Jag lärde känna Bibelns sanning i Rumänien
BERÄTTAT AV GOLDIE ROMOCEAN
År 1970 besökte jag släktingar i Rumänien för första gången på nästan 50 år. Människor levde under en förtryckande kommunistisk regim, och jag blev gång på gång uppmanad att vara försiktig med vad jag sade. När jag så stod på det statliga registreringskontoret i vår hemby, beordrade myndighetspersonen mig att omedelbart lämna landet. Låt mig, innan jag förklarar varför han gjorde det, tala om hur jag lärde känna Bibelns sanning i Rumänien.
JAG föddes den 3 mars 1903 i byn Ortelec i nordvästra Rumänien, nära staden Zalău. Vi hade vackra omgivningar där vi bodde. Vattnet och luften var rena. Vi odlade själva det vi behövde till mat och saknade ingenting materiellt. I mina tidiga år hade landet fred.
Människorna var mycket religiösa. Ja, vår familjs medlemmar hörde till tre olika trossamfund. Min farmor var ortodox katolik, mormor adventist, och mina föräldrar var baptister. Eftersom jag inte var ense med något av deras trossamfund, sade min familj att jag skulle komma att bli ateist. ”Om det finns en enda Gud”, tänkte jag, ”borde det vara bara en religion — inte tre i en familj.”
Det jag såg i religionen oroade mig. Prästen gjorde till exempel besök i hemmen för att samla in kyrkoavgiften. När folk inte hade pengar att ge, tog han deras bästa yllefiltar i stället. I katolska kyrkan såg jag farmor böja knä för att be inför bilden av Maria. ”Varför be till en bild?” tänkte jag.
Besvärliga tider
Pappa for till USA år 1912 för att tjäna pengar, så att han kunde betala en skuld. Inte långt därefter bröt kriget ut, och männen i vår by drog ut i striden — bara kvinnor, barn och gamla blev kvar. Vår by kom under ungerskt välde till en tid, men sedan återvände rumänska soldater och tog tillbaka byn. De befallde oss att ge oss i väg omedelbart. Men i brådskan och förvirringen med att packa tillhörigheterna och småbarnen på en oxkärra blev jag kvarlämnad. Du förstår, jag var äldst av fem barn.
Jag sprang till en granne, en gammal man som hade stannat kvar, och han sade: ”Gå hem. Lås dörrarna, och släpp inte in någon.” Jag lydde snabbt. Sedan jag hade ätit lite hönssoppa och kåldolmar, som hade blivit kvar i brådskan vid avfärden, böjde jag knä vid sängen och bad. Snart somnade jag och sov djupt.
När jag slog upp ögonen, var det ljust, och jag sade: ”O, tack, Gud! Jag lever!” Väggarna var fulla av kulhål, eftersom det hade varit skjutande hela natten. När mamma fick klart för sig att jag inte var med dem i nästa by, sände hon i väg den unge George Romocean, som fann mig och tog mig med. Det dröjde inte länge förrän vi kunde återvända till vår hemby och fortsätta att bo där.
Min längtan efter Bibelns sanning
Min mor ville att jag skulle bli döpt som baptist, men jag ville inte bli det, eftersom jag inte kunde tro att en kärleksrik Gud skulle låta människor få brinna för evigt i helvetet. Mamma försökte förklara och sade: ”Jo, om de är onda.” Men jag svarade: ”Döda dem om de är onda, men pina dem inte. Jag skulle inte ens pina en hund eller en katt.”
Jag kommer ihåg att mamma en vacker vårdag, när jag var 14 år, lät mig ta ut korna på bete. När jag låg i gräset vid sidan av en flod med en skog i bakgrunden, såg jag upp mot skyn och sade: ”Gud, jag vet att du är där; men jag tycker inte om något av de här trossamfunden. Du måste ha en god religion.”
Jag tror verkligen att Gud hörde min bön, för just den sommaren, 1917, kom två bibelforskare (som Jehovas vittnen kallades på den tiden) till vår by. De var kolportörer, heltidsförkunnare, och de kom till baptistkapellet medan det hölls en gudstjänst där.
Bibelns sanning sprids i Rumänien
Några år dessförinnan, år 1911, återvände Carol Szabo och Josif Kiss, som hade blivit bibelforskare i USA, till Rumänien för att introducera Bibelns sanning där. De slog sig ner i Tîrgu-Mureş, mindre än 160 kilometer sydöst om vår by. Inom några år reagerade bokstavligen hundratals människor positivt på Rikets budskap och började ägna sig åt kristen tjänst. — Matteus 24:14.
