Tacksam för ett rikt kristet arv

BERÄTTAT AV GWEN GOOCH

I skolan brukade vi sjunga en psalm med orden: ”Den store Jehova upphöjd i sin härlighet”. Jag undrade ofta: ”Vem är denne Jehova?”

MINA farföräldrar var gudfruktiga människor. Tidigt under det här århundradet anslöt de sig till bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. Min far var en framgångsrik affärsman, men till en början gjorde han inget för att föra vidare till sina tre barn det kristna arv som han fått.

Det var inte förrän far gav min bror Douglas, min syster Anne och mig broschyrerna Jehovas skaparverk och Vem är Gud? som jag förstod att Jehova är namnet på den sanne Guden. (Psalm 83:18) Denna insikt fyllde mig med glädje! Men hur kom det sig att fars intresse hade väckts på nytt?

År 1938, när han såg nationerna rusta sig för krig, insåg han att det skulle krävas mer än bara mänskliga ansträngningar för att råda bot på världens problem. Farmor gav honom boken Fiender, utgiven av Jehovas vittnen. Han läste den och fick då veta att mänsklighetens verklige fiende är Satan, Djävulen, och att det endast är Guds kungarike som kan åstadkomma världsfred.a — Daniel 2:44; 2 Korinthierna 4:4.

När kriget närmade sig, började vår familj besöka mötena i Jehovas vittnens Rikets sal i Wood Green i norra delen av London. I juni 1939 begav vi oss till det närliggande Alexandra Palace för att höra det offentliga talet ”Herradömet och freden”, som hölls av Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president. Rutherfords tal i Madison Square Garden i New York sändes via radio till London och andra större städer. Vi kunde höra talet så tydligt att när en pöbelhop orsakade tumult i New York, såg jag mig omkring för att se om det var i vår lokal detta hände!

Fars nitälskan för Bibelns sanning

Far höll bestämt fast vid att på lördagskvällen skulle hela familjen samlas för ett gemensamt bibelstudium. Studiet var grundat på det bibliska ämne i Vakttornet som skulle behandlas vid mötet dagen efter. Något som belyser vilket intryck dessa studier gjorde är berättelsen om Josua och belägringen av staden Aj som behandlades i The Watchtower för 1 maj 1939 (Vakttornet för 1 juli 1939) och som fortfarande är levande i mitt sinne. Jag blev så fängslad av denna berättelse att jag slog upp alla bibelställen som det hänvisades till. Jag tyckte att det var fascinerande att studera och göra efterforskningar — och det tycker jag fortfarande.

Att vi fick dela med oss åt andra av det vi lärt gjorde att de bibliska lärorna inskärptes i mitt hjärta. En dag gav far mig en grammofon med en inspelad biblisk predikan, en broschyr som vi använde för bibelstudier och adressen till en äldre dam. Sedan bad han mig besöka henne.

”Vad skall jag säga, och vad skall jag göra?” frågade jag.

”Alltihop finns där”, svarade far. ”Spela skivan, läs frågorna, låt den besökta läsa svaren och läs sedan skriftställena.”

Jag gjorde som han sade, och på det sättet lärde jag mig att leda ett bibelstudium. Och genom att använda Bibeln i tjänsten blev jag mer förtrogen med den.

Utmaningar under krigsåren

Andra världskriget bröt ut 1939, och året därpå blev jag döpt som en symbol för mitt överlämnande åt att tjäna Jehova. Jag var bara 13 år, men jag beslöt mig redan då för att bli pionjär, som heltidsförkunnare kallas. Jag slutade skolan 1941, och vid sammankomsten i Leicester började jag ta del i heltidstjänsten tillsammans med Douglas.

Följande år sattes far i fängelse på grund av vapenvägran. Vi barn samlades hos mor för att hjälpa henne att sköta hemmet under den svåra krigstiden. Men knappt hade far blivit frisläppt ur fängelset förrän det var Douglas’ tur att bli inkallad till militärtjänst. Rubriken i en lokaltidning löd: ”Son följer sin fars exempel, väljer fängelse.” Resultatet blev att ett gott vittnesbörd kunde avges, när möjligheten gavs att förklara varför sanna kristna inte tar del i att döda sina medmänniskor. — Johannes 13:35; 1 Johannes 3:10–12.

Under krigsåren kom många vittnen som var i heltidstjänsten regelbundet på besök hos oss, och våra på Bibeln grundade samtal lämnade ett bestående intryck. Två av dessa trogna kristna bröder var John Barr och Albert Schroeder, som nu är medlemmar av Jehovas vittnens styrande krets. Mina föräldrar var mycket gästfria, och de lärde oss barn att också vara det. — Hebréerna 13:2.

