Är lokala sedvänjor förenliga med kristna principer?
STEPHEN, ett Jehovas vittne från norra Europa, blev förordnad som missionär i ett afrikanskt land. Han var ute och gick på stan tillsammans med en broder från platsen, när denne helt överraskande tog hans hand i sin.
Bara tanken på att gå hand i hand med en annan man på öppen gata gjorde Stephen chockerad. I den kultur han kommer från förknippas en sådan sedvänja med homosexualitet. (Romarna 1:27) Men för den afrikanske brodern var detta att hålla handen bara ett sätt att visa sin vänskap. Att avvisa hans hand vore detsamma som att avvisa hans vänskap.
Varför skulle sådana här kulturkrockar intressera oss? Först och främst därför att Jehovas folk är angeläget om att fullgöra sitt gudagivna uppdrag att ”göra lärjungar av människor av alla nationerna”. (Matteus 28:19) Några har valt att göra detta genom att tjäna där behovet av förkunnare är större. För att lyckas i sin nya miljö måste de förstå och anpassa sig till de särskilda kulturer som de kommer i kontakt med. Då kommer de att fungera harmoniskt tillsammans med sina bröder och systrar och dessutom bli effektivare i den offentliga förkunnartjänsten.
Vidare är det många i denna oroliga värld som av politiska eller ekonomiska orsaker flytt från sina hemländer och bosatt sig i andra länder. Vi kan därför mycket väl upptäcka att vi kommer i kontakt med nya sedvänjor, när vi predikar för sådana som är nya i trakten. (Matteus 22:39) Att vi ställs inför sådant som är annorlunda kan i början göra oss förvirrade.
Tydliga gränser
Kultur är en del av själva samhällsstrukturen. Det är därför fruktlöst att bli ”alltför rättfärdig” och undersöka varenda liten sedvänja för att se om den är förenlig med bibliska principer! — Predikaren 7:16.
Men samtidigt är det viktigt att kunna urskilja lokala sedvänjor som tydligt är i strid med Guds principer. Rent allmänt är det inte så svårt, eftersom Guds ord ju ger oss ”korrigering”. (2 Timoteus 3:16) I somliga länder är det exempelvis vanligt att ha flera hustrur, men för sanna kristna är den bibliska normen för en man att ha bara en levande hustru. — 1 Moseboken 2:24; 1 Timoteus 3:2.
En sann kristen kan inte heller godta vissa begravningsseder som är avsedda att hålla onda andar borta eller som grundar sig på tron att själen är odödlig. Somliga offrar rökelse och frambär böner till de döda för att driva bort onda andar. Andra har likvakor eller till och med en andra begravning i syfte att hjälpa den döde att förbereda sig för livet ”på andra sidan”. Bibeln lär dock att när en människa dör, är hon ”inte medveten om någonting alls” och kan således inte göra vare sig gott eller ont mot någon. — Predikaren 9:5; Psalm 146:4.
Naturligtvis finns det många sedvänjor som är förenliga med Guds ord. Det är verkligen stimulerande att komma i kontakt med kulturer där det fortfarande råder en anda av gästfrihet, där seden kräver att till och med en främling skall välkomnas varmt och, om så behövs, att hemmet öppnas för honom! När du blir behandlad så, påverkas du då inte till att handla på samma sätt? Om du gör det, kommer detta verkligen att förbättra din kristna personlighet. — Hebréerna 13:1, 2.
Vem av oss tycker om att få vänta? I en del länder händer detta sällan, eftersom punktlighet betraktas som viktigt. Bibeln visar att Jehova är en ordningens Gud. (1 Korinthierna 14:33) Följaktligen har han fastställt ”dagen och timmen” då han skall göra slut på ondskan, och han försäkrar oss att detta ”inte [kommer] att bli försenat”. (Matteus 24:36; Habackuk 2:3) Kulturer där man sätter värde på ett rimligt mått av punktlighet hjälper oss att vara ordningsamma och att visa tillbörlig respekt för andra människor och deras tid, något som är helt i linje med Bibelns principer. — 1 Korinthierna 14:40; Filipperna 2:4.
Harmlösa sedvänjor
En del sedvänjor är helt klart förenliga med ett kristet levnadssätt, medan andra inte är det. Men hur är det då med sedvänjor som inte kan betecknas som vare sig bra eller dåliga? Många är harmlösa, och hur vi förhåller oss till dessa kan visa om vi är andligt balanserade.
Det finns till exempel många sätt att hälsa — man kan skaka hand, buga sig, kyssas eller till och med omfamna varandra. Det finns också en stor variation när det gäller bordsskick. I vissa länder äter man från samma fat eller skål. Och att rapa är ett godtagbart — ja, till och med önskvärt — uttryck för uppskattning i somliga länder, medan det på andra håll är oacceptabelt och skulle betraktas som synnerligen ohyfsat.
