Jag såg ”den ringe” bli ”en mäktig nation”
BERÄTTAT AV WILLIAM DINGMAN
Året var 1936; platsen var Salem i Oregon i USA. Jag var med vid ett av Jehovas vittnens möten. Frågan ställdes: ”Var är den stora skaran?” (Uppenbarelseboken 7:9) Jag var den ende nykomlingen, så alla pekade på mig och sade: ”Där är han!”
I MITTEN av 1930-talet var det relativt få bland Jehovas vittnen som hade det bibliska hoppet att få leva för evigt i paradiset på jorden. (Psalm 37:29; Lukas 23:43) Saker och ting har förändrats dramatiskt sedan dess. Men låt mig berätta om de händelser som ledde till att jag var med vid detta möte i Salem i Oregon.
Min far var prenumerant på Den Gyllne Tidsåldern, ett tidigare namn på tidskriften Vakna! När jag var tonåring tyckte jag om att läsa den, och jag blev övertygad om att den innehöll viktiga bibliska sanningar. En dag sände jag därför in en kupong som fanns på baksidan av ett exemplar av Den Gyllne Tidsåldern. Den erbjöd läsaren 20 broschyrer, en bok och namnet på den närmaste församlingen av Jehovas vittnen. När jag hade fått litteraturen, gick jag från hus till hus och lämnade alla broschyrerna och boken.
Ingen hade studerat Bibeln med mig. Jag hade faktiskt aldrig talat med ett Jehovas vittne. Men nu, med adressen till närmaste Rikets sal i handen, körde jag cirka 40 kilometer till Salem i Oregon för att vara med vid ett möte. Det var där, då jag var bara 18 år gammal, som jag blev utpekad som ”den stora skaran”.
Även om jag praktiskt taget inte hade fått någon övning alls som förberedelse för tjänsten, började jag predika tillsammans med Salemförsamlingen. Jag uppmuntrades att ta upp tre grundtankar i mitt vittnande. För det första att Jehova är Gud, för det andra att Jesus Kristus är hans förordnade kung och för det tredje att Guds kungarike är världens enda hopp. Jag försökte framföra det budskapet vid varje dörr.
Jag blev döpt den 3 april 1938 efter att ha samarbetat med Jehovas vittnen i Salem under två års tid. Vännerna i Salem blev glada över att se flera av oss som tillhörde ”den stora skaran” bli döpta. I februari 1939 blev jag pionjär, heltidsförkunnare. I december samma år accepterade jag en inbjudan att flytta till Arizona, där det var ett större behov av Rikets förkunnare.
Pionjärtjänst i Arizona
Jehovas vittnens verksamhet var något nytt i Arizona, och det rådde en hel del missuppfattningar beträffande oss. När USA gick med i andra världskriget, fick vi därför uppleva mycket förföljelse. När jag till exempel år 1942 tjänade i Stafford i Arizona, gick det rykten om en pöbelaktion mot oss anstiftad av en grupp mormoner. Mina pionjärkamrater och jag råkade bo nära ett hus där en mormonbiskop som respekterade oss bodde. Han sade: ”Om mormonmissionärerna var lika aktiva som Jehovas vittnen, då skulle det bli något av mormonkyrkan.” I kyrkan tog han till orda och sade: ”Jag hör att det talas om pöbelaktioner mot pojkarna som är vittnen. Jag bor nära dessa pojkar, och om det blir någon pöbelaktion, kommer det att finnas ett hagelgevär på andra sidan staketet. Det hagelgeväret kommer att användas — men inte mot vittnena. Det kommer att användas mot pöbeln. Så om ni vill ha en pöbelaktion, vet ni vad som väntar er.” Pöbeln kom aldrig.
Under mina tre år i Arizona blev vi flera gånger arresterade och satta i fängelse. En gång blev jag kvarhållen i 30 dagar. För att motverka polisens trakasserier i vår tjänst bildade vi vad vi kallade en flygande patrull. Vittnet som hade hand om det hela sade till oss: ”Vi agerar i överensstämmelse med vårt namn, ’flygande patrullen’. Vi börjar klockan fem eller sex på morgonen, lämnar en traktat eller broschyr vid varje dörr, och sedan försvinner vi snabbt.” Vår flygande patrull täckte en ganska stor del av staten Arizona. Den upplöstes emellertid så småningom, eftersom det sättet att predika inte gav oss möjlighet att hjälpa dem som var intresserade.
