens så kallade helgon. Det som gjorde mig särskilt besviken var de rasfördomar som kom till uttryck inom båda dessa religioner.
Med tiden flyttade mina två äldre bröder hemifrån för att söka arbete. Lite längre fram övergav min far familjen. Vid nio års ålder var jag därför tvungen att börja arbeta för att hjälpa till att försörja min mor och min yngre syster. Omkring 16 år senare hade jag och en annan fabriksarbetare några samtal som visade sig bli en vändpunkt i mitt liv.
Jag lär mig att förtrösta på Jehova
Jag lärde känna Fernando Teles år 1942. Han sade ofta att det var fel att tillbe helgon. (1 Korinthierna 10:14; 1 Johannes 5:21) I början brydde jag mig inte så mycket om det han sade. Men hans uppriktighet och hans intresse för människor, oavsett hudfärg, tilltalade mig, och jag började beundra hans bibelkunskap — i synnerhet det han sade om Guds kungarike och en paradisisk jord. (Jesaja 9:6, 7; Daniel 2:44; Uppenbarelseboken 21:3, 4) När han märkte att jag började bli intresserad, gav han mig en bibel och en del biblisk litteratur.
Några veckor senare tackade jag ja till en inbjudan att följa med på ett församlingsbokstudium. I gruppen studerade man boken Religion, utgiven av Sällskapet Vakttornet. Jag tyckte mycket om studiet och började vara med vid alla Jehovas vittnens församlingsmöten. Det som särskilt imponerade på mig var avsaknaden av rasfördomar och det varma mottagande som jag fick. Vid ungefär samma tid började jag sällskapa med Lindaura. När jag talade med henne om det jag fick lära mig, började hon också besöka mötena.
En annan sak som gjorde starkt intryck på mig vid mötena var den tonvikt som lades på predikoarbetet. (Matteus 24:14; Apostlagärningarna 20:20) Uppmuntrad av pionjärerna, som heltidstjänare bland Jehovas vittnen kallas, började jag vittna informellt för mina medpassagerare på tåget till och från arbetet. När jag fann någon som var intresserad, brukade jag be om hans adress och besöka honom i hans hem för att försöka uppodla intresset.
Min förtröstan på Jehova och hans organisation fortsatte att växa. Efter att ha lyssnat till ett bibliskt tal om kristet överlämnande lät jag därför döpa mig. Dopet skedde i Atlanten den 19 april 1943. Samma dag tog jag för första gången del i predikandet från hus till hus.
Två veckor senare, den 5 maj, gifte jag mig med Lindaura. Någon tid därefter, i augusti 1943, döptes Lindaura vid den första sammankomst som Jehovas vittnen höll i staden Salvador. I Jehovas vittnens årsbok för 1973 sades det beträffande den sammankomsten: ”Prästerna lyckades stoppa det offentliga föredraget i Salvador, men då hade redan ett mycket gott vittnesbörd ... blivit avgivet.” De påtagliga bevisen för Jehovas vägledning under denna period av svår förföljelse stärkte min förtröstan på honom.
Som jag berättade i inledningen dog min kära hustru bara två år efter sitt dop — och tre månader efter vår sons död. Hon var bara 22 år. Men min förtröstan på Jehova uppehöll mig under dessa svåra månader.
Stärkt av andlig verksamhet
År 1946, ett år efter det att jag hade förlorat min hustru och min son, blev jag förordnad som bibelstudietjänare i den enda församling som då fanns i Salvador. Samma år började skolan i teokratisk ämbetsutövning (nu kallad skolan i teokratisk tjänst) i alla församlingar i Brasilien, och jag blev den förste skoltjänaren i staten Bahia. I oktober 1946 hölls ”De glada nationernas teokratiska konvent” i São Paulo. Min arbetsgivare sedan tio år tillbaka sade att han behövde mig och ville inte låta mig åka. Men när jag hade förklarat för honom hur mycket det betydde för mig att få vara med vid sammankomsten, gav han mig en frikostig gåva och önskade mig lycklig resa.