Redo att ge ett svar

Kort efter det att jag börjat som pionjär träffade jag Hilda i tjänsten från hus till hus. Ilsket förklarade hon: ”Min man är ute och slåss i kriget för sådana som ni! Varför gör ni inte en insats för kriget?”

”Hur mycket känner ni till om vad jag gör?” svarade jag. ”Vet ni egentligen varför jag besöker er?”

”Nej”, svarade hon, ”det är nog bäst att ni kommer in och berättar det.”

Jag fick möjlighet att förklara att vi delar med oss av ett verkligt hopp åt dem som lider på grund av de fruktansvärda handlingar som gjorts — ofta i Guds namn. Hilda lyssnade med uppskattning och blev den första jag fick studera Bibeln med. Hon har nu varit ett aktivt vittne i över 55 år.

Vid slutet av kriget fick jag ett nytt pionjärdistrikt — i staden Dorchester i sydvästra England. Det var första gången jag bodde för mig själv. Vår lilla församling hade sina möten i en liten restaurang i ett hus från 1500-talet som hette ”The Old Tea House”. Före varje möte var vi tvungna att flytta om borden och stolarna. Det var mycket annorlunda mot den Rikets sal som jag var van vid. Men också här fick vi del av den andliga maten och den kärleksfulla samvaron med kristna bröder och systrar.

Under tiden flyttade mina föräldrar till Tunbridge Wells, som ligger söder om London. Jag återvände hem för att kunna samarbeta med far och Anne i pionjärtjänsten. Vår församling växte snabbt från 12 till 70 vittnen. Vår familj ombads därför att flytta till Brighton, på sydkusten, där behovet av Rikets förkunnare var större. Det var många som nitiskt predikade tillsammans med vår pionjärfamilj, och Jehova välsignade rikligen vårt arbete. Av en församling blev det snart tre!

En oväntad inbjudan

Sommaren 1950 var vår familj bland de 850 delegater från Storbritannien som var med vid den internationella sammankomsten ”Teokratiens tillväxt” på Yankee Stadium i New York. Många av de pionjärer som kom från andra länder hade fått en blankett för ansökan om att gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead, som låg i närheten av South Lansing i staten New York. Bland dessa pionjärer fanns Douglas, Anne och jag! När jag lade den ifyllda ansökan i brevlådan, minns jag att jag tänkte: ”Nu har jag verkligen gjort det! Vilken riktning kommer mitt liv att ta nu?” Ändå var mitt beslut: ”Här är jag! Sänd mig.” (Jesaja 6:8) Till min stora glädje blev jag inbjuden att stanna kvar efter sammankomsten för att, tillsammans med Douglas och Anne, få gå igenom Gileadskolans 16:e klass. Vi var alla väl medvetna om att vi kunde bli skickade som missionärer vart som helst i världen.

Efter att ha njutit av sammankomsten tillsammans som familj kom tiden för våra föräldrar att återvända till England — ensamma. Vi tre barn vinkade adjö när de reste hem igen med ångfartyget Mauritania. Det blev ett mycket rörande avsked!

Missionärsdistrikt

Gileadskolans 16:e klass bestod av 120 elever från alla delar av världen, däribland några som hade fått lida i nazistiska koncentrationsläger. Eftersom vi i klassen fick lära oss spanska, räknade vi med att bli sända till något spansktalande land i Sydamerika. Föreställ dig då vår förvåning när vi på avslutningsdagen fick veta att Douglas skulle till Japan och Anne och jag till Syrien. Min syster och jag blev nu tvungna att lära oss arabiska, och så var det även sedan vårt förordnande ändrats till Libanon. Medan vi väntade på att få våra visumhandlingar, fick vi lektioner i arabiska två gånger i veckan av George Shakashiri, som var sättare och arbetade med den arabiska upplagan av Vakttornet för Sällskapet Vakttornet.

Det var verkligen spännande att få komma till ett bibliskt land, som vi hade läst om i klassen! Keith och Joyce Chew, Edna Stackhouse, Olive Turner, Doreen Warburton och Doris Wood följde också med dit. Vilken glad missionärsfamilj vi blev! Ett vittne från trakten besökte vårt missionärshem för att ge oss ytterligare undervisning i arabiska. I den dagliga undervisningen ingick att vi skulle öva en kort framställning, som vi sedan skulle gå ut och använda i predikoarbetet.

De första två åren tillbringade vi i Tripoli, där det redan fanns en församling. Joyce, Edna, Olive, Doreen, Doris, Anne och jag hjälpte vittnenas hustrur och döttrar att ta del i mötena och den offentliga förkunnartjänsten. Fram till dess hade våra kristna bröder och systrar följt den lokala sedvänjan att inte sitta tillsammans på mötena, och systrarna tog sällan del i tjänsten från hus till hus. Vi behövde deras hjälp i tjänsten när det gällde språket, och vi uppmuntrade dem att själva ta del i det här arbetet.

