Jag lärde mig att förlita mig på Jehova
BERÄTTAT AV JÁN KORPA-ONDO
Året var 1942, och jag bevakades av ungerska soldater i närheten av Kursk i Ryssland. Vi var fångar hos axelmakterna, som stred mot ryssarna under andra världskriget. Min grav var grävd, och jag fick tio minuter på mig att bestämma mig för om jag skulle skriva under ett dokument som sade att jag inte längre var ett Jehovas vittne. Men låt mig, innan jag berättar vad som hände sedan, berätta hur jag hamnade där.
JAG föddes år 1904 i Zahor, en liten by som numera ligger i östra Slovakien. Efter första världskriget blev Zahor en del av det nybildade landet Tjeckoslovakien. Vår by bestod av omkring 200 hushåll och två kyrkor, den ena grekisk-katolsk och den andra kalvinistisk.
Trots att jag gick i den kalvinistiska kyrkan, levde jag ett liv helt utan några moraliskt återhållande band. Inte så långt från mig bodde en man som var helt annorlunda. En dag inledde han ett samtal med mig och lånade mig en bibel. Det var första gången jag höll den boken i mina händer. Ungefär vid den här tiden, år 1926, gifte jag mig med Barbora, och vi fick snart två barn, Barbora och Ján.
Jag började läsa Bibeln, men det var mycket jag inte förstod. Så jag gick till min pastor och bad honom hjälpa mig. ”Bibeln är bara för utbildat folk”, sade han, ”så försök inte ens förstå den.” Sedan bad han mig komma in och spela kort.
Efter det gick jag till mannen som hade lånat mig Bibeln. Han var bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades. Han var glad att kunna hjälpa mig, och efter en tid började mina ögon öppnas. Jag slutade med omåttligt drickande och började leva ett moraliskt liv. Jag började till och med tala med andra om Jehova. Bibelns sanning hade slagit rot i Zahor i början av 1920-talet, och snart hade en aktiv grupp av bibelforskare bildats där.
Men vi fick möta starkt religiöst motstånd. Prästen på orten påstod att jag hade blivit galen och fick de flesta i min släkt att vända sig emot mig. Men mitt liv började få mening, och jag fattade ett bestämt beslut att tjäna den sanne Guden, Jehova. Jag överlämnade alltså mitt liv åt honom och blev döpt år 1930.
Början på svåra prövningar
År 1938 blev vårt område underställt Ungern, som ställde sig på Tysklands sida i andra världskriget. Vid den tiden fanns det i vår by med mindre än tusen invånare omkring 50 vittnen. Vi fortsatte att predika, trots att vi genom att göra det riskerade vår frihet och vårt liv.
År 1940 blev jag inkallad till tjänstgöring i ungerska armén. Vad skulle jag göra? Jag hade ju läst Bibelns profetior om hur människor smider sina krigsvapen till redskap för fredliga ändamål, och jag visste att Gud med tiden skulle ta bort alla krig från jorden. (Psalm 46:9; Jesaja 2:4) Så jag hade kommit att hata krig, och jag beslöt mig för att inte gå med i armén, oavsett vilka följderna kunde bli.
Jag dömdes till 14 månaders fängelse och avtjänade mitt straff i Pécs i Ungern. Fem andra vittnen satt i samma fängelse, och vi uppskattade att vi hade möjlighet att vara tillsammans. Men en tid fick jag sitta i isoleringscell med fötterna i bojor. När vi vägrade arbeta med sådant som var förknippat med krigsansträngningarna, blev vi slagna. Vi tvingades också att stå i givakt hela dagen sånär som på två timmar mitt på dagen. Denna prövning pågick i månader. Men vi var ändå lyckliga, därför att vi hade ett rent samvete inför Gud.
Frågan om att kompromissa
En dag kom en grupp på 15 katolska präster för att försöka övertyga oss om att det var viktigt att vi stödde krigsansträngningarna genom att gå med i armén. Under samtalet sade vi: ”Om ni kan bevisa från Bibeln att själen är odödlig och att vi kommer till himlen om vi dör i kriget, då skall vi gå med i armén.” Det kunde de förstås inte bevisa, och de ville inte heller fortsätta samtalet.
År 1941 var mitt fängelsestraff över, och jag såg fram emot att få återförenas med min familj. Men i stället fördes jag i bojor till en militärbas i Sárospatak i Ungern. När vi kom dit erbjöds jag en möjlighet att bli frigiven. ”Allt du behöver göra”, sade man till mig, ”är att skriva under det här löftet om att du kommer att betala 200 pengö när du kommer hem.”
”Hur är det möjligt?” frågade jag. ”Vad vill ni ha betalt för?”