Gileadskolan och speciell tjänst
I december 1942 var jag en av flera pionjärer i Arizona som fick ett inbjudningsbrev till en ny missionärsskola som hade upprättats av Jehovas vittnen. I början kallades skolan Vakttornets Bibelhögskola Gilead. Senare ändrades namnet till Vakttornets Bibelskola Gilead. Skolan låg nästan 480 mil bort, nära staden Ithaca i norra delen av staten New York.
Efter ett kort besök i Oregon i januari 1943 lämnade flera av oss pionjärer Arizonaöknens hetta i en Greyhoundbuss. Flera dagar senare kom vi till vårt mål och fann att det var vinter och snö i norra delen av staten New York. Skolan började den 1 februari 1943, då dess president, Nathan H. Knorr, i sitt inledande tal till de hundra eleverna sade följande: ”Syftet med den här läroanstalten är inte att göra er skickade till att bli förordnade tjänare. Ni är redan tjänare och har varit verksamma i ert ämbete i flera år. ... Studiekursen här vid skolan har det enda syftet att bereda er till att bli bättre skickade tjänare på de distrikt som ni far till.”
Eftersom jag hade begränsad världslig skolutbildning, kände jag mig först lite bortkommen på Gilead. Men lärarna var mycket förstående, och jag kom att uppskatta mina studier mycket. Vår klass utexaminerades efter fem månader av intensiv utbildning. Därefter sändes några av oss till Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York, där vi fick ytterligare utbildning för att förbereda oss att tjäna i resetjänsten som kretstillsyningsmän. Mitt första förordnande var i North Carolina och South Carolina.
På den tiden var kretstillsyningsmannen nästan ständigt på resande fot. Vi brukade stanna en dag hos en liten församling och två dagar om det var en större. De flesta församlingarna då var små. Så efter att ha tillbringat en hel dag i en församling, och ofta varit upptagen till nära midnatt med att göra hembesök och svara på frågor, var jag uppe omkring klockan fem nästa morgon för att resa till nästa församling. Jag tjänade i kretstjänsten i cirka ett år, och därefter var jag under en tid pionjär i Tennessee och New York.
Till Cuba och vidare till Puerto Rico
I maj 1945 blev jag, tillsammans med flera andra, sänd till mitt första utländska missionärsdistrikt — Cuba! Samma kväll som vi kom till Havanna, Cubas huvudstad, gick vi ut i tidskriftstjänst. Vi stannade i Havanna till dess vi kunde finna en bostad i Santa Clara. Vi hade bara 25 dollar var i bidrag varje månad, och det skulle räcka till alla nödvändiga ting, däribland mat och hyra. Vi tillverkade sängar och möbler av material som fanns tillgängligt och använde äppellådor som byrå.
Året därpå förordnades jag till kretstjänsten. På den tiden var hela Cuba en krets. På grund av att den kretstillsyningsman som hade varit där före mig hade långa ben och tyckte om att gå hade bröderna och systrarna bokstavligt talat fått springa för att hålla jämna steg med honom. De trodde tydligen att jag skulle vara likadan, och därför hade de planerat allt för mitt besök. Alla gick inte ut i tjänsten samma dag, utan de var uppdelade i grupper och turades om att samarbeta med mig. Första dagen tog en grupp mig med till ett avlägset distrikt; nästa dag tog en annan grupp med mig till ett annat sådant distrikt och så vidare. Mot slutet av besöket var jag utmattad, men jag hade uppskattat det. Jag har kära minnen från den församlingen.
År 1950 var vi mer än 7.000 förkunnare av Guds kungarike på Cuba, ungefär lika många som i Mexico. I juli det året var jag med vid Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Teokratiens tillväxt” på Yankee Stadium i staden New York. Därefter fick jag ett nytt missionärsförordnande — Puerto Rico. Bland de nya missionärerna från Gileadskolans 12:e klass var Estelle och Thelma Weakley, som följde med mig på flygresan till Puerto Rico.
