En bibelöversättning som förändrade världen

När Guds profet Mose började skriva Bibeln för mer än 3.500 år sedan, kunde bara en enda liten nation läsa den. (5 Moseboken 7:7) Orsaken till detta var att den fanns tillgänglig bara på hebreiska, det folkets modersmål. Men det skulle inte alltid förbli så.

DEN stora spridningen av Bibelns budskap och det positiva inflytande som budskapet har haft under århundradenas lopp är till stor del ett resultat av den första bibelöversättningen — Septuaginta. Varför gjorde man denna översättning? Och kan det med rätta sägas att den förändrade världen?

En inspirerad översättning?

Efter den babyloniska fångenskapen på 600- och 500-talen f.v.t. var det många judar som stannade kvar i länder utanför Israel och Juda. För de judar som var födda i landsflykt kom hebreiska att bli ett andraspråk. På 200-talet f.v.t. fanns det en judisk koloni i Alexandria i Egypten — ett av den grekisktalande världens stora kulturcentra. De judar som bodde där insåg hur värdefullt det skulle vara att få de heliga skrifterna översatta till grekiska, som då var deras modersmål.

Ända fram till den tiden hade Bibelns inspirerade budskap tecknats ner på hebreiska, med undantag av vissa kortare avsnitt som var skrivna på det närbesläktade språket arameiska. Skulle en översättning av Guds ord till ett helt annat språk förta den gudomliga inspirationens verkan och kanske rentav leda till feltolkningar? Skulle judarna, som hade blivit betrodda med Guds inspirerade ord, våga ta risken att förvanska budskapet genom en översättning? — Psalm 147:19, 20; Romarna 3:1, 2.

Dessa känsliga frågor gjorde att man kände en viss tveksamhet. Men oron över att judarna en dag inte längre skulle förstå Guds ord kom så småningom att överskugga alla andra hänsyn. Man beslöt sig för att göra en grekisk översättning av Tora — Bibelns fem första böcker, som nedtecknats av Mose. Det finns många legender om hur själva översättningsarbetet gick till. Enligt det så kallade Aristeasbrevet ville den egyptiske kungen Ptolemaios II (285–246 f.v.t.) ha ett exemplar av Pentateuken (Tora) översatt till grekiska i sitt kungliga bibliotek. Han anförtrodde uppdraget åt 72 judiska lärde, som kom från Israel till Egypten och fullbordade översättningen på 72 dagar. Den lästes sedan upp för judarna i Alexandria, och de intygade att den var både vacker och exakt. Enligt senare utbroderingar av historien placerades översättarna i separata rum, men ändå fick deras översättningar exakt samma lydelse, bokstav för bokstav. På grund av legenden om de 72 översättarna kom denna grekiska bibelöversättning att kallas Septuaginta, ett ord som kommer av ett latinskt ord som betyder ”sjuttio”.

De flesta nutida forskare är överens om att Aristeasbrevet inte är äkta. De tror också att initiativet till översättningen inte togs av Ptolemaios II, utan av de religiösa ledarna i den judiska kolonin i Alexandria. Den alexandrinske judiske filosofen Filon, den judiske historieskrivaren Josephus och även Talmud ger emellertid uttryck åt en uppfattning som var vanlig bland den tidens judar, nämligen att Septuaginta-översättningen var inspirerad i lika hög grad som de ursprungliga Skrifterna. Sådana tankar var utan tvivel följden av en strävan att göra Septuaginta-översättningen godtagbar för judar runt om i världen.

Även om Septuaginta till en början omfattade endast de fem Moseböckerna, kom namnet så småningom att användas om alla de hebreiska skrifterna översatta till grekiska. De återstående bibelböckerna översattes under loppet av cirka 100 år. Den grekiska Septuaginta-översättningen var alltså inte resultatet av en samordnad verksamhet, utan arbetet utfördes bit för bit. Översättarna skilde sig mycket åt i fråga om förmågor och kunskap i det hebreiska språket. De flesta böcker översattes ordagrant, ibland nästan överdrivet ordagrant, medan andra översättningar var ganska fria. Av en del böcker fanns det både en kort och en lång version. I slutet av 100-talet f.v.t. fanns samtliga böcker i de hebreiska skrifterna tillgängliga på grekiska. Trots den ojämna kvaliteten fick denna grekiska översättning av de hebreiska skrifterna större inflytande än översättarna hade kunnat drömma om.

