Jag fick hjälp att uthärda fruktansvärda prövningar
BERÄTTAT AV EVA JOSEFSSON
Vi var en liten skara som var samlade till ett kort möte i stadsdelen Újpest i Budapest i Ungern, innan vi skulle gå ut i den kristna förkunnartjänsten. Det var år 1939, strax före andra världskrigets utbrott, och förkunnarverket var förbjudet i Ungern. De som på den tiden tog del i att offentligt undervisa i Bibeln blev ofta arresterade.
EFTERSOM detta var första gången jag tog del i denna verksamhet, måste jag ha sett ganska ängslig och blek ut. En äldre kristen broder vände sig till mig och sade: ”Eva, du behöver aldrig vara rädd. Att få tjäna Jehova är den största ära vi människor kan få.” De omtänksamma och styrkande orden har hjälpt mig att uthärda många fruktansvärda prövningar.
Av judisk härkomst
Jag var äldst bland fem barn i en judisk familj. Mamma var inte nöjd med judaismen, och därför började hon undersöka andra religioner. Det var så hon träffade Erzsébet Slézinger, en annan judisk kvinna som sökte efter Bibelns sanning. Erzsébet förde samman mamma med Jehovas vittnen, och som en följd av det blev jag djupt intresserad av Bibelns sanningar. Snart började jag dela med mig åt andra av vad jag hade lärt.
När jag fyllde 18 år sommaren 1941, symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova Gud genom att låta döpa mig i floden Donau. Mamma döptes då också, men pappa delade inte vår nyvunna tro. Strax efter mitt dop gjorde jag upp planer för pionjärtjänst, det vill säga att ta del i förkunnartjänsten på heltid. Jag behövde skaffa mig en cykel, så jag började arbeta i ett laboratorium på en stor textilfabrik.
Prövningarna börjar
Nazisterna hade tagit över Ungern. Och fabriken som jag arbetade i hade kommit under tysk ledning. En dag kallades alla arbetarna inför arbetsledningen för att svära nazisterna en trohetsed. Vi fick veta att det skulle leda till allvarliga följder att vägra. Under ceremonin måste man hälsa Heil Hitler, men jag stod respektfullt stilla utan att utföra den handling som krävdes. Samma dag kallades jag till kontoret, fick min lön och avskedades. Eftersom det var ont om arbete, undrade jag hur det skulle gå med mina pionjärplaner. Men nästa dag fick jag ett nytt arbete och dessutom högre lön.
Nu kunde jag förverkliga min önskan att bli pionjär. Jag hade flera pionjärkamrater, och min sista var Juliska Asztalos. Vi använde bara Bibeln i förkunnartjänsten, eftersom vi inte hade någon litteratur att erbjuda. När vi träffade intresserade personer, gjorde vi återbesök och lånade dem litteratur.
Gång på gång måste Juliska och jag byta distrikt som vi arbetade på. Det berodde på att prästen, sedan han fått veta att vi besökte ”hans får”, pålyste i kyrkan att om Jehovas vittnen kom på besök, så måste man rapportera det till honom eller till polisen. När vänliga människor talade om det för oss, kunde vi flytta till ett annat arbetsfält.
En dag besökte Juliska och jag en ung pojke som visade intresse. Vi avtalade om att komma tillbaka för att låna honom något att läsa. Men när vi gjorde det, fanns polisen där, och vi arresterades och fördes till polisstationen i Dunavecse. Pojken hade använts som lockbete för att få fast oss. När vi kom till polisstationen, såg vi en präst där, så vi drog slutsatsen att han också var inblandad.
Min värsta prövning
Där på polisstationen rakade man av mig allt håret, och jag måste stå naken framför ett dussin polismän. De förhörde mig och ville veta vem vår ledare i Ungern var. Jag förklarade att vi inte hade någon annan ledare än Jesus Kristus. Då slog de mig besinningslöst med sina batonger, men jag förrådde inte mina kristna bröder.