Sammankomsten hölls i São Paulos stadsteater, och programmet framfördes på portugisiska — landets officiella språk — samt på engelska, polska, ryska, tyska och ungerska. Vid den sammankomsten pålystes det att tidskriften Vakna! i fortsättningen skulle komma ut på portugisiska. Jag blev så gripen av sammankomsten — där omkring 1.700 var närvarande vid det offentliga talet — att jag fyllde i en ansökan om att börja som pionjär den 1 november 1946.
På den tiden gjorde vi pionjärer flitigt bruk av grammofonen i vår tjänst. Talet ”Skydd” var ett som vi ofta använde. När vi hade spelat upp talet för den besökte, sade vi: ”För att skydda oss mot en osynlig fiende måste vi troget hålla fast vid en vän som också är osynlig. Jehova är vår bäste vän, och han är mycket mäktigare än vår fiende, Satan. Vi måste därför hålla oss tätt intill Jehova för att skydda oss mot honom.” Därefter erbjöd vi broschyren Skydd, som innehöll ytterligare upplysningar.
Efter mindre än ett års pionjärtjänst blev jag inbjuden att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag tillsammans med Cariocaförsamlingen i Rio de Janeiro. Där fick vi ibland möta starkt motstånd. Min kamrat, Ivan Brenner, blev en gång överfallen av en man i tjänsten. Grannarna kallade på polis, och både vi och mannen fördes till polisstationen.
Under förhöret var mannen mycket aggressiv och anklagade oss för att ha stört den allmänna ordningen. Polismästaren befallde honom att vara tyst och vände sig sedan till oss och sade i vänlig ton att vi fick lämna polisstationen. Mannen, däremot, höll han kvar i häkte, anklagad för ofredande. Sådana situationer stärkte min förtröstan på Jehova.
Utökad heltidstjänst
Den 1 juli 1949 blev jag till min stora glädje inbjuden att tjäna vid Betel, som Jehovas vittnens avdelningskontor i ett land kallas. Betel i Brasilien låg då på rua Licínio Cardoso 330 i Rio de Janeiro. På den tiden bestod Betelfamiljen av endast 17 personer. I början tillhörde jag den församling som låg närmast Betel, Engenho de Dentro, men längre fram blev jag förordnad att tjäna som presiderande tillsyningsman i den enda församlingen i Belford Roxo, en stad som ligger strax utanför Rio de Janeiro.
Veckosluten var fyllda av verksamhet. På lördagarna tog jag tåget till Belford Roxo, tog del i tjänsten på fältet på eftermiddagen och var med vid teokratiska skolan och tjänstemötet på kvällen. Jag sov över hos vänner i församlingen och tog sedan del i tjänsten nästa förmiddag. På eftermiddagen var jag närvarande vid det offentliga föredraget och Vakttornsstudiet och kom tillbaka till Betel vid halvtiotiden på kvällen. I dag finns det 18 församlingar i Belford Roxo.
Efter att ha haft detta fulltecknade schema i tre och ett halvt år blev jag år 1954 förordnad att tjäna som presiderande tillsyningsman i São Cristóvão-församlingen i Rio de Janeiro. Jag var kvar i den församlingen i tio år.
Mitt arbete på Betel
Mitt första uppdrag på Betel var att bygga ett garage för Sällskapets enda bil, en skåpbil av märket Dodge, 1949 års modell, som kallades ”Chocolate” på grund av sin bruna färg. När garaget var färdigt, fick jag börja arbeta i köket, där jag stannade i tre år. Därefter blev jag förflyttad till avdelningen för mindre trycksaker, där jag har arbetat i över fyrtio år nu.
En stor del av vår utrustning i tryckeriet var begagnad. I många år hade vi till exempel en gammal flatbäddspress som vi tillgivet kallade Sara, efter Abrahams hustru. Den hade använts i åratal i tryckeriet vid Sällskapet Vakttornets högkvarter i Brooklyn i New York, när den på 1950-talet skeppades till Brasilien. Här bar den, i likhet med Abrahams hustru, frukt på sin ålderdom — i form av otaliga exemplar av tidskrifterna Vakttornet och Vakna!
