Julens rötter
FÖR miljontals människor världen över är julen en mycket glädjefull tid, en tid av överdådiga måltider, hävdvunna traditioner och familjegemenskap. Det är också en tid då vänner och släktingar skickar kort till varandra och ger varandra presenter.
För bara 150 år sedan var emellertid julfirandet helt annorlunda. En professor i historia, Stephen Nissenbaum, skriver i sin bok The Battle for Christmas: ”Julen ... var en tid av omåttligt drickande, då de regler som styrde människors offentliga uppförande tillfälligtvis övergavs till förmån för ett uppsluppet festande, ett slags karneval i december.”
För den som betraktar julen med pietetsfull vördnad kan den här beskrivningen förefalla upprörande. Vem skulle vilja vanhelga en högtid som man menar firas till minne av Guds Sons födelse? Svaret på den frågan kanske förvånar dig.
En bräcklig grundval
Ända sedan sin tillkomst på 300-talet v.t. har julen varit en kontroversiell högtid. Ett exempel är tidpunkten för Jesu födelse. Eftersom Bibeln inte anger vare sig dagen eller månaden, har många olika datum föreslagits. En grupp egyptiska teologer som levde på 200-talet hävdade att Jesus var född den 20 maj, medan andra förespråkade ett tidigare datum, till exempel 28 mars, 2 april eller 19 april. På 1700-talet hade Jesu födelse förknippats med alla månader på året! Hur kommer det sig då att man till sist valde just den 25 december?
De flesta forskare är överens om att det var katolska kyrkan som fastställde Jesu födelsedatum till den 25 december. Varför det? ”Det troligaste skälet”, sägs det i The New Encyclopædia Britannica, ”är att den tidens kristna ville att datumet skulle sammanfalla med det hedniska romerska firande som markerade ’den oövervinnliga solens födelsedag’.” Men varför skulle kristna, som i över 250 år hade utsatts för grym förföljelse av hedningar, plötsligt kapitulera för sina förföljare?
Ett fördärvligt inflytande gör sig gällande
I det första århundradet skrev aposteln Paulus till Timoteus och varnade för att ”onda människor och bedragare” skulle nästla sig in i den kristna församlingen och vilseleda många. (2 Timoteus 3:13) Det förutsagda stora avfallet började efter apostlarnas död. (Apostlagärningarna 20:29, 30) Efter kejsar Konstantins ”omvändelse” på 300-talet började stora skaror av hedningar omfatta den form av kristendom som då var förhärskande. Vad blev följden? Boken Early Christianity and Paganism förklarar: ”Den jämförelsevis lilla gruppen verkligt uppriktigt troende försvann i mängden av namnkristna.”
Aposteln Paulus’ ord gick verkligen i uppfyllelse! Det var som om den sanna kristendomen blev uppslukad av hednisk besmittelse. Och ingenstans var denna besmittelse mer framträdande än vid firandet av helger och högtider.
Den enda högtid som de kristna är befallda att fira är i själva verket Herrens kvällsmåltid. (1 Korinthierna 11:23–26) Eftersom de romerska högtiderna var förbundna med avgudiska sedvänjor, tog de första kristna inte del i dem. Hedniska romare som levde på 200-talet kritiserade därför de kristna och sade: ”Ni besöker inte utställningarna, ni har inget intresse av de offentliga uppvisningarna, ni ogillar de offentliga banketterna och avskyr de heliga kämpalekarna.” Beträffande sig själva sade de däremot skrytsamt: ”Vi dyrkar gudarna med glädje, med fester, sånger och spel.”
I mitten av 300-talet började emellertid kritiken tystna. Hur kan det komma sig? Allteftersom fler och fler skenkristna kom in i församlingen, blev den alltmer genomsyrad av falska läror. Detta ledde till kompromisser med den romerska världen. Som det uttrycks i boken The Paganism in Our Christianity: ”Det var en medveten kristen policy att överta hedniska fester som av hävd varit populära bland folket och ge dem en kristen innebörd.” Ja, det stora avfallet började kräva sin tribut. De namnkristnas villighet att uppta hedniska traditioner gjorde dem mer accepterade i samhället. Snart hade de kristna lika många årliga högtider som hedningarna själva. Det är knappast förvånande att julen var den mest framträdande av dessa högtider.
