Råder överensstämmelse mellan ”Guds tempel” och avgudar i Grekland?

DEN här mycket heta sommardagen gassar solen ner på de glittrande stenarna. Den extrema värmen tycks emellertid inte dämpa andan och den fasta beslutsamheten hos en skara fromma grekisk-ortodoxa pilgrimer som strävar uppåt mot kapellet på kullens topp.

Man ser en utmattad gammal kvinna som har färdats från landets andra ände och som kämpar med att hålla sina trötta fötter i gång. Lite längre uppför kullen svettas en ivrig man kraftigt, när han otåligt försöker ta sig fram genom skaran av människor som trängs och knuffas. Och en liten flicka kravlar sig fram på sina svårt blödande knän, med uppenbara smärtor och ett desperat ansiktsuttryck. Vad är målet? Att komma i tid för att tillbe och om möjligt få röra vid och kyssa bilden av det firade ”helgonet”.

Scener liknande denna förekommer över hela världen på platser som är helgade åt dyrkan av ”helgon”. Uppenbarligen är alla dessa pilgrimer övertygade om att de på detta vis följer den väg som Gud har anvisat för dem som nalkas honom och således ger uttryck åt sin hängivenhet och tro. I boken Our Orthodox Christian Faith heter det: ”Vi firar minnet av [”helgonen”] och tillskriver deras heliga personlighet härlighet och ära ... , och vi ber om deras böner inför Gud för vår räkning och om deras förböner och hjälp i många av behoven i vårt liv. ... Vi tar vår tillflykt till de undergörande helgonen ... för våra andliga och kroppsliga behov.” Också enligt den romersk-katolska kyrkans synodpåbud skall helgonen åkallas som förespråkare hos Gud, och både helgonrelikerna och helgonbilderna skall vördas.

En äkta kristens främsta omsorg bör vara att tillbe Gud ”med ande och sanning”. (Johannes 4:24) Låt oss av den anledningen begrunda några fakta om det sätt på vilket vördnad av ”helgon” infördes som en del av kristenhetens religionsutövning. En sådan undersökning bör vara mycket upplysande för alla som vill nalkas Gud på ett för honom godtagbart sätt.

Hur ”helgon” infördes

I de kristna grekiska skrifterna betecknas som ”heliga” eller ”helgon” alla de första kristna som var renade med hjälp av Kristi blod och som var avskilda för Guds tjänst som blivande medarvingar med Kristus. (Apostlagärningarna 9:32; 2 Korinthierna 1:1; 13:13)a Män och kvinnor, de framträdande och de oansenliga i församlingen, beskrevs alla som ”heliga” medan de levde här på jorden. Erkännandet av dem som skriftenliga helgon uppsköts inte tills efter det att de hade dött.

Men efter 100-talet v.t., medan den avfälliga kristendomen höll på att ta form, var tendensen den att försöka göra kristendomen populär, göra den till en religion som skulle tilltala hedniska människor och villigt godtas av dem. Dessa hedningar tillbad ett panteon av gudar, och den nya religionen var strängt monoteistisk. En kompromiss kunde därför bli möjlig genom antagandet av ”helgon”, som kunde komma i stället för de forntida gudarna, halvgudarna och mytiska heroerna. Om detta heter det i boken Ekklisiastiki Istoria (Kyrkohistoria): ”För dem som blev omvända från hedendom till kristendom var det lätt att känna igen sina övergivna heroer i martyrerna och att börja ge åt dem den ära de tidigare gav åt de förra. ... Men mycket ofta blev givandet av sådan ära åt helgonen rena rama avgudadyrkan.”

I ett annat referensverk förklaras det hur ”helgon” infördes i kristenheten: ”I givandet av ära åt den grekisk-ortodoxa kyrkans helgon finner vi tydliga drag av det starka inflytande den hedniska religionen hade. Egenskaper som människor hade tillskrivit Olympens gudar innan de blev omvända till kristendomen tillskrevs nu helgonen. ... Från de tidiga åren av den nya religionen ser vi att de som omfattade den ersatte solguden (Foibos Apollon) med profeten Elia och byggde kyrkor på eller intill ruinerna av denne guds forntida tempel eller helgedomar, för det mesta på toppen av kullar eller berg, på alla de ställen där de forntida grekerna ärade ljusbringaren Foibos Apollon. ... De till och med identifierade jungfrugudinnan Athena med jungfru Maria. Det tomrum som skapades när avgudabilden av Athena slets ner fylldes alltså inom den omvände avgudadyrkarens själ.” — Neoteron Enkyklopaidikon Lexikon (Nya encyklopediska ordboken), band 1, sidorna 270, 271.