Jag har aldrig upphört att förvåna mig över den produktionsökning som skett vid vårt tryckeri i Brasilien. Under hela året 1953 tryckte vi 324.400 exemplar av tidskrifterna, men nu är produktionen uppe i över tre miljoner per månad!
Utvidgningen av Betel
Det har varit mycket spännande att se den utvidgning av Betel som skett under årens lopp. År 1952 byggde vi ett tryckeri i två våningar bakom Betelhemmet i Rio de Janeiro. År 1968 flyttades hela Betel till en helt ny anläggning i staden São Paulo. När vi flyttade in, verkade allt mycket stort och rymligt för Betelfamiljens 42 medlemmar. Vi trodde faktiskt att den här anläggningen var tillräckligt stor för att fylla alla våra behov i framtiden. År 1971 uppfördes emellertid två femvåningsbyggnader till på tomten, och en angränsande fabrik inköptes, byggdes om och införlivades med anläggningen. Men efter bara några år hade den fortsatta ökningen av antalet förkunnare — vi passerade 100.000-strecket år 1975 — gjort att vi behövde ännu mer utrymme.
En ny anläggning uppfördes därför omkring 14 mil från São Paulo, i närheten av den lilla staden Cesário Lange. År 1980 flyttade Betelfamiljen, som då bestod av 170 medlemmar, till dessa nya lokaler. Sedan dess har det skett en dramatisk ökning här i landet. I dag är det över 410.000 som regelbundet predikar de goda nyheterna om Guds kungarike i Brasilien! För att tillgodose alla dessa förkunnares andliga behov har vi varit tvungna att utöka anläggningen gång på gång för att kunna trycka biblisk litteratur och hysa alla frivilliga arbetare. För närvarande består Betelfamiljen av omkring 1.100 medlemmar!
Privilegier jag sätter värde på
Jag betraktar Beteltjänsten som ett dyrbart privilegium. Även om jag i yngre år ibland funderade på att gifta om mig, har jag valt att vara ogift för att helt och fullt kunna koncentrera mig på mina privilegier här på Betel och i predikoverket. Jag har haft glädjen att tjäna tillsammans med många unga här i tryckeriet och få öva dem i deras uppgifter. Jag har försökt behandla dem som om de var mina egna söner. Deras entusiasm och osjälviskhet har varit en källa till stor uppmuntran för mig.
Ett annat privilegium har varit det fina kamratskapet med alla dem som jag har delat rum med under årens lopp. Det är sant att skillnader i fråga om bakgrund och personlighet ibland har varit en utmaning, men jag har lärt mig att inte förvänta mig fullkomlighet av andra. Jag har försökt att inte göra berg av mullvadshögar och att inte ta mig själv för högtidligt. Att jag skrattat åt mina egna misstag har hjälpt mig att ha fördrag med andras.
Ett annat privilegium som jag har satt stort värde på har varit att få vara med vid stora internationella sammankomster i USA. Den ena var sammankomsten ”Eviga goda nyheter”, som hölls på Yankee Stadium i New York år 1963, och den andra var den internationella sammankomsten ”Fred på jorden”, som hölls på samma plats år 1969. Medan jag var där, hade jag glädjen att få besöka Jehovas vittnens högkvarter i Brooklyn i New York.
Jag har också haft privilegiet att i tio års tid, i rotation med andra bröder, presidera vid Betelfamiljens morgontillbedjan. Men det största privilegiet, det som har skänkt mig allra mest glädje och uppmuntran, är att få sprida budskapet om Guds kungarike till ärligt sinnade människor, precis som vår Herre, Jesus Kristus, gjorde.
På senare år har jag ställts inför utmaningen att leva med Parkinsons sjukdom. Den kärleksfulla vård som jag har fått av bröderna och systrarna på sjukavdelningen vid Betel har varit en ständig källa till tröst och hjälp för mig. Med full förtröstan ber jag att Jehova skall ge mig kraft att kunna fortsätta att göra mitt bästa för att befrämja hans sanna tillbedjan.
[Bild på sidan 23]
Avdelningskontoret i Brasilien, där jag nu bor
[Bilder på sidan 23]
Min hustru, som dog år 1945, och jag