Anne och jag fick sedan i uppgift att hjälpa en liten grupp vittnen i den forntida staden Sidon. Inte långt därefter ombads vi att återvända till huvudstaden Beirut. Säd av biblisk sanning hade såtts bland den armenisktalande befolkningen, så vi lärde oss armeniska för att kunna hjälpa dessa människor.

Ett nytt uppdrag

Innan jag lämnade England hade jag träffat Wilfred Gooch. Han var en nitisk och omtänksam broder, som hade tjänat vid Betel i London. Wilf hade varit elev i Gileadskolans 15:e klass, som utexaminerades i samband med sammankomsten på Yankee Stadium 1950. Han sändes som missionär till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Nigeria, och under en tid brevväxlade han och jag. Vi var båda med vid sammankomsten ”Triumferande Riket” i London 1955, och strax därefter förlovade vi oss. Året därpå gifte vi oss i Ghana, och sedan följde jag med Wilf till hans missionärsdistrikt i Lagos i Nigeria.

Sedan jag lämnat Anne i Libanon, gifte hon sig med en fin kristen broder som hade lärt känna Bibelns sanning i Jerusalem. Mina föräldrar hade inte möjlighet att vara med vid våra bröllop, eftersom Douglas, Anne och jag gifte oss i olika delar av världen. Men de var ändå nöjda med att veta att vi alla lyckligt tjänade vår Gud, Jehova.

Arbete i Nigeria

Vid avdelningskontoret i Lagos fick jag uppgiften att städa rummen åt de åtta medlemmarna av Betelfamiljen och dessutom laga mat och tvätta. Jag tyckte att jag plötsligt hade fått inte bara en make, utan en hel familj!

Wilf och jag lärde oss några korta bibliska framställningar på yoruba, och vi blev belönade för våra ansträngningar. En ung man som vi fick kontakt med har nu en son och en dotter som tjänar vid Betel i Nigeria. Betelfamiljen består i dag av cirka 400 medlemmar.

År 1963 fick Wilf en inbjudan att gå igenom en tiomånaderskurs med särskild undervisning i Brooklyn i New York. Efter att ha avslutat den blev han, helt oväntat, förordnad att tjäna i England igen. Jag hade stannat kvar i Nigeria och fick nu, med bara två veckors varsel, ge mig av för att möta Wilf i London. Det var med blandade känslor jag reste, eftersom det hade varit så trevligt att tjäna i Nigeria. Efter 14 år utomlands tog det tid att anpassa sig till livet i England igen. Men vi var glada över att få vara nära våra åldrande föräldrar och kunna finnas till hands för att hjälpa dem.

Vårt hopp har uppehållit mig

Från 1980 och fram- åt hade jag privilegiet att få följa med Wilf när han reste som zontillsyningsman till en rad olika länder. Särskilt såg jag fram emot att få besöka Nigeria igen. Senare reste vi också till Skandinavien, Västindien och Mellersta Östern — inbegripet Libanon. Det var särskilt spännande att få återuppleva glada minnen och att få träffa dem jag förut kände som unga tonåringar och som nu tjänade som kristna äldste.

Tragiskt nog dog min käre make våren 1992, endast 69 år gammal. Det var ett hårt slag, i synnerhet som det hände så plötsligt. Efter 35 års äktenskap har det tagit tid att vänja sig vid livet som änka. Men jag har fått mycket hjälp och kärleksfullt stöd från bröder och systrar runt hela världen. Jag har fått uppleva många trevliga erfarenheter, som jag nu kan tänka tillbaka på.

Båda mina föräldrar gav ett enastående exempel i fråga om kristen ostrafflighet. Min mor dog 1981 och min far 1986. Douglas och Anne fortsätter att tjäna Jehova troget. Douglas och hans hustru, Kam, är tillbaka i London, där de har stannat sedan de tog hand om far. Anne bor tillsammans med sin familj i USA. Alla uppskattar vi mycket vårt gudagivna hopp och arv. Vi fortsätter att ”visa en väntande inställning”, och vi ser fram emot den tid då alla som lever, däribland våra nära och kära som uppstått, kommer att tjäna för evigt som medlemmar av Jehovas jordiska familj. — Klagovisorna 3:24.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 23]

Medurs uppifrån vänster:

Gwen, 13 år, demonstrerar ett mönsterstudium i Rikets sal i Enfield

Missionärsfamiljen i Tripoli i Libanon 1951

Gwen och hennes nu avlidne man, Wilf