Människor ”med känslor lika våra”
HAN var kung och profet men också en kärleksfull far. En av hans söner växte upp och blev egenkär och högmodig. I ett beslutsamt försök att tillskansa sig tronen satte sonen i gång ett inbördeskrig, i vilket han var inställd på att få sin far dödad. Men i kriget som följde var det i stället sonen som blev dödad. När fadern fick veta att hans son var död, gick han ensam upp till en takkammare och brast i gråt: ”Min son Absalom, min son, min son Absalom! O att jag hade fått dö, jag själv, i stället för dig, Absalom, min son, min son!” (2 Samuelsboken 18:33) Fadern var kung David. I likhet med andra Jehovas profeter var han ”en människa med känslor lika våra”. — Jakob 5:17.
De män och kvinnor på Bibelns tid som Jehova använde som sina språkrör var helt vanliga människor ur alla samhällsskikt. Precis som vi hade de problem och kände av sin ofullkomlighet. Vilka var några av de här profeterna, och hur hade de känslor lika våra?
Mose gick från självsäkerhet till ödmjukhet
En framträdande profet under den förkristna tiden var Mose. Men inte ens då han var 40 år var han redo att tjäna som Jehovas språkrör. Varför det? Medan Farao i Egypten förtryckte Moses bröder, växte Mose upp i Faraos hov och var ”kraftfull i sina ord och handlingar”. Det berättas om honom: ”Han förmodade att hans bröder skulle fatta att Gud var i färd med att ge dem räddning genom hans hand.” Självsäkert handlade han stridslystet, då han försvarade en hebreisk slav, vilket ledde till att han dödade en egyptier. — Apostlagärningarna 7:22–25; 2 Moseboken 2:11–14.
Mose var nu tvungen att fly, och i 40 år arbetade han som herde i det avlägsna Midjan. (2 Moseboken 2:15) Vid slutet av den här tiden blev Mose, som nu var 80 år, bemyndigad av Jehova att bli profet. Mose var emellertid inte längre självsäker. Han kände sig så oduglig att han tvivlade på att Jehova verkligen hade bemyndigat honom att bli profet, och han visade det genom att säga: ”Vem är jag, att jag skulle gå till Farao?” och: ”Vad skall jag då säga?” (2 Moseboken 3:11, 13) Med Jehovas kärleksfulla uppmuntran och stöd utförde Mose sitt uppdrag med stor framgång.
Har självsäkerhet någon gång fått dig att, precis som Mose, göra eller säga något som visade sig vara obetänksamt? Om det är så, öva då vidare på att visa ödmjukhet. Eller har du inte känt dig kvalificerad att utföra vissa kristna ansvarsuppgifter? Ta då emot den hjälp som Jehova och hans organisation ger i stället för att tacka nej. Han som hjälpte Mose kan också hjälpa dig.
Elia hade känslor lika våra i en tid av tuktan
”Elia var en människa med känslor lika våra, och ändå bad han en bön om att det inte skulle regna; och det regnade inte över landet i tre år och sex månader.” (Jakob 5:17) Elias bön var i harmoni med Jehovas vilja att tukta en nation som hade vänt sig bort från Jehova. Elia visste emellertid att torkan som han bad om skulle göra att människor fick lida. Israel var i huvudsak en jordbrukarnation; dagg och regn var nödvändigt för människors livsuppehälle. Långvarig torka skulle medföra stor nöd. Växtligheten skulle förtorka, och det skulle bli missväxt. Husdjur som användes till arbete och tjänade som föda skulle dö, och en del familjer riskerade att behöva svälta. Vilka skulle komma att lida mest? Människor i allmänhet. En änka berättade senare för Elia att hon endast hade en handfull mjöl och lite olja kvar. Hon var övertygad om att hon och hennes son snart skulle svälta ihjäl. (1 Kungaboken 17:12) Att Elia bad till Jehova som han gjorde visar att han måste ha haft stark tro på att Jehova skulle ta vård om sina tjänare — både rika och fattiga — vilka inte hade övergett sann tillbedjan. Som skildringen visar blev Elia inte besviken. — 1 Kungaboken 17:13–16; 18:3–5.
Tre år senare, när Jehova tillkännagav att han snart skulle låta det regna, kunde man se Elias uppriktiga önskan att få se torkan upphöra i hans upprepade, innerliga böner medan han ”hukade sig ... ner mot jorden och höll sitt ansikte mellan sina knän”. (1 Kungaboken 18:42) Sedan uppmanade han sin medhjälpare flera gånger: ”Gå upp, ber jag dig. Titta i riktning mot havet” för att se efter några tecken på att Jehova hade lyssnat till hans böner. (1 Kungaboken 18:43) Han måste verkligen ha blivit glad när himlen, som svar på hans böner, till sist ”gav regn och landet frambringade sin frukt”! — Jakob 5:18.
Om du är förälder eller äldste i den kristna församlingen, kanske du måste brottas med djupa känslor när du ger tillrättavisning. Sådana mänskliga känslor behöver dock mildras av förvissningen om att det ibland är nödvändigt med tuktan och att den ”frambringar ... fridsam frukt, nämligen rättfärdighet”, när den ges i kärlek. (Hebréerna 12:11) De resultat som kommer av att man lyder Jehovas lagar är alltid önskvärda. I likhet med Elia ber vi från hjärtat att de skall bli verklighet.