Åtta år senare gifte Estelle och jag oss genom en enkel ceremoni som hölls på podiet under pausen vid vår kretssammankomst i Bayamón i Puerto Rico. Både före och efter vårt giftermål tjänade jag i kretstjänsten. Under våra mer än tio år i Puerto Rico såg Estelle och jag en stor tillväxt — från mindre än 500 förkunnare till mer än 2.000. Vi hade möjlighet att hjälpa många fram till överlämnande och dop, och vi var med och bildade många nya församlingar.
Milton Henschel, från Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York, besökte Puerto Rico i december 1960 och talade med missionärerna. Han frågade om några ville ställa sig till förfogande för ett annorlunda uppdrag. Bland dem som anmälde sig var Estelle och jag.
Vårt hem i Dominikanska republiken
Vårt nya förordnande var Dominikanska republiken, och vi bestämde vår flyttdag till den 1 juni 1961. Den 30 maj mördades den dominikanske diktatorn, Rafael Trujillo, och alla flygningar till landet inställdes. Flygningarna återupptogs emellertid snart, och den 1 juni kunde vi flyga till Dominikanska republiken som planerat.
Det förekom fortfarande oroligheter i landet när vi anlände, och det var ganska mycket militär verksamhet. Man fruktade för en revolution, och soldater visiterade alla på landsvägen. Vi blev stoppade vid flera vägspärrar, och varje gång genomsöktes vårt bagage. Allt togs ut ur våra resväskor, även de minsta sakerna. Det var vår första bekantskap med Dominikanska republiken.
Vi stannade i huvudstaden, Santo Domingo, i flera veckor innan vi tog oss till vårt första distrikt i La Romana. Under Trujillos diktatur hade allmänheten fått höra att Jehovas vittnen var kommunister och att de var det värsta slaget av människor. Det hade lett till att Jehovas vittnen varit svårt förföljda. Undan för undan lyckades vi emellertid bryta ner fördomar.
Efter att ha arbetat i La Romana en kort tid började vi återigen i kretstjänsten. År 1964 blev vi förordnade som missionärer i staden Santiago. Året därpå inträffade en revolution i Dominikanska republiken, och ännu en gång var landet i kaos. Under konflikten förflyttades vi till San Francisco de Macorís, en stad som var känd för sin politiska aktivism. Men vi predikade fritt utan störningar. Trots de politiska oroligheterna bildade vi till och med en ny församling. Under de följande åren var vi med om ytterligare förändringar i vårt uppdrag, innan vi återigen blev förordnade till vårt nuvarande hem i Santiago.
Vi har verkligen sett Jehovas välsignelse i arbetet här i Dominikanska republiken. När vi kom hit år 1961, fanns det omkring 600 vittnen och 20 församlingar. Nu är det nästan 20.000 förkunnare som predikar de goda nyheterna om Guds kungarike i mer än 300 församlingar. Utsikterna för ytterligare tillväxt är enorma, vilket visas av att det var 69.908 närvarande vid åminnelsen av Kristi död år 1996. Det är ungefär tre och en halv gånger antalet förkunnare!
Nu en mäktig nation
Trots att världens skådeplats fortsätter att förändras, förblir Bibelns budskap som Jehovas vittnen predikar detsamma. (1 Korinthierna 7:31) Jehova är fortfarande Gud, Kristus är fortfarande kung, och Guds kungarike är tydligare än någonsin världens enda hopp.
Det har skett en fantastisk förvandling bland Jehovas folk sedan jag besökte det där mötet i Salem i Oregon för omkring 60 år sedan. Den stora skaran, som uppgår till över fem miljoner, har verkligen blivit stor. Det är precis som Jehova förutsade om sitt folk: ”Den lille, han kommer att bli till tusen, och den ringe till en mäktig nation. Jag själv, Jehova, kommer att påskynda det i dess egen tid.” — Jesaja 60:22.
Efter nästan 60 år i heltidstjänsten är jag lycklig över att fortsätta att ha den glädje det ger att predika och undervisa på detta missionärsdistrikt. Vilket storslaget privilegium att få ha en del i det arbetet och att ha sett ”den ringe” bli ”en mäktig nation”!
[Bild på sidan 21]
Min hustru och jag i Dominikanska republiken