När de två unga bibelforskarna kom till baptistkapellet i vår by, Ortelec, ledde George Romocean, fast han var bara 18 år, mötet och försökte förklara innebörden i Romarna 12:1. Till sist steg en av de unga kolportörerna upp och sade: ”Bröder, vänner, vad är det aposteln Paulus försöker tala om för oss här?”
När jag hörde det, blev jag så begeistrad! Jag tänkte: ”De här männen måste veta hur man förklarar Bibeln.” Men de flesta av de närvarande ropade: ”Falska profeter! Vi vet vilka ni är!” Ett oväsen följde. Men då ställde sig Georges far upp och sade: ”Sluta allihopa! Vad slags anda är det här — den som kommer från en butelj? Om de här männen har något att säga oss och ni inte vill höra på, inbjuder jag dem till mitt hem. Vemhelst som vill komma är välkommen.”
Jag sprang ivrigt hem och berättade för mamma vad som hade hänt. Jag var en av dem som accepterade inbjudan till Romoceans hem. Hur hänförd blev jag inte den kvällen över att få veta från Bibeln att det inte finns något brinnande helvete och att i min egen rumänska bibel se Guds namn, Jehova! Kolportörerna ordnade med att en bibelforskare besökte Romoceans hem varje söndag för att undervisa oss. Följande sommar, då jag var 15 år, blev jag döpt som en symbol av mitt överlämnande åt Jehova.
Med tiden tog praktiskt taget alla i släkterna Prodan och Romocean emot Bibelns sanning och överlämnade sina liv åt Jehova. Många andra från vår by gjorde också det, bland dem det unga par vars hem tidigare tjänat som möteslokal för baptisterna. Sedan förvandlade de det till en plats där bibelforskarna kunde samlas till studium. Bibelns sanning spred sig snabbt i närbelägna byar, och 1920 fanns det omkring 1.800 Rikets förkunnare i Rumänien!
Till USA
Vi var ivriga att dela med oss av vad vi hade lärt oss åt min far, Peter Prodan. Men till vår förvåning fick vi, innan vi skrivit, ett brev från honom, i vilket han talade om att han hade blivit en döpt Jehovas tjänare. Han hade studerat tillsammans med bibelforskare i Akron i Ohio, och han ville att vi alla skulle komma till honom i USA. Mamma ville emellertid inte lämna Rumänien. År 1921 gjorde jag därför bruk av de pengar pappa hade sänt mig och förenade mig med honom i Akron. George Romocean och hans bror hade redan utvandrat till USA året dessförinnan.
När jag anlände med fartyg till Ellis Island i New York, kunde immigrationstjänstemannen inte översätta mitt namn, Aurelia, till engelska, och därför sade han: ”Du är Goldie.” Så har jag hetat ända sedan dess. Kort därefter, den 1 maj 1921, gifte jag mig med George Romocean. Ungefär ett år senare återvände pappa till Rumänien, och år 1925 kom han tillbaka till Akron med min yngre syster, Mary. Sedan for pappa tillbaka till Rumänien för att vara tillsammans med mamma och resten av familjen.
Vår första tid av tjänst i USA
George var en mycket lojal, hängiven tjänare åt Jehova. Mellan 1922 och 1932 välsignades vi med fyra älskliga döttrar, Esther, Anne, Goldie Elizabeth och Irene. En rumänsk församling bildades i Akron, och till att börja med hölls mötena i vårt hem. Senare besökte en representant från bibelforskarnas världshögkvarter i Brooklyn i New York vår församling var sjätte månad och bodde hos oss.
Många söndagar använde vi hela dagen i predikoverket. Vi gjorde i ordning våra bokväskor och en lunch, satte våra flickor i vår T-Ford och använde dagen till att predika på lantdistrikt. På kvällen var vi sedan med vid Vakttornsstudiet. Våra flickor lärde sig att tycka om predikoverket. År 1931 var jag med i Columbus i Ohio när bibelforskarna antog sitt särskiljande namn, Jehovas vittnen.
Tillrättavisning som jag behövde
Några år senare blev jag arg på Joseph F. Rutherford, som då var president för Sällskapet Vakttornet. Ett nytt vittne ansåg att broder Rutherford hade handlat orättvist mot honom och inte lyssnat tillräckligt på honom. Jag ansåg att broder Rutherford hade gjort orätt. En söndag kom så min syster Mary och hennes man, Dan Pestrui, på besök till oss. Efter middagen sade Dan: ”Låt oss göra oss i ordning för att gå till mötet.”
”Vi går inte på mötena längre”, sade jag. ”Vi är arga på broder Rutherford.”
Dan knäppte ihop händerna på ryggen och gick fram och tillbaka, och sedan sade han: ”Kände du broder Rutherford, när du blev döpt?”