Jeremia visade mod trots missmod och motgångar
Av alla bibelskribenter var nog Jeremia den som skrev mest om sina egna känslor. När han var ung tog han motvilligt emot sitt uppdrag. (Jeremia 1:6) Men ändå fortsatte han att med stort mod kungöra Guds ord, vilket gjorde att han stötte på hätskt motstånd från sina medisraeliter — alltifrån kungar till vanliga människor. Motståndet fick honom ibland att bli både vred och ledsen. (Jeremia 9:3; 18:20–23; 20:7–18) Vid olika tillfällen blev han utsatt för pöbelvåld, slagen, fängslad med halsjärn, satt i fängelse, hotad med döden och lämnad att dö i dyn i botten på en tom brunn eller cistern. Ibland var till och med Jehovas budskap en plåga för honom, något som framgår av hans ord: ”O mina inälvor, mina inälvor! Jag vrider mig av smärta i mitt hjärtas väggar.” — Jeremia 4:19.
Ändå älskade han Jehovas ord, för han säger: ”Ditt ord blir till jubel för mig och till mitt hjärtas glädje.” (Jeremia 15:16) Samtidigt fick besvikelse honom att ropa till Jehova: ”Du blir verkligen för mig som något svekfullt, som vattenmassor som har visat sig opålitliga”, exempelvis vattnet i en bäck som lätt torkar ut. (Jeremia 15:18) Men Jehova förstod Jeremias motstridiga känslor och fortsatte att stödja honom, så att han kunde fullgöra sitt uppdrag. — Jeremia 15:20; se också 20:7–9.
Får du, i likhet med Jeremia, känna på besvikelse eller motstånd när du utför din tjänst? Vänd dig då till Jehova. Fortsätt att följa hans vägledning. Han kommer att belöna även dina ansträngningar.
Jesus hade känslor lika våra
Den störste av alla profeter var Guds egen Son, Jesus Kristus. Även om han var en fullkomlig människa, kvävde han inte sina känslor. Vi läser ofta om hans innersta känslor, som måste ha kommit till uttryck i hans ansikte och i hur han reagerade och handlade mot andra. Jesus ”greps av medlidande” vid många tillfällen, och han använde just detta uttryck, när han beskrev olika personligheter i sina liknelser. — Markus 1:41; 6:34; Lukas 10:33.
Han måste ha höjt rösten då han drev ut köpmän och djur ur templet med orden: ”Ta bort dessa ting härifrån!” (Johannes 2:14–16) När Petrus kom med rådet ”Var barmhärtig mot dig själv, Herre”, svarade Jesus kraftfullt: ”Försvinn bakom mig, Satan!” — Matteus 16:22, 23.
Jesus hade speciell tillgivenhet för vissa som stod honom särskilt nära. Aposteln Johannes beskrivs som ”den lärjunge som Jesus älskade”. (Johannes 21:7, 20) Och vi läser: ”Nu älskade Jesus Marta och hennes syster och Lasarus.” — Johannes 11:5.
Jesus kunde också bli ledsen. ”Jesus brast i tårar”, när han insåg det tragiska i Lasarus’ död. (Johannes 11:32–36) Och när Jesus avslöjade vilken smärta han kände i hjärtat som en följd av att Judas Iskariot hade förrått honom, citerade han ett gripande avsnitt ur Psalmerna: ”Den som brukade äta av mitt bröd har lyft upp sin häl mot mig.” — Johannes 13:18; Psalm 41:9.
Till och med när han utstod olidliga smärtor på tortyrpålen, visade han sina djupa känslor. Han överlät kärleksfullt vårdnaden om sin mor till ”den lärjunge som han älskade”. (Johannes 19:26, 27) När Jesus såg att en av ogärningsmännen, som var fastnaglad på en påle vid sidan om honom, ångrade sig, sade han medlidsamt: ”Du skall vara med mig i paradiset.” (Lukas 23:43) Vi förstår hans känsloutbrott när han utropade: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” (Matteus 27:46) Hans sista ord innan han dog gav uttryck åt innerlig kärlek och förtröstan: ”Fader, i dina händer anförtror jag min ande.” — Lukas 23:46.
Vilken uppmuntran allt detta ger! ”Ty vi har inte en överstepräst som inte kan hysa medkänsla med våra svagheter, utan en [Jesus] som har blivit prövad i alla avseenden liksom vi, men utan synd.” — Hebréerna 4:15.
Jehovas förtroende
Jehova ångrade aldrig sitt val av språkrör. Han visste att de var lojala mot honom, och han hade barmhärtigt överseende med ofullkomliga människors svagheter. Men han förväntade ändå att de skulle fullfölja sitt uppdrag. Med hans hjälp var de i stånd att göra det.
Må vi tålmodigt ha förtroende för våra lojala bröder och systrar. Så länge den här tingens ordning finns kvar kommer de, precis som vi, att vara ofullkomliga. Trots det får vi aldrig döma våra bröder ovärdiga vår kärlek och tillgivenhet. Paulus skrev: ”Vi som är starka är pliktiga att bära deras svagheter, som inte är starka, och inte vara oss själva till behag.” — Romarna 15:1; Kolosserna 3:13, 14.
Jehovas profeter upplevde alla de känslor som vi upplever. De förtröstade emellertid på Jehova, och Jehova uppehöll dem. Dessutom gav Jehova dem orsaker att glädja sig — ett gott samvete, visshet om hans godkännande, lojala kamrater som stödde dem och försäkran om en lycklig framtid. (Hebréerna 12:1–3) Må vi också med full förtröstan hålla fast vid Jehova, medan vi efterliknar den tro som visades av forntidens profeter — människor ”med känslor lika våra”.