Jehova handlar lojalt
BERÄTTAT AV PETER PALLISER
Det var december 1985. Spänningen steg då vi började nedstigningen mot den internationella flygplatsen i Nairobi i Kenya. Under bilfärden till staden strömmade minnen fram, väckta till liv av välbekanta vyer och ljud.
VI KOM till Kenya för att vara med vid Jehovas vittnens områdessammankomst med temat ”Vi bevarar vår ostrafflighet”. Tolv år tidigare hade min hustru och jag tvingats lämna Kenya på grund av ett förbud mot vår predikoverksamhet. Vi hade bott på Betel — namnet på Jehovas vittnens avdelningskontor. Vilken trevlig överraskning som väntade oss när vi återvände dit för ett besök!
Ett ungt vittne som hjälpte till med middagsmåltiden vid Betel kände vi sedan hon var två år. Åtminstone sex medlemmar av Betelfamiljen var sådana som vi hade lärt känna när de var barn. Vilken glädje att nu få se dem som unga vuxna och få se att de alla, tillsammans med sina familjer, fortfarande är aktiva i tjänsten! Vår Gud, Jehova, har tagit vård om dem i enlighet med Bibelns löfte: ”Mot den lojale kommer du att handla lojalt.” (2 Samuelsboken 22:26) Vilken skillnad jag fann mellan mina unga år och det rika och tillfredsställande liv som dessa unga levde!
Ungdomsår utan mening
Jag föddes den 14 augusti 1918 i Scarborough i England. Två år därefter reste min mor och min halvsyster till Canada, så under de tre följande åren fick jag bo hos min far, hans mor och hans syster. När jag var fem år, kidnappade min mor mig och tog mig till Montreal i Canada. Fyra år senare sände hon mig tillbaka till England för att jag skulle gå i skolan och bo hos min far.
Min mor och min halvsyster skrev till mig ungefär en gång i halvåret. I slutet av sina brev brukade de uttrycka en önskan om att jag skulle bli en god medborgare och vara lojal mot kungen och landet. Mina svar gjorde dem troligen besvikna, eftersom jag skrev att jag ansåg att det var fel med nationalism och krig. Eftersom jag inte hade några klara direktiv under tonåren, levde jag ett planlöst liv.
I juli 1939, sex veckor innan andra världskriget bröt ut, blev jag inkallad till brittiska armén. Jag var bara 20 år. Kort därefter sändes mitt regemente till norra Frankrike. När tyska plan anföll oss unga pojkar, siktade vi med våra gevär och sköt mot dem. Det var en hemsk tillvaro. Vi retirerade framför de framryckande tyska arméerna, och jag var bland dem som evakuerades vid Dunkerque under första veckan i juni 1940. Jag minns fortfarande med skräck synen av en hel bataljon av döda kroppar som låg kringströdda på stranden. Jag överlevde den mardrömmen, och med ett litet fraktfartyg kom jag till Harwich på Englands ostkust.
Året därpå, i mars 1941, sändes jag till Indien. Där fick jag utbildning till finmekaniker. Efter en tids vistelse på sjukhus till följd av en infektion blev jag förflyttad till ett arméförband i Indiens huvudstad, Delhi. Långt hemifrån och fortfarande inte återställd började jag fundera över framtiden. Jag började särskilt fundera över vad som händer med oss när vi dör.
Jag visar ny lojalitet
En annan engelsman, Bert Gale, var min rumskamrat i Delhi. En dag sade han att ”religion var från Djävulen”, en kommentar som väckte mitt intresse. Hans hustru hade blivit ett Jehovas vittne, och då och då sände hon bibliska publikationer till honom. En av dessa, broschyren Hopp, fångade mitt intresse. Dess redogörelse över hoppet om uppståndelsen gav mig en äkta känsla av lugn.
Någon gång i början av 1943 talade Bert med en civil angloindier, Teddy Grubert, som arbetade tillsammans med oss på militärbasen. Till vår förvåning fick vi veta att Teddy var ett Jehovas vittne. År 1941 hade Jehovas vittnens publikationer belagts med förbud, men trots det tog han oss med till de möten som vittnena hade i Delhi. I den lilla församlingen fann jag — för första gången i livet — äkta, varmt kamratskap. Basil Tsatos, en äldre kristen broder från Grekland, visade mig personligt intresse och besvarade mina frågor. Han gav tydliga svar från Bibeln på frågor angående varför vi blir gamla och dör, uppståndelsen och Guds utlovade nya rättfärdiga värld. — Apostlagärningarna 24:15; Romarna 5:12; 2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:3, 4.
Broschyren Blir freden varaktig?, utgiven år 1942 (på svenska år 1943), fångade särskilt mitt intresse. Den identifierade Nationernas förbund som ett ”scharlakansrött vilddjur”. (Uppenbarelseboken 17:3) I broschyren citerade man Uppenbarelseboken, kapitel 17, vers 11, och förklarade: ”Det kan nu sägas, att Nationernas förbund ’har varit och icke mer är’.” Det hette vidare: ”Sammanslutningen mellan världsliga nationer kommer att uppstå igen.” År 1945, mer än tre år senare, hände just detta, då Förenta nationerna bildades!