”Det gjorde jag naturligtvis inte”, svarade jag. ”Jag blev ju döpt i Rumänien, som du vet.”
”Varför blev du döpt?” frågade han.
”Därför att jag fick veta att Jehova är den sanne Guden, och jag ville överlämna mitt liv åt att tjäna honom”, svarade jag.
”Glöm aldrig det!” svarade han. ”Om broder Rutherford skulle lämna sanningen, skulle du då också lämna den?”
”Nej, aldrig, aldrig!” sade jag. Detta fick mig att ta mitt förnuft till fånga, och jag sade: ”Låt oss alla göra oss i ordning för mötet.” Och vi har inte upphört sedan dess. Hur tacksam var jag inte mot Jehova för min svågers kärleksfulla tillrättavisning!
Hur vi klarade oss under depressionen
Under depressionen på 1930-talet var det svåra tider. En dag kom George hem från arbetet mycket nedstämd och talade om för mig att han hade blivit friställd från sitt arbete vid gummifabriken. ”Var inte orolig”, sade jag, ”vi har en rik Fader i himlen, och han kommer inte att överge oss.”
Samma dag träffade George en vän som hade en stor korg med champinjoner. När George fick veta var vännen hade plockat dem, kom han hem med drygt 35 liter champinjoner. Sedan gav han ut våra tre sista dollar på små korgar. ”Hur kunde du göra det”, frågade jag, ”när vi har små flickor som behöver mjölk?”
”Bekymra dig inte om det”, svarade han, ”gör bara som jag säger.” Under några veckor hade vi en liten fabrik i vårt hus, där vi rensade och packade champinjoner. Vi sålde dem till fina restauranger och tjänade mellan 30 och 40 dollar per dag, en förmögenhet för oss då. Farmaren som gav oss tillstånd att plocka champinjoner på hans betesmark sade att han hade bott där i 25 år och aldrig hade sett så mycket champinjoner. Inom kort kallade gummifabriken tillbaka George till arbetet.
Vi bevarar vår tro
År 1943 flyttade vi till Los Angeles i Kalifornien, och fyra år senare bosatte vi oss i Elsinore. Vi öppnade en speceriaffär där, och alla i vår familj turades om att arbeta i den. På den tiden var Elsinore bara ett litet samhälle på omkring 2.000, och vi måste resa 30 kilometer till ett annat samhälle till våra kristna möten. Hur glad var jag inte över att se en liten församling bildas i Elsinore år 1950! Nu finns det 13 församlingar i samma område.
År 1950 utexaminerades vår dotter Goldie Elizabeth (som de flesta nu känner som Beth) från Vakttornets Bibelskola Gilead i South Lansing i New York och skickades till Venezuela som missionär. År 1955 gladdes vår yngsta dotter, Irene, över att hennes man blev inbjuden att tjäna som resande förkunnare i kretstjänst. Sedan, år 1961, efter det att de hade gått igenom Skolan i Rikets tjänst i South Lansing i New York, blev de skickade till Thailand. Ibland saknade jag mina döttrar så mycket att jag grät, men sedan tänkte jag: ”Detta var vad jag ville att de skulle göra.” Jag tog alltså fatt på min bokväska och gick ut i predikoverket. Jag kom alltid hem glad.
År 1966 fick min käre make, George, stroke. Beth, som hade kommit hem från Venezuela på grund av hälsoproblem, hjälpte till med att sköta om honom. George dog året därpå, och jag blev tröstad av att han hade förblivit trogen mot Jehova och hade fått sin himmelska belöning. Därefter reste Beth till Spanien för att tjäna där behovet av Rikets förkunnare var större. Min äldsta dotter, Esther, blev sjuk i cancer och dog år 1977, och år 1984 dog Anne i leukemi. Båda hade varit trogna tjänare åt Jehova hela sitt liv.
Vid tiden för Annes död hade Beth och Irene återvänt från sina utländska predikouppdrag. De hade hjälpt till med att sköta sina systrar, och vi sörjde alla djupt. Efter en tid sade jag till mina flickor: ”Det räcker! Vi har tröstat andra med de dyrbara bibliska löftena. Nu måste vi låta oss själva bli tröstade. Satan vill beröva oss vår glädje i att tjäna Jehova, men vi får inte låta honom göra det.”
Vår trogna familj i Rumänien
Min syster Mary och jag gjorde en minnesvärd resa för att besöka vår familj i Rumänien år 1970. En av våra systrar hade dött, men vi kunde besöka vår bror John och vår syster Lodovica, som fortfarande bodde i byn Ortelec. Vid tiden för vårt besök hade pappa och mamma dött och hade förblivit trogna mot Jehova. Många berättade för oss att pappa hade varit en stöttepelare i församlingen. Också några av hans barnbarnsbarn i Rumänien är nu vittnen. Vi besökte också många släktingar på min mans sida som hade förblivit ståndaktiga i den bibliska sanningen.