Efter det band de ihop mina fötter och förde mina händer över mitt huvud och band ihop dem. Sedan våldtog de mig en efter en, utom en polisman. De band mig så hårt att jag ännu tre år senare hade märken på handlederna. Jag var så misshandlad att de gömde mig i källaren i två veckor, tills de värsta skadorna hade läkts någorlunda.
En period av lättnad
Senare fördes jag till ett fängelse i Nagykanizsa, där det fanns många Jehovas vittnen. Två relativt lyckliga år följde sedan, trots fängelsevistelsen. Vi höll alla våra möten i hemlighet, och vi fungerade mer eller mindre som en församling. Vi hade också många möjligheter att vittna informellt. Det var i fängelset jag träffade Olga Slézinger, en köttslig syster till Erzsébet Slézinger, kvinnan som hade introducerat Bibelns sanning för min mamma och mig.
År 1944 hade nazisterna i Ungern bestämt sig för att likvidera de ungerska judarna, alldeles som judar systematiskt hade dödats i andra ockuperade områden. En dag kom de för att hämta Olga och mig. Vi packades in i järnvägsvagnar som vanligen användes för boskapstransport, och efter en mycket svår resa genom Tjeckoslovakien nådde vi slutmålet i södra Polen — dödslägret Auschwitz.
Jag överlevde Auschwitz
Jag kände mig trygg när jag var med Olga. Hon kunde vara humoristisk i de svåraste situationer. När vi kom till Auschwitz, ställdes vi inför den ökände doktor Mengele, vars uppgift var att skilja de nyanlända som inte var arbetsföra från de arbetsföra. De förra sändes direkt till gaskamrarna. När det var vår tur, frågade Mengele Olga: ”Hur gammal är du?”
Frimodigt och med glimten i ögat svarade hon: ”20.” I verkligheten var hon dubbelt så gammal. Men Mengele skrattade och lät henne gå åt rätt håll. Hon fick alltså fortsätta att leva.
Alla fångar i Auschwitz märktes med olika symboler på sina fångdräkter — judarna hade Davidsstjärnan, och Jehovas vittnen hade den lila triangeln. När de ville sy Davidsstjärnan på våra dräkter, förklarade vi att vi var Jehovas vittnen och ville ha den lila triangeln. Det var inte för att vi skämdes för vår judiska härkomst, utan för att vi nu var Jehovas vittnen. De försökte tvinga oss att ta emot det judiska emblemet genom att sparka och slå oss. Men vi stod fasta tills de godtog oss som Jehovas vittnen.
En dag träffade jag min syster Elvira, som var tre år yngre än jag. Hela vår familj om sju personer hade förts till Auschwitz. Bara Elvira och jag hade blivit godkända som arbetsföra. Pappa, mamma och våra tre syskon dog i gaskamrarna. Elvira var inget Jehovas vittne då, och vi bodde inte i samma del av lägret. Hon överlevde, emigrerade till USA, blev ett Jehovas vittne i Pittsburgh i Pennsylvania och avled senare där år 1973.
Jag överlevde andra läger
Vintern 1944/1945 beslöt tyskarna att evakuera Auschwitz, eftersom ryssarna började närma sig. Så vi förflyttades till Bergen-Belsen i norra delen av Tyskland. Strax efter vår ankomst dit sändes Olga och jag till Braunschweig. Här skulle vi hjälpa till med att röja upp spillrorna efter de allierades intensiva bombningar. Olga och jag resonerade med varandra om saken. Eftersom vi inte var övertygade om att vi kunde bevara vår neutralitet om vi utförde arbetet, beslöt vi oss för att inte ta del i det.
Det blev stor uppståndelse när vi meddelade vårt beslut. Vi blev slagna med läderpiskor, och vi ställdes inför en exekutionspluton. Vi fick en minuts betänketid och hotades med att skjutas, om vi inte ändrade oss. Vi sade att vi inte behövde någon betänketid, för vi hade redan bestämt oss. Men eftersom lägerkommendanten inte var där då, och eftersom han var den ende som hade befogenhet att utfärda en avrättningsorder, måste vår avrättning skjutas upp.