Undersök till exempel den situation som rådde i Athen så sent som i slutet av 300-talet v.t. Flertalet av invånarna i den staden var fortfarande hedningar. En av de heligaste ritualerna var de eleusinska mysterierna, en tvåfaldig tilldragelseb som firades årligen i februari i staden Eleusis, 23 kilometer nordväst om Athen. För att vara med vid dessa mysterier måste de hedniska athenarna följa den heliga vägen (Hi·e·rạ Ho·dọs). I en strävan att ordna en alternativ plats för tillbedjan visade sig stadens ledare ganska påhittiga. På samma väg, omkring 10 kilometer från Athen, byggde man Dafneklostret för att dra till sig hedningarna och avhålla dem från att besöka mysterierna. Klosterkyrkan var byggd på grunden till det gamla tempel som var helgat åt den grekiske guden Daphnaios eller Pythios Apollon.

Bevis för införlivandet av hedniska gudar i vördandet av ”helgon” kan man finna också på ön Kithira i Grekland. På en av öns bergstoppar finns det två kapell — ett av dem helgat åt ”sankt” Georg, det andra åt jungfru Maria. Utgrävningar visar att det fanns en minoisk bergshelgedom där som tjänade som en plats för tillbedjan för nästan 3.500 år sedan. Under 500- eller 600-talet v.t. byggde ”kristna” sitt kapell åt ”sankt” Georg på precis samma ställe som bergshelgedomen. Åtgärden var högst symbolisk; detta högt utvecklade centrum för minoisk religion behärskade sjöförbindelserna genom Egeiska havet. De båda kyrkorna var byggda där för att man skulle försäkra sig om Vår Frus och ”sankt” Georgs ynnest. Den senare firades på samma dag som ”sjömännens skyddshelgon”, ”sankt” Nikolaus. I en tidning som rapporterade om denna upptäckt hette det: ”I våra dagar bestiger den [grekisk-ortodoxe] prästen berget, alldeles som i forna tider den minoiske prästen gjorde”, för att förrätta religiösa tjänster!

En historieforskare sammanfattar i vilken utsträckning den avfälliga kristendomen påverkades av grekisk religion och påpekar: ”Den kristna religionens hedniska grundval förblir ofta oförändrad när det gäller populära trossatser och vittnar därigenom om traditionens bestående natur.”

Tillbedjan av vad man känner

Jesus sade till den samariska kvinnan: ”Vi tillber vad vi känner. ... De sanna tillbedjarna skall tillbe Fadern med ande och sanning, och Fadern söker ju efter sådana till att tillbe honom.” (Johannes 4:22, 23) Lägg märke till att tillbedjan med sanning är ett måste! Därför är det omöjligt att tillbe Gud på ett godtagbart sätt utan exakt kunskap om sanningen och djup kärlek till den. Den sanna kristna religionen måste vara grundad på sanning, inte på traditioner och seder som lånats från hedendomen. Vi vet hur Jehova känner det när människor försöker tillbe honom på felaktigt sätt. Aposteln Paulus skrev till de kristna i den forntida staden Korinth: ”Vilken samstämmighet finns mellan Kristus och Belial? ... Vilken överensstämmelse finns mellan Guds tempel och avgudar?” (2 Korinthierna 6:15, 16) Varje försök att bringa överensstämmelse mellan Guds tempel och avgudar är frånstötande för honom.

Dessutom utesluter Bibeln klart och tydligt tanken på att be till ”helgon” för att de skall verka som förespråkare hos Gud. I sin mönsterbön lärde Jesus att böner skall riktas bara till Fadern, eftersom han gav sina lärjungar anvisningen: ”Så här skall ni alltså be: ’Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat.’” (Matteus 6:9) Jesus fastslog vidare: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Ifall ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.” Och aposteln Paulus sade: ”En enda är Gud, och en enda är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus.” — Johannes 14:6, 14; 1 Timoteus 2:5.