Under förbudet mot vittnenas litteratur kunde jag hjälpa mina nyvunna vänner. När det kom en kartong med broschyren Blir freden varaktig?, lämnade församlingen över den till mig för säkert förvar. Vem skulle komma på tanken att leta efter förbjuden litteratur i arméförläggningen? Varje gång jag besökte mötena tog jag med några broschyrer för att hålla bröderna väl rustade. Jag gömde till och med deras personliga bibliska litteratur när de fruktade en husrannsakan. Den 11 december 1944 upphävdes förbudet.
År 1943 sattes min lojalitet mot kristna läror på prov i samband med det julfirande som anordnades för vårt arméförband. Jag vägrade att delta, eftersom jag hade lärt mig att Jesus inte föddes under den kalla december och att de första kristna inte firade jul. — Jämför Lukas 2:8–12.
När ”De förenade förkunnarnas” sammankomst hölls i Jabalpur den 27–31 december 1944, var jag bland de cirka 150 närvarande. Många sammankomstdeltagare reste med tåg från Delhi, en resa på drygt 60 mil. Jag kommer aldrig att glömma den underbara atmosfären vid den utomhussammankomsten, där jag såg Jehovas organisation i verksamhet.
Sammankomstdeltagarna inlogerades i sovsalar i skolor, och där sjöng vi Rikets sånger och gladde oss åt lycklig kristen gemenskap. Under den sammankomsten började jag ta del i det offentliga predikoarbetet, ett arbete som sedan dess har förblivit kärt för mig.
Heltidstjänst i England
År 1946 återvände jag till England och kom snart tillsammans med Wolvertonförsamlingen. Även om det inte var mer än tio förkunnare av Guds kungarike, fick de mig att känna mig som hemma, och jag upplevde samma tillfredsställelse som bland bröderna i Indien. I församlingen utmärkte sig Vera Clifton som en äkta, varmhjärtad person. När jag fick veta att hon delade min önskan att bli pionjär, som heltidsförkunnare kallas, gifte vi oss den 24 maj 1947. Jag gjorde i ordning en husvagn, och året därpå fick vi vårt första pionjärdistrikt — staden Huntingdon.
På den tiden gav vi oss i väg på våra cyklar till olika lantdistrikt tidigt på morgonen. Vår heldag i tjänsten avbröts bara för ett kort lunchuppehåll då vi åt våra smörgåsar. Oavsett hur stark motvinden var eller hur kraftigt regnet var när vi cyklade hem, var vi lyckliga och tillfreds i Herrens verk.
Med tiden längtade vi efter att utöka tjänsten och att förkunna de ”goda nyheterna” för människor i andra länder. (Matteus 24:14) Vi ansökte därför om att få gå igenom missionärsskolan Gilead i South Lansing i staten New York. Till sist blev vi antagna till Gileads 26:e klass som utexaminerades i februari 1956.
Utvidgad tjänst i Afrika
Vårt missionärsdistrikt var Nord-Rhodesia (nu Zambia) i Afrika. Kort efter vår ankomst blev vi kallade att tjäna vid Betel i det landet. Som en del av mitt arbete vid Betel hade jag hand om korrespondensen med församlingarna i Östafrika. År 1956 fanns det i Kenya — ett av dessa östafrikanska länder — bara fyra Jehovas vittnen, medan det var mer än 24.000 i Nord-Rhodesia. Vera och jag började fundera på hur fint det skulle vara att tjäna där behovet var större.
Helt oväntat fick jag då ännu en inbjudan till Gileadskolan, den här gången för en tiomånaderskurs för tillsyningsmän vid avdelningskontoren. Jag lämnade Vera i Nord-Rhodesia och reste till staden New York där Gileadskolan fanns på den tiden. När jag hade avslutat kursen i november 1962, förordnades jag till Kenya för att upprätta ett avdelningskontor. Vid det här laget fanns det över hundra vittnen i Kenya.
På återresan till Nord-Rhodesia för att hämta Vera var det tänkt att jag skulle göra ett kort uppehåll i Nairobi i Kenya. Men när jag kom dit, mötte mig Bill Nisbet, en gileadit från den 25:e klassen, med nyheten att det fanns en möjlighet att få officiellt tillstånd att stanna i Kenya på en gång. Vi vände oss till immigrationsmyndigheterna, och inom några minuter hade jag ett femårigt arbetstillstånd. Jag kom därför aldrig tillbaka till Nord-Rhodesia, utan Vera förenade sig med mig i Nairobi.
Efter en improviserad språkkurs i swahili förenade vi oss med den lilla Nairobiförsamlingen i tjänsten. Ibland när vi hade hållit vår framställning på swahili, kunde den besökte utropa: ”Jag förstår inte engelska!” Trots det fortsatte vi, och undan för undan övervann vi språkbarriären.