I stället för att bestämma om du personligen gillar eller ogillar dessa harmlösa sedvänjor bör du inrikta dig på att ha en rätt inställning. Bibelns tidlösa råd är att vi ”inte gör något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med anspråkslöshet i sinnet håller före att de andra är ... [oss] överlägsna”. (Filipperna 2:3) Något liknande skriver Eleanor Boykin i sin bok This Way, Please—A Book of Manners: ”Det viktigaste är att man har ett vänligt hjärta.”
En sådan ödmjuk inställning kommer att hindra oss från att se ner på andras seder och bruk. I stället för att vara reserverade eller se misstänksamt på allting som verkar annorlunda kommer vi att vilja lära oss mer om hur andra människor lever och försöka leva som de och prova på deras mat. Genom att vi har ett öppet sinne och är villiga att pröva det som är nytt, visar vi artighet mot vår värd eller våra utländska grannar. Vi har själva nytta av att vi ”vidgar” vårt hjärta och vårt synsätt. — 2 Korinthierna 6:13.
Om sedvänjor är ett hinder för andlig utveckling
Vad skall man då göra, om man kommer i kontakt med sedvänjor som inte är oskriftenliga men som inte heller befrämjar andliga framsteg? I somliga länder kan människor till exempel ha stor benägenhet att skjuta upp saker och ting. En sådan bekväm inställning till livet kan minska stress, men det kommer förmodligen att göra det svårare för oss att ”helt” fullgöra vår tjänst. — 2 Timoteus 4:5.
Hur kan vi uppmuntra andra att inte skjuta upp sådant som är viktigt till ”i morgon”? Kom ihåg att ”det viktigaste är att man har ett vänligt hjärta”. Om vi är motiverade av kärlek, kan vi föregå med gott exempel och sedan vänligt förklara fördelarna med att inte skjuta upp till i morgon det man bör göra i dag. (Predikaren 11:4) Men vi måste vara noga med att inte offra ömsesidigt förtroende för produktivitetens skull. Om andra inte tar emot våra råd på en gång, skall vi inte spela herrar över dem eller låta vår besvikelse gå ut över dem. Kärleken måste alltid komma före effektiviteten. — 1 Petrus 4:8; 5:3.
Vad är godtagbart där man bor?
Vi måste vara säkra på att de förslag vi ger är välgrundade och att vi inte försöker tvinga på någon vår personliga smak. Klädstilar, till exempel, kan variera mycket. På många håll är det passande att män som predikar de goda nyheterna bär slips, men i vissa tropiska länder skulle det betraktas som överdrivet formellt. Något som ofta är till hjälp är att se vad som är lämplig klädsel för affärsmän och andra som har med allmänheten att göra. Det är viktigt med ett ”sunt sinne”, när man fattar beslut i den känsliga frågan om klädseln. — 1 Timoteus 2:9, 10.
Vad skall vi då göra, om vi ogillar en viss sedvänja? Skall vi förkasta den med en gång? Inte nödvändigtvis. Att män går hand i hand var, som nämndes tidigare, fullt godtagbart i just den delen av Afrika. När missionären såg att andra män gick hand i hand, kände han sig mindre besvärad.
Under sina omfattande missionsresor besökte aposteln Paulus församlingar vars medlemmar hade olika bakgrund. Utan tvivel blev det ofta kulturkrockar. Paulus anpassade sig därför till alla sedvänjor han kunde, samtidigt som han troget höll fast vid bibliska principer. ”För alla slags människor har jag blivit allt”, sade han, ”för att i alla händelser kunna rädda några.” — 1 Korinthierna 9:22, 23; Apostlagärningarna 16:3.
Några lämpliga frågor kan hjälpa oss att se hur vi skall förhålla oss till nya seder och bruk. Om vi omfattar en viss sedvänja — eller vägrar att göra det — vilket intryck gör då detta på dem som ser det? Kommer de att dras till budskapet om Guds kungarike, därför att de kan se att vi försöker smälta in i deras kultur? Och om vi omfattar en viss sedvänja, är vi då säkra på att ”vår tjänst inte ... [kommer att] klandras”? — 2 Korinthierna 6:3.
Om vi önskar bli ”[allt] för alla slags människor”, kanske vi måste ändra på några djupt inrotade uppfattningar om vad som är tillbörligt och inte tillbörligt. Att ett visst handlingssätt är ”rätt” eller ”fel” beror ofta helt enkelt bara på var vi bor. Således kan detta att män håller varandra i handen i ett land vara ett sätt att visa vänskap, medan det i många andra länder säkert skulle dra ner budskapet om Guds kungarike.