Jafet i Sems tält?

I samband med ett dryftande av Septuaginta-översättningen citerar Talmud 1 Moseboken 9:27, där det sägs: ”Må ... Jafet ... ha sin boning i Sems tält.” (Den babyloniska Talmud, Megillah 9b) Talmud vill med dessa ord göra gällande att Jafet (far till Javan, grekernas stamfader) i bildlig bemärkelse hade sin boning i Sems (Israels stamfaders) tält genom det vackra språket i den grekiska Septuaginta-översättningen. Man skulle emellertid också kunna säga att Sem genom denna översättning hade sin boning i Jafets tält. På vilket sätt?

Efter Alexander den stores erövringar under senare delen av 300-talet f.v.t. gjordes intensiva ansträngningar att sprida det grekiska språket och den grekiska kulturen bland de underkuvade folken. Detta kallas hellenisering. Judarna kände sig ständigt kulturellt hotade. Om den grekiska kulturen och filosofin blev förhärskande, skulle även judarnas religion undergrävas. Vad skulle kunna avvärja detta hot?

Den judiske bibelöversättaren Max Margolis tar upp en tänkbar anledning till att judarna lät framställa Septuaginta-översättningen. Han skriver: ”Om initiativet till översättningen verkligen kom från judarna själva, kan ett annat motiv ha varit inbegripet, nämligen att göra den judiska lagen tillgänglig för den hedniska befolkningen och visa världen att judarna ägde en kultur som kunde mäta sig med Hellas [Greklands] visdom.” Att göra de hebreiska skrifterna tillgängliga för den grekisktalande världen kan därför ha varit både en motattack och en form av självförsvar.

Alexanders helleniseringssträvanden hade gjort att grekiska hade blivit det internationella språket i dåtidens värld. Också när romarna började breda ut sig, fortsatte allmängrekiska (koiné) att vara det internationella språket för handel och kommunikation. Oavsett om det var en naturlig utveckling eller ett resultat av medvetna ansträngningar, vann Septuaginta-översättningen av de hebreiska skrifterna snabbt genklang bland många icke-judar som tidigare varit okunniga om Gud och judarnas lag. Resultatet blev häpnadsväckande.

Proselyter och sådana som fruktade Gud

Redan i det första århundradet v.t. kunde Filon skriva: ”Skönheten och värdigheten i Moses lag uppskattas inte bara av judar, utan också av alla andra nationer.” Beträffande de judar som bodde utanför Palestina på den tiden säger den judiske historikern Joseph Klausner: ”Det är svårt att fatta att alla dessa miljontals judar ursprungligen hade kommit från det lilla landet Palestina. Det kan emellertid inte förnekas att denna väldiga ökning delvis hade sin grund i tillströmningen av ett stort antal manliga och kvinnliga proselyter.”

Men även om dessa fakta är nog så intressanta, ger de inte en fullständig bild av situationen. En professor i judisk historia, Shaye J. D. Cohen, skriver: ”Många hedningar, såväl män som kvinnor, konverterade till judendomen under de sista århundradena f.Kr. och de första två århundradena e.Kr. Det var emellertid ännu fler hedningar som omfattade vissa sidor av judaismen men inte blev proselyter.” Både Klausner och Cohen kallar dessa icke-proselyter för ”personer som fruktar Gud” (eller ”gudfruktare”), ett uttryck som är vanligt förekommande i samtida grekisk litteratur.

Vad är det då för skillnad mellan en proselyt och en person som fruktar Gud? Proselyter var sådana som hade konverterat till judendomen och betraktades som judar i alla avseenden, eftersom de trodde på Israels Gud (och förkastade alla andra gudar), lät omskära sig och anslöt sig till Israels nation. I motsats till detta säger Cohen beträffande personer som fruktade Gud: ”Även om dessa hedningar iakttog många judiska sedvänjor och i en eller annan form dyrkade judarnas Gud, såg de inte sig själva som judar och betraktades inte som judar av andra.” Klausner förklarar att de ”intog en mellanställning”, eftersom de omfattade den judiska läran och ”iakttog en del av judarnas seder och bruk, men ... inte blev judar i fullständig bemärkelse”.