Vårt distrikt omfattade stora bostadskomplex med sådana bibliska namn som Jerusalem och Jeriko. Det uppstod snabbt intresse, och från dessa områden kom många nya förkunnare av Guds kungarike. Vilken imponerande inverkan Bibelns sanning hade på dessa människor! Känslor av stamöverlägsenhet försvann då lojalitet mot Riket frambringade enhet bland Jehovas folk. Det ingicks även äktenskap mellan stammarna, något som är mycket ovanligt bland icke-vittnen.
Nya Rikets förkunnare omfattade sanningen med nit. Samson, till exempel, var så ivrig att Bibelns sanning skulle spridas till hans hemtrakt att han höll i med att fråga om inte pionjärer kunde sändas dit. Han gjorde faktiskt en tillbyggnad till sitt hus i Ukambaniområdet för att de skulle ha någonstans att bo. Snart bildades där en ny församling av Rikets förkunnare.
Många gånger besökte jag våra bröder i Etiopien. De använde i genomsnitt mer än 20 timmar i tjänsten varje månad, trots fängelse, misshandel och ständig övervakning. Vid ett tillfälle reste två busslaster med bröder och systrar från Etiopien i en vecka och tog sig över farliga bergspass för att vara med vid en områdessammankomst i Kenya. Deras påhittighet att ordna så att biblisk litteratur fanns tillgänglig i deras land var imponerande. Vi i Kenya var glada över att kunna fylla deras behov.
År 1973 infördes ett officiellt förbud mot vårt arbete i Kenya, och missionärerna tvingades lämna landet. Vid det laget fanns det över 1.200 Jehovas vittnen i Kenya, och många av dem var med vid flygplatsen för att ta farväl av oss på ett oförglömligt sätt. Deras närvaro föranledde en medresenär att fråga om vi var ”kändisar” av något slag. Vera och jag återvände till England och erbjöds ett distrikt där, men vi längtade efter att återvända till Afrika.
Tillbaka till Afrika
Några månader senare fick vi ett nytt förordnande — att arbeta vid Betel i Accra, huvudstaden i Ghana. En av mina arbetsuppgifter gjorde att jag ställdes ansikte mot ansikte med de vedermödor som våra bröder där råkar ut för. Eftersom jag hade hand om inköpen av mat och förnödenheter, blev jag häpen över de orimliga priserna på matvaror. Ofta kunde man helt enkelt inte köpa de varor som behövdes. Brist på bensin och ringa tillgång till reservdelar utgjorde ytterligare problem.
Jag lärde mig vikten av tålamod, något som våra bröder i Ghana hade utvecklat. Det var så uppmuntrande att se den glada inställning de bevarade, då de tillbakavisade frestelsen att få livets nödtorft med hjälp av mutor. Det resulterade i att Jehovas tjänare i Ghana blev välkända för sin ärlighet och fick ett gott namn hos många myndighetspersoner.
Trots knapphet i materiellt avseende rådde ett växande andligt välstånd. Över hela landet, i praktiskt taget varje hem, fanns våra bibliska publikationer. Vi såg antalet Rikets förkunnare i Ghana växa från 17.156 år 1973, då vi kom dit, till mer än 23.000 år 1981. Det året gjorde min hudcancer, utan tvivel förvärrad genom åratal av exponering för solen i Indien och Afrika, att vi tvingades lämna Ghana och återvända till England för ordentlig behandling.
Nya förhållanden i England
För mig innebar återkomsten en avsevärd förändring i tjänsten. Jag var så van vid att obehindrat tala med människor som respekterade Gud och Bibeln. Men i London finner jag sällan en sådan inställning. Jag förundrar mig över den uthållighet som bröderna i Storbritannien visar. Det här har hjälpt mig att inse behovet av att utveckla mer empati för människor som i andligt avseende är ”skinnade och skuffade hit och dit”. — Matteus 9:36.
Efter vår återkomst från Afrika tjänade Vera och jag tillsammans vid Betel i London ända tills hon dog i september 1991, vid 73 års ålder. Det har inte varit lätt för mig att förlora en sådan trogen kamrat som arbetat sida vid sida med mig i tjänsten under så många år. Jag saknar henne oerhört mycket. Men jag är glad över det fina stöd som jag får av Betelfamiljen med omkring 250 medlemmar.
Jag räknar det i sanning som ett privilegium att få uppleva Jehovas organisations framåtskridande och att få se så många göra heltidstjänsten till sin levnadsväg. Jag kan försäkra att det inte finns någon bättre levnadsväg än denna, för ”Jehova ... kommer inte att överge sina lojala”. — Psalm 37:28.
[Bild på sidan 23]
Vi var pionjärer i England från 1947 till 1955
[Bild på sidan 23]
Första gången jag tog del i förkunnartjänsten — under en sammankomst i Indien
[Bild på sidan 23]
Då vi var missionärer i Nord-Rhodesia
[Bild på sidan 23]
År 1985, tillsammans med vänner som vi inte hade sett på 12 år