Om vi verkligen vill att Gud skall höra våra böner, är det nödvändigt att vi nalkas honom på det sätt som hans ord anvisar. Paulus betonade också det enda giltiga sättet att nalkas Jehova, när han skrev: ”Kristus Jesus är den som har dött, ja, rättare sagt den som uppväcktes från de döda, den som är på Guds högra sida och som lägger sig ut för oss.” ”Han [kan] också fullständigt rädda dem som kommer till Gud genom honom, eftersom han alltid är vid liv för att lägga sig ut för dem.” — Romarna 8:34; Hebréerna 7:25.

Att tillbe med ande och sanning

Den avfälliga kristendomen hade varken den andliga kraft eller det stöd av Guds heliga ande som kunde motivera hedningarna att överge sin falska tillbedjan och rätta sig efter Jesu Kristi sanningsenliga undervisning. Den tog upp hedniska lärosatser och sedvänjor i sin strävan efter att få konvertiter, makt och popularitet. Därför frambringade den inte sunda kristna, godtagbara för Gud och Kristus, utan skenkristna troende, ”ogräs” som inte var passande för Riket. — Matteus 13:24–30.

Nu, under ändens tid, pågår emellertid under Jehovas vägledning en mycket viktig rörelse för att återställa sann tillbedjan. I hela världen söker Jehovas folk, oberoende av sin kulturella, sociala eller religiösa bakgrund, anpassa sitt liv och sina trossatser efter Bibelns normer. Om du vill veta mer om hur man tillber Gud ”med ande och sanning”, sök då kontakt med Jehovas vittnen där du bor. De kommer med största nöje att hjälpa dig att ägna Gud godtagbar helig tjänst, grundad på förnuftsmässighet och exakt kunskap i hans ord. Paulus skrev: ”Jag [bönfaller] er, bröder, vid Guds medömkan, att framställa era kroppar till ett levande, heligt, Gud välbehagligt slaktoffer, er förnuftsmässiga heliga tjänst. Och sluta upp med att ta gestalt efter denna tingens ordning; förvandla er i stället genom att göra om ert sinne, så att ni kan pröva er fram till vad Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja är.” Och till kolosserna skrev han: ”Från den dag då vi fick höra om det, [har vi] inte ... upphört att be för er och begära att ni må uppfyllas av den exakta kunskapen om hans vilja, i all vishet och andlig fattningsförmåga, så att ni kan vandra värdigt Jehova för att fullständigt behaga honom, under det ni fortsätter att bära frukt i allt gott verk och växer till i den exakta kunskapen om Gud.” — Romarna 12:1, 2; Kolosserna 1:9, 10.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 28]

Otroligt bruk av Parthenon

Den ”kristne” kejsaren Theodosius II avskaffade, med edikt som gällde staden Athen (438 v.t.), de hedniska riterna och mysterierna och stängde de hedniska templen. De kunde därefter göras om till kristna kyrkor. Det enda kravet för att med framgång göra om ett tempel var att rena det genom att installera ett kors i det!

Ett av de första tempel som gjordes om var Parthenon. En stor renovering genomfördes för att göra Parthenon passande att användas som ett ”kristet” tempel. Från 869 v.t. tjänade det som Athens katedral. Till att börja med hedrades byggnaden som den ”heliga vishetens” kyrka. Det kunde ha varit en avsiktlig påminnelse om att templets ursprungliga ”ägare”, Athena, var vishetens gudinna. Senare dedicerades den till ”Vår Fru, athenskan”. Efter åtta hundra år av ortodoxt bruk gjordes templet nu om till den katolska kyrkan Sankta Maria av Athen. En sådan religiös ”återanvändning” av Parthenon fortsatte, när de ottomanska turkarna på 1400-talet gjorde om byggnaden till en moské.

I våra dagar besöks Parthenon, det forntida doriska templet åt Athena Parthenos (”Jungfrun”), den grekiska vishetsgudinnan, av tusentals turister helt enkelt som ett av den grekiska arkitekturens mästerverk.

[Bild på sidan 26]

Dafneklostret — en alternativ plats för tillbedjan för hedningarna i det forntida Athen