En del kan ha blivit intresserade av Gud genom samtal med missionerande judar eller genom att se hur annorlunda judarna var i fråga om levnadssätt, sedvänjor och uppförande. Det viktigaste redskapet när det gällde att hjälpa sådana gudfruktiga icke-proselyter att lära känna Jehova Gud var emellertid Septuaginta. Även om det inte finns någon möjlighet att avgöra exakt hur många sådana personer det fanns under det första århundradet, bidrog Septuaginta utan tvivel till att kunskapen om Gud i viss utsträckning kom att spridas över hela det romerska imperiet. Genom Septuaginta lades också en viktig grundval för fortsatt spridning av Guds ord.

Septuaginta banade vägen

Septuaginta-översättningen spelade en viktig roll i samband med kristendomens spridning. Många grekisktalande judar hörde till dem som var närvarande när den kristna församlingen grundades vid pingsten år 33 v.t. Bland dem som blev Kristi lärjungar i detta tidiga skede fanns också proselyter. (Apostlagärningarna 2:5–11; 6:1–6; 8:26–38) För att de inspirerade skrifter som Jesu apostlar och andra tidiga lärjungar fick teckna ner skulle kunna läsas av så många människor som möjligt, skrevs de på grekiska.a Många av de citat från de hebreiska skrifterna som förekommer i de kristna grekiska skrifterna var därför hämtade från Septuaginta.

Förutom köttsliga judar och proselyter fanns det också andra som villigt tog emot budskapet om Guds kungarike. Hedningen Cornelius var ”en gudhängiven man, en som fruktade Gud tillsammans med hela sitt hushåll, och han lämnade många barmhärtighetsgåvor till folket och frambar ständigt ödmjuk bön till Gud”. År 36 v.t. blev Cornelius, hans familj och andra som hade församlats i hans hem de första hedningar som döptes som efterföljare till Kristus. (Apostlagärningarna 10:1, 2, 24, 44–48; jämför Lukas 7:2–10.) När aposteln Paulus färdades genom Mindre Asien och Grekland, predikade han för många hedningar som redan fruktade Gud och för många ”greker som dyrkade Gud”. (Apostlagärningarna 13:16, 26; 17:4) Hur kunde Cornelius och alla dessa andra hedningar så beredvilligt ta emot de goda nyheterna? Septuaginta hade banat vägen. En forskare hävdar att Septuaginta-översättningen är ”av så avgörande betydelse att såväl kristenheten som den västerländska kulturen skulle vara otänkbara utan den”.

Septuaginta förlorar sin ”inspiration”

Det omfattande bruket av Septuaginta gav slutligen upphov till en häftig motreaktion bland judarna. I samtal med de kristna hävdade judarna att Septuaginta-översättningen var bristfällig. På 100-talet tog judarna helt och hållet avstånd från den översättning som de en gång hade hyllat som inspirerad. Rabbinerna förkastade legenden om de 72 översättarna och sade i stället: ”Det hände sig en gång i tiden att fem äldste skrev Tora på grekiska åt kung Ptolemaios, och den dagen var lika olycksbådande för Israel som den dag då man gjorde guldkalven, eftersom Tora inte kunde översättas på rätt sätt.” För att få en tolkning som bättre stämde överens med deras egna uppfattningar lät rabbinerna göra en ny översättning till grekiska. Översättningen utfördes på 100-talet v.t. av en judisk proselyt vid namn Aquila, en lärjunge till rabbi Akiba.

Septuaginta-översättningen användes sedan inte längre av judarna, men för den framväxande katolska kyrkan blev den standardversionen av ”Gamla testamentet” ända tills den efterträddes av Hieronymus latinska översättning, Vulgata. Även om en översättning aldrig kan ersätta originalet, har Septuaginta spelat en mycket viktig roll när det gäller att sprida kunskap om Jehova Gud och hans kungarike under Jesus Kristus. Ja, Septuaginta är verkligen en bibelöversättning som har förändrat världen.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 31]

”Septuaginta” förstods av många som Paulus predikade för

[Bildkälla på sidan 29]

Genom tillmötesgående från Israel Antiquities Authority