År 1970 stod Rumänien under den grymma kommunistiska regim som Nicolae Ceauşescu utövade, och Jehovas vittnen var ondskefullt förföljda. Min bror Johns son, Flore, och andra av mina släktingar, satt många år i koncentrationsläger på grund av sin kristna tro, och det gjorde också min mans kusin, Gábor Romocean. Det var därför inte att undra på att våra rumänska bröder sade, när vi blev betrodda med att ta med oss korrespondens till Jehovas vittnens högkvarter i New York, att de skulle vara oroliga ända tills de hörde att vi i trygghet var ute ur landet!
När vi fick klart för oss att våra visum hade utlöpt, begav vi oss till det statliga registreringskontoret i Ortelec. Det var fredagseftermiddag, och det var bara en myndighetsperson i tjänst. När han fick veta vilka vi hade besökt och att vår brorson hade varit i koncentrationsläger, sade han: ”Mina damer, ni måste ge er i väg härifrån omedelbart!”
”Men det går inget tåg härifrån i dag”, sade min syster.
”Det spelar ingen roll”, sade han enträget. ”Ta en buss. Ta ett tåg. Ta en taxi. Gå till fots. Ge er bara i väg härifrån så fort ni kan!”
När vi började gå, blev vi kallade tillbaka och upplysta om att ett icke annonserat militärtåg skulle komma förbi klockan 18.00. Hur bra var inte det! På ett vanligt tåg skulle våra handlingar bli kontrollerade gång på gång, men eftersom det här tåget transporterade militär personal och vi två var de enda civila ombord, bad ingen att få se våra pass. De antog kanske att vi var farmödrar eller mormödrar till några av officerarna.
Vi anlände till Timisoara nästa morgon, och med hjälp av en släktings vän kunde vi få våra visum. Dagen därpå var vi ute ur landet. Vi förde med oss hem många kära och oförglömliga minnen av våra lojala kristna bröder och systrar i Rumänien.
Under de år som följde på vårt besök i Rumänien hörde vi bara knapphändiga detaljer om predikoverksamheten bakom järnridån. Men vi var säkra på att våra kristna bröder och systrar skulle förbli lojala mot vår Gud — vad som än månde komma. Och det har de sannerligen! Vilken glädje var det inte att få veta att Jehovas vittnen blev erkända som religiös organisation i Rumänien i april 1990! Sommaren därpå gladde vi oss över rapporterna om sammankomsterna som hölls i Rumänien. Tänka sig att mer än 34.000 var med i åtta städer, och 2.260 blev döpta! Nu är det mer än 35.000 som tar del i predikoverket i Rumänien, och i fjol var 86.034 med vid åminnelsen av Kristi död.
Sanningen fortfarande dyrbar för mig
Under några år slutade jag att ta del av emblemen vid Åminnelsen. Jag lade märke till mycket duktiga bröder som inte tog del, och jag tänkte: ”Varför skulle Jehova bevilja mig privilegiet att få vara en medarvinge med hans Son i himlen, när andra har så lätt för att uttrycka sig?” Men när jag inte tog del, kände jag mig mycket orolig. Det var som om jag försmådde något. Efter mycket studium och bön började jag ta del igen. Min frid och glädje återvände och har inte lämnat mig.
Även om jag inte längre ser att läsa, lyssnar jag varje dag på kassettinspelningar av Bibeln och tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Jag tar också fortfarande del i predikoverket. Vanligtvis lämnar jag mellan 60 och 100 lösnummer varje månad, och när vi hade särskild kampanj med Vakna! i april i fjol, lämnade jag 323. Med hjälp av mina döttrar kan jag också ha uppgifter i skolan i teokratisk tjänst. Jag är glad att jag kan fortsätta att uppmuntra andra. Nästan alla i Rikets sal kallar mig mormor.
När jag ser tillbaka på nästan 79 år av överlämnad tjänst åt Jehova, tackar jag honom varje dag för att han har låtit mig lära känna hans dyrbara sanning och använda mitt liv i hans tjänst. Jag är så tacksam för att ha fått leva och se uppfyllelsen av Bibelns underbara profetior som förutsade insamlandet av Guds fårlika nu i de sista dagarna. — Jesaja 60:22; Sakarja 8:23.
[Bild på sidan 23]
Min syster Mary och pappa stående, samt jag, George och våra döttrar Esther och Anne
[Bild på sidan 24]
Med mina döttrar Beth och Irene och Irenes man och deras två söner, som alla troget tjänar Jehova