Under tiden tvingades vi att stå på lägergården hela dagen. Två beväpnade soldater, som fick avlösning varannan timme, bevakade oss. Vi fick ingen mat och led fruktansvärt av kylan, eftersom det var februari. I en vecka behandlades vi så, men kommendanten dök inte upp. Då placerades vi på ett lastbilsflak, och till vår förvåning fördes vi tillbaka till Bergen-Belsen.
Då var Olga och jag i ett bedrövligt tillstånd. Jag hade tappat det mesta av håret och hade hög feber. Det var bara med yttersta ansträngning som jag kunde arbeta något. Den tunna kålsoppa och det lilla brödstycke som vi fick varje dag var otillräckligt. Men det var nödvändigt att vi arbetade, eftersom de som inte orkade avrättades. Tyska systrar arbetade med mig i köket och hjälpte mig att få lite vila. När vakter var på väg för att inspektera, varnade systrarna mig, så att jag kunde stå vid arbetsbänken för att det skulle se ut som om jag arbetade flitigt.
En dag orkade inte Olga gå till sin arbetsplats, och sedan såg vi henne inte mer. Jag hade förlorat en tapper vän och kamrat, en som hade hjälpt mig mycket under de svåra månaderna i lägren. Som en smord efterföljare till Herren Jesus Kristus måste hon omedelbart ha fått sin himmelska belöning. — Uppenbarelseboken 14:13.
Befrielse och belöning
När kriget tog slut i maj 1945 och befrielsen kom, var jag så svag att jag inte kunde glädja mig åt att förtryckarnas ok äntligen hade krossats. Inte heller kunde jag följa med de transporter som förde de befriade till länder som var villiga att ta emot dem. Jag fick stanna tre månader på ett sjukhus för att hämta krafter. Sedan fördes jag till Sverige, som blev mitt nya hem. Genast fick jag kontakt med mina kristna bröder och systrar, och jag kunde så småningom återuppta förkunnartjänstens dyrbara skatt.
År 1949 gifte jag mig med Lennart Josefsson, som i några år hade tjänat som resande tillsyningsman för Jehovas vittnen. Han hade också suttit i fängelse under andra världskriget till följd av att han bevarat sin tro. Vi började vårt liv tillsammans som pionjärer den 1 september 1949 och förordnades att tjäna i Borås. Under våra första år där ledde vi regelbundet varje vecka tio bibelstudier med intresserade. Vi hade glädjen att se församlingen i Borås delas i tre på nio år. Nu finns det fyra församlingar där.
Jag kunde inte fortsätta som pionjär så länge, eftersom vi år 1950 fick en dotter och två år senare en son. Jag fick alltså den glädjefyllda förmånen att få lära våra barn den dyrbara sanning som den käre brodern i Ungern lärde mig, när jag var bara 16 år gammal, nämligen: ”Att få tjäna Jehova är den största ära vi människor kan få.”
När jag ser tillbaka på mitt liv, inser jag att jag har fått uppleva den sanning som lärjungen Jakob skrev, när han påminde om Jobs uthärdande: ”Jehova är mycket ömsint och barmhärtig.” (Jakob 5:11) Även om jag också lidit fruktansvärda prövningar, har jag blivit rikligt välsignad med två barn, deras makar och sex barnbarn — som alla är Jehovas tillbedjare. Dessutom har jag flera andliga barn och barnbarn. Några av dem tjänar som pionjärer och missionärer. Nu är det min stora förhoppning att få återse mina nära och kära som sover i döden och få krama om dem, när de uppstår ur sina minnesgravar. — Johannes 5:28, 29.
[Bild på sidan 31]
I förkunnartjänsten i Sverige efter andra världskriget
[Bild på sidan 31]
Min make och jag