”För de pengarna”, sade man, ”kommer du att få ett intyg på att du inte klarade arméns läkarundersökning.”
Detta ställde mig inför ett svårt beslut. I över ett år hade jag fått utstå omänsklig behandling. Jag började bli trött. Nu kunde jag bli fri genom att gå med på att betala lite pengar. ”Jag skall tänka på saken”, mumlade jag.
Hur skulle jag göra? Jag hade min hustru och mina barn att tänka på. Ungefär vid den tiden fick jag ett uppmuntrande brev från en medkristen. Han citerade Hebréerna 10:38, där aposteln Paulus återger Jehovas ord: ”’Min rättfärdige skall leva på grund av tro’, och: ’om han ryggar tillbaka, har min själ inte behag i honom.’” Kort därefter talade två ungerska officerare vid förläggningen med mig, och en av dem sade: ”Du har ingen aning om hur mycket vi respekterar dig för att du står så fast för Bibelns principer! Ge inte upp!”
Nästa dag gick jag till dem som hade erbjudit mig friheten för 200 pengö och sade: ”Eftersom Jehova Gud tillät att jag fängslades, kommer han också att ta hand om min frigivning. Jag tänker inte köpa mig fri.” Så jag dömdes till tio års fängelse. Men det var inte slut med försöken att få mig att kompromissa. Domstolen erbjöd mig att bli benådad om jag gick med på att göra endast två månaders militärtjänst, och jag skulle inte ens behöva bära vapen! Jag avböjde det erbjudandet också, och mitt fängelsestraff började.
Förföljelsen ökar
Återigen fördes jag till fängelset i Pécs. Den här gången var tortyren ännu värre. De band mina händer bakom ryggen och hängde upp mig i händerna i ungefär två timmar. Det gjorde att båda mina axlar vreds ur led. Sådan tortyr upprepades under en period på omkring sex månader. Jag kan endast tacka Jehova för att jag inte gav upp.
År 1942 togs ett antal av oss — politiska fångar, judar och 26 Jehovas vittnen — till staden Kursk i ett område som ockuperats av tyska trupper. Vi lämnades över till tyskarna, och de satte fångarna i arbete med att frakta mat, vapen och kläder till soldaterna vid fronten. Vi vittnen vägrade att göra det, eftersom det skulle ha inneburit att bryta vår kristna neutralitet. Så vi skickades tillbaka till ungrarna.
Slutligen sattes vi i fängelset i Kursk. I flera dagar blev vi slagna tre gånger om dagen med gummibatonger. Jag fick ett slag mot tinningen och föll ihop. När jag fick slaget tänkte jag: ”Att dö är inte så svårt.” Hela kroppen domnade bort, så jag kunde inte känna någonting. I tre dagar fick vi absolut ingenting att äta. Sedan fördes vi inför domstol, och sex av oss blev dömda till döden. När domen hade verkställts, var vi tjugo kvar.
Trosproven jag fick genomgå under de där dagarna i Kursk i oktober 1942 var de svåraste jag någonsin ställts inför. Vi kände det så som den forntida kung Jehosafat så väl uttryckte det när hans folk ställdes inför till synes oövervinnliga svårigheter: ”I oss är det ingen kraft inför denna stora skara som kommer mot oss; och vi själva vet inte vad vi bör göra, utan våra ögon är vända mot dig.” — 2 Krönikeboken 20:12.
Vi tjugo fördes ut för att gräva vår gemensamma grav, bevakade av 18 ungerska soldater. När vi grävt färdigt, fick vi veta att vi hade tio minuter på oss att underteckna ett dokument, vilket delvis löd: ”Jehovas vittnens läror är felaktiga. Jag skall inte längre tro på eller understödja dem. Jag skall kämpa för det ungerska fosterlandet. ... Med min underskrift bekräftar jag att jag går med i romersk-katolska kyrkan.”
Efter tio minuter kom ordern: ”Höger om! Till graven!” Därefter: ”Fånge ett och fånge tre, ner i gropen!” Dessa fick ytterligare tio minuter på sig att välja att skriva under dokumentet. En av soldaterna vädjade: ”Ge upp er tro och kom upp ur graven!” Ingen sade ett ord. Därpå sköt officeren som förde befälet dem båda.
”Vad skall vi göra med resten av dem?” frågade en av soldaterna officeren som förde befälet.
”Bind dem”, svarade han. ”Vi torterar dem lite till, och sedan skjuter vi dem i morgon klockan sex.”
Plötsligt blev jag rädd, men inte för att dö, utan för att jag inte skulle uthärda tortyren och kompromissa. Så jag steg fram och sade: ”Vi har gjort precis samma sak som våra bröder som ni just har skjutit. Varför skjuter ni inte oss också?”