En internationell högtid
Allteftersom den då förhärskande formen av kristendom spred sig över Europa, började fler och fler människor fira jul. Katolska kyrkan intog den ståndpunkten att det var passande att stadfästa firandet av en glädjehögtid till åminnelse av Jesu födelse. Vid kyrkomötet i Tour år 567 v.t. beslöt man därför att de 12 dagarna mellan juldagen och trettondagen skulle vara ”en helig och fröjdefull tid”. — The Catholic Encyclopedia for School and Home.
Det dröjde inte länge förrän julen hade lånat många drag från de hedniska skördefesterna i norra Europa. Förlustelser kom att bli mer framträdande än det religiösa inslaget, och många åt och drack till övermått. Men i stället för att fördöma de excesser som förekom under denna högtid godkände kyrkan dem. (Jämför Romarna 13:13; 1 Petrus 4:3.) År 601 v.t. skrev påven Gregorius I till Mellitus, kyrkans missionär i England, och uppmanade honom ”att inte förbjuda sådana gamla hedniska fester, utan i stället anpassa dem till kyrkans ritualer genom att helt enkelt ändra bevekelsegrunderna för firandet från hedniska till kristna motiv”, uppger Arthur Weigall, som tidigare var chef för det egyptiska riksantikvarieämbetet.
Under medeltiden uppträdde reformvänliga personer som kände sig föranlåtna att gå till rätta med sådana excesser. De utfärdade talrika dekret mot ”överdrifterna i samband med julens förlustelser”. Doktor Penne Restad skriver i sin bok Christmas in America—A History: ”Vissa präster hävdade att den fallna mänskligheten behövde en period av uppsluppenhet och excesser, så länge det försiggick i kristendomens hägn.” Sådana uttalanden trasslade till begreppen ännu mer. Inte för att det spelade så stor roll, för hedniska sedvänjor var redan så intimt förbundna med julen att de flesta människor inte hade någon lust att överge dem. Författaren Tristram Coffin uttrycker det så här: ”Människor i allmänhet gjorde som de alltid hade gjort och brydde sig föga om moralisternas debatter.”
När européerna började kolonisera Amerika, var julen redan en etablerad högtid. Trots detta blev den inte accepterad i de nordamerikanska kolonierna. Puritanska reformivrare ansåg att julfirandet var hedniskt, och i staten Massachusetts var det därför förbjudet i lag under åren 1659–1681.
Sedan förbudet hävts blev julfirandet allt populärare, i synnerhet i staterna från New York och söderut. Med tanke på julens bakgrund är det dock inte förvånande att många var mer intresserade av att roa sig än av att ära Guds Son. En julsed som var särskilt anstötlig var att grupper av unga män tog del i dryckesgillen och sedan drog runt bland sina mer välbärgade grannar och tiggde mat och dryck. Om husfadern vägrade att ge dem något, nedkallade de förbannelser över honom, och ibland vandaliserade de till och med hans hem.
Under 1820-talet förvärrades situationen till den grad att ”julkravaller” kom att utgöra ”en akut samhällsfara”, förklarar professor Nissenbaum. I städer som New York och Philadelphia började rika jordägare anställa vaktmanskap för att skydda sin egendom. Staden New York lär rentav ha organiserat sin första reguljära poliskår på grund av ett upplopp i samband med julfirandet år 1827!
Julen byter skepnad
Artonhundratalet förde med sig enorma förändringar för mänskligheten. Människor, varor och nyheter kunde färdas mycket fortare än tidigare tack vare vägnätets utveckling och järnvägens tillkomst. Den industriella revolutionen skapade miljontals arbetstillfällen, och fabriker spottade fram massvis med nya produkter. Industrialiseringen förde också med sig nya och komplicerade sociala problem, vilket med tiden kom att påverka julfirandet.
Helger och högtider har länge varit ett medel för människor att stärka familjebanden, och så förhåller det sig också med julen. Genom att försiktigt omgestalta en del av de gamla julsederna lyckades man förändra julen från en vild, karnevalsliknande fest till en familjehögtid.