Det finns dock sedvänjor som är godtagbara på många håll och som till och med kan vara tillbörliga för kristna. Men vi måste ändå se upp.
Akta dig för att gå över gränsen!
Jesus Kristus sade att även om hans lärjungar inte kunde tas ut ur världen, fick de ”inte ... [vara] någon del av världen”. (Johannes 17:15, 16) Men ibland är det inte så lätt att urskilja gränsen mellan vad som helt och hållet är en del av Satans värld och vad som helt enkelt är kultur. Så till exempel genomsyras nästan alla kulturer av musik och dans, även om man i vissa länder lägger större vikt vid sådant.
Vi skulle snabbt kunna bilda oss en uppfattning — mer grundad på vår bakgrund än på sunda, bibelenliga skäl. Alex, en tysk broder, fick ett förordnande till Spanien. I hans hemtrakter var det inte särskilt populärt att dansa, men i Spanien är det en del av kulturen. När Alex första gången såg en broder och en syster dansa flamenco, blev han förbryllad. Var inte det här olämpligt, eller kanske världsligt? Skulle han sänka sina normer, om han godtog en sådan sedvänja? Alex insåg dock att även om musiken och dansen var annorlunda, fanns det inget skäl att tro att hans spanska bröder och systrar hade sänkt sina kristna normer. Hans förvirring berodde på kulturskillnader.
Emilio, en broder som tycker om traditionell spansk dans, medger dock att det finns en fara. ”Jag är medveten om att det i många slags danser krävs att det dansande paret har väldigt nära kroppskontakt”, berättar han. ”Som ogift förstår jag att detta kan påverka känslorna hos åtminstone en av dem. Ibland kan dans användas som ursäkt för att få visa tillgivenhet mot någon man känner sig dragen till. Att man försäkrar sig om att musiken är sund och att fysisk kontakt begränsas till ett minimum kan utgöra ett skydd. Men jag måste medge att om en grupp ogifta unga bröder och systrar går ut och dansar, är det väldigt svårt att bevara en teokratisk atmosfär.”
Naturligtvis vill vi inte använda vår kultur som ursäkt för att hänge oss åt ett världsligt uppförande. Sång och dans hade sin plats i israeliternas kultur, och när de hade befriats från Egypten vid Röda havet, firade de detta genom att både sjunga och dansa. (2 Moseboken 15:1, 20) Men deras musik och dans skilde sig från det som förekom i den hedniska värld som omgav dem.
Sorgligt nog blev israeliterna otåliga, när de väntade på att Mose skulle komma ner från berget Sinai, så de gjorde en guldkalv, och efter att ha ätit och druckit ”steg de upp för att roa sig”. (2 Moseboken 32:1–6) När Mose och Josua hörde ljudet av deras sång, blev de genast oroliga. (2 Moseboken 32:17, 18) Israeliterna hade gått över ”gränsen”, och deras sång och musik återspeglade nu den hedniska världen runt omkring dem.
Det är på liknande sätt i dag. Musik och dans är kanske allmänt godtaget där vi bor och är kanske inte något som kränker andras samveten. Men om belysningen dämpas, blinkande ljus sätts på eller musik med en annan rytm spelas, återspeglar det som tidigare var godtagbart nu kanske världens ande. ”Det är bara vår kultur”, skulle man kunna resonera. Aron använde en liknande undanflykt, när han gav sitt medgivande åt hednisk underhållning och tillbedjan och felaktigt kallade detta ”en högtid åt Jehova”. Detta var en klen ursäkt, eftersom israeliternas uppförande sågs som ”en skamfläck” till och med ”bland ... motståndare”. — 2 Moseboken 32:5, 25.
Kulturen har sin plats
Exotiska sedvänjor kanske till en början chockerar oss, men alla behöver inte nödvändigtvis vara oacceptabla. Med våra ”[övade] uppfattningsförmågor” kan vi avgöra vilka sedvänjor som är förenliga med kristna principer och vilka som inte är det. (Hebréerna 5:14) Om vi har ett välvilligt hjärta fyllt av kärlek till vår medmänniska, kommer vi att reagera på rätt sätt för sedvänjor som är harmlösa.
När vi predikar de goda nyheterna om Guds kungarike i den trakt där vi bor eller längre bort, kommer en balanserad inställning till de olika kulturer som finns där att hjälpa oss att bli ”[allt] för alla slags människor”. Utan tvivel kommer detta att vi välkomnar den rika mångfalden av kulturer att bidra till att vi får ett rikt, färgstarkt och fascinerande liv.
[Bild på sidan 20]
Kristna hälsningar kan uttryckas på många olika sätt
[Bild på sidan 23]
Att vi har en balanserad syn på olika kulturer kan göra vårt liv rikt och färgstarkt