Men de gjorde inte det. Vi blev bundna med händerna bakom ryggen. Sedan hängde de upp oss i händerna. När vi förlorade medvetandet, hällde de vatten över oss. Smärtan var fruktansvärd, eftersom kroppstyngden gjorde att våra axlar vreds ur led. Tortyren pågick i ungefär tre timmar. Sedan kom plötsligt en order om att inte skjuta några fler Jehovas vittnen.
Förflyttning österut — sedan flykt
Tre veckor senare sattes vi att marschera i formering tills vi efter några dagar nådde floden Dons stränder. De som hade befälet sade till oss att vi inte skulle komma levande därifrån. På dagarna fick vi utföra meningslöst arbete — vi fick gräva diken och sedan fylla igen dem. På kvällarna kunde vi i viss mån röra oss fritt.
Som jag såg det fanns det två möjligheter. Antingen kunde vi dö där, eller också kunde vi fly från tyskarna och överlämna oss till ryssarna. Endast tre av oss beslöt att försöka fly över floden Dons is. Den 12 december 1942 bad vi en bön till Jehova och gav oss i väg. Vi tog oss till de ryska linjerna och blev omedelbart satta i ett fångläger med omkring 35.000 fångar. När våren kom var bara omkring 2.300 fångar kvar i livet. De andra hade dött av svält.
Frihet men ytterligare tragedi
Jag överlevde resten av kriget och dessutom flera månader efter dess slut som fånge i Ryssland. Till slut, i november 1945, tog jag mig hem till Zahor. Vår gård var i dåligt skick, så jag fick börja om från början igen. Min hustru och mina barn hade arbetat på gården under kriget, men i oktober 1944, när ryssarna närmade sig, blev de evakuerade. Allt vi ägde hade plundrats.
Det värsta av allt var att när jag kom hem var min hustru mycket sjuk. Hon dog i februari 1946. Hon var bara 38 år. Det blev en kort tid som vi hade glädjen att vara förenade igen efter fem långa, svåra år som vi varit skilda åt.
Jag fann tröst hos mina andliga bröder genom att vara med vid möten och ta del i tjänsten från hus till hus. År 1947 fick jag möjlighet att låna pengar för att resa till Brno, en resa på ungefär 40 mil, för att vara med vid en sammankomst. Där, bland mina kristna bröder, däribland Nathan H. Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, fick jag mycken tröst och uppmuntran.
Den frihet vi åtnjöt efter kriget varade inte länge. År 1948 började kommunisterna förtrycka oss. Många av de bröder som hade ledningen i Jehovas vittnens verksamhet i Tjeckoslovakien arresterades år 1952, och jag fick ansvaret att ta hand om församlingarna. År 1954 blev också jag gripen och dömdes till fyra års fängelse. Min son, Ján, och hans son Juraj fängslades också för att de bevarade sin kristna neutralitet. Jag satt två år i statsfängelset Pankrác i Prag. År 1956 utfärdades amnesti, och jag blev fri.
Frihet till sist!
År 1989 förlorade kommunismen till sist greppet om Tjeckoslovakien, och Jehovas vittnens verksamhet blev lagligen erkänd. Därigenom blev vi fria att samlas och att predika öppet. Vid den tiden fanns det nästan hundra vittnen i Zahor, så ungefär var tionde invånare i byn var ett vittne. För några år sedan byggde vi i Zahor en vacker och rymlig Rikets sal med 200 sittplatser.
Min hälsa är inte längre så bra, så bröderna skjutsar mig till Rikets sal. Jag finner glädje i att vara där, och jag tycker om att ge kommentarer vid Vakttornsstudiet. Jag är särskilt glad över att se representanter för tre generationer i min familj, däribland flera av barnbarnen, tjäna Jehova. Ett av mina barnbarn tjänade som resande tillsyningsman bland Jehovas vittnen i Tjeckoslovakien tills han inte kunde fortsätta längre på grund av familjeförpliktelser.
Jag är tacksam mot Jehova för att han har styrkt mig under mina många prövningar. Att jag har hållit min uppmärksamhet riktad mot honom — som om jag ”såg den Osynlige” — är vad som har uppehållit mig. (Hebréerna 11:27) Ja, jag har känt hans mäktiga, räddande hand. Det är därför som jag fortsätter att försöka vara närvarande vid församlingens möten och ta del i att förkunna hans namn i det offentliga predikandet i den utsträckning jag kan.
[Bild på sidan 25]
Rikets sal i Zahor
[Bild på sidan 26]
Jag uppskattar privilegiet att få ge kommentarer vid Vakttornsstudiet