I slutet av 1800-talet började julen rentav betraktas som ett slags motgift mot alla missförhållanden i det moderna amerikanska samhället. Doktor Restad förklarar: ”Av alla helger var julen det perfekta redskapet för att förmedla religiösa värderingar och känslor till hemmen och rätta till överdrifterna och bristerna i det offentliga livet.” Hon tillägger: ”Att man gav varandra gåvor, utövade välgörenhet, utbytte hälsningar och till och med dekorerade och tillsammans gladdes åt ett vintergrönt träd i finrummet eller, längre fram, i söndagsskolan band medlemmarna av varje kärnfamilj samman med varandra, med kyrkan och med samhället.”
På liknande sätt är det många människor i våra dagar som firar jul för att visa sin kärlek till varandra och stärka familjesammanhållningen. Den andliga sidan av saken får naturligtvis inte heller förbises. Miljontals människor firar jul till minne av Jesu födelse. De kanske går i julottan, sätter upp julkrubbor eller frambär böner och tacksägelser till Jesus själv. Men hur betraktar Gud allt detta? Har sådana sedvänjor hans godkännande? Låt oss se vad Bibeln har att säga.
”Älska sanning och frid”
När Jesus var här på jorden, sade han till sina efterföljare: ”Gud är en Ande, och de som tillber honom måste tillbe med ande och sanning.” (Johannes 4:24) Jesus levde själv efter den principen. Han talade alltid sanning. Han efterliknade i fullkomlig måtto sin Fader, ”Jehova, sanningens Gud”. — Psalm 31:5; Johannes 14:9.
På Bibelns blad visar Jehova klart och tydligt att han hatar alla former av bedrägeri. (Psalm 5:6) Är det då inte ironiskt att många av julens karakteristiska drag är rena lurendrejerier? Tänk till exempel på historien om jultomten. Kan du tänka dig att försöka förklara för ett barn varför jultomten tar sig in i huset genom skorstenen i stället för genom dörren, som man menar i många länder? Och hur kan tomten besöka miljontals hem på en och samma kväll? Och vad skall man säga om flygande renar? När barn får veta att de har blivit lurade och att jultomten inte är en verklig person, kan de då inte tappa förtroendet för sina föräldrar?
I The Catholic Encyclopedia sägs det rent ut: ”Hedniska sedvänjor ... kom i allt högre utsträckning att känneteckna julen.” Men varför fortsätter då katolska kyrkan och många andra av kristenhetens kyrkosamfund att fira en högtid vars seder och bruk är av icke-kristet ursprung? Är det inte detsamma som att välsigna hedniska läror?
När Jesus var här på jorden uppmanade han aldrig människor att tillbe honom. I stället sade han: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbe, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.” (Matteus 4:10) Även sedan Jesus uppstått till himmelsk härlighet uppmanade en ängel aposteln Johannes att ”tillbe Gud”, vilket visar att ingenting hade förändrats i fråga om tillbedjan. (Uppenbarelseboken 19:10) Man kan därför fråga sig: Skulle Jesus själv uppskatta all den vördnad och dyrkan som ägnas honom, och inte hans Fader, i samband med julen?
Fakta visar således att det moderna julfirandet inte är något att yvas över. Julen är i stor utsträckning en fabricerad högtid, som bevisligen har ett tvivelaktigt förflutet. Miljontals kristna har därför av samvetsskäl valt att inte fira jul. En pojke som heter Ryan säger till exempel beträffande julfirandet: ”Människor är så entusiastiska över några få dagar på året, när hela familjen är tillsammans och alla är lyckliga. Men vad är det för särskilt med det? Mina föräldrar ger mig presenter hela året!” En tolvårig flicka säger: ”Jag tycker inte att jag går miste om något. Jag får presenter året om, inte bara på en speciell dag, då människor känner att de måste köpa presenter.”
Profeten Sakarja uppmanade sina israelitiska landsmän att ”älska sanning och frid”. (Sakarja 8:19) Om vi, i likhet med Sakarja och andra trogna människor i forna tider, ”älskar sanning”, bör vi då inte ta avstånd från falska religiösa högtider, som vanärar den levande och sanne Guden, Jehova? — 1 Thessalonikerna 1:9.
[Bild på sidan 7]
”Jag tycker inte att jag går miste om något. Jag får presenter året om”