Min strävan att vara ”en arbetare som inte har något att skämmas för”
BERÄTTAT AV ANDRÉ SOPPA
Andra världskrigets obeskrivliga blodbad rasade och lämnade fruktansvärd förtvivlan i sina spår. Jag var signalist i tyska flottan, stationerad i närheten av Narvik i Norge, och kunde med egna ögon se de grymheter människor begår mot varandra. På nätterna, när vi tog skydd i fjordarna, fick norrskenets sällsamma skönhet mig att tänka djupt på livet. Jag var övertygad om att den Gud som skapat något sådant inte kunde vara ansvarig för krigets vansinne.
JAG föddes 1923 i den lilla byn Lassoth (numera i Polen), i närheten av tjeckiska gränsen, och växte upp i en fattig lantbrukarfamilj. Mina föräldrar var aktiva katoliker, och religion var en mycket viktig del av vårt liv. Men jag började redan tidigt få tvivel angående min religion. Det fanns tre protestantiska familjer i vår by, och de blev utfrysta i det katolska samhället. Jag kunde inte förstå varför det skulle vara så. I skolan fick vi undervisning i katekesen. När jag en dag bad prästen förklara treenigheten, var tio slag med käppen allt jag fick till svar. Men när jag var 17 år hände något som verkligen befäste min besvikelse över kyrkan. Mina båda morföräldrar dog med en månads mellanrum, och min mor hade inte pengar till att betala för två begravningsakter i kyrkan. Så hon frågade prästen om hon kunde få betala honom senare. ”Dina föräldrar lämnade nog några saker efter sig”, svarade han. ”Sälj dem och använd pengarna till begravningen.”
Några år tidigare, sedan Hitler kommit till makten 1933, fick vi inte längre tala polska, utan vi var tvungna att tala tyska. De som vägrade eller som inte kunde lära sig tyska försvann en efter en — till koncentrationslägren, fick vi höra senare. Till och med namnet på vår by ändrades till ett tyskt namn, Grünfliess. Jag slutade skolan när jag var 14, och eftersom jag inte var med i Hitlerjugend, hade jag svårt att få arbete. Men till slut fick jag anställning som smedlärling. När kriget hade börjat, bad man i kyrkan för Hitler och de tyska trupperna. Jag undrade om man bad liknande böner om seger på den andra sidan.
Tjänstgöring i tyska flottan
I december 1941 gick jag in i tyska flottan, och i början av 1942 blev jag skickad till norska kusten för att tjänstgöra på ett spaningsfartyg. Vi eskorterade fartygskonvojer som fraktade trupper, krigsmateriel och annan last mellan Trondheim och Oslo. Ute på havet råkade jag en gång höra ett samtal mellan två sjömän om att världens undergång skulle vara förutsagd i Bibeln. Fastän de var rädda för att tala öppet, berättade de för mig att deras föräldrar var anslutna till Jehovas vittnen, men att de själva inte hade följt deras exempel. Det var första gången jag hörde talas om Jehovas vittnen.
Vid slutet av kriget togs vi till fånga av britterna och överlämnades till amerikanerna för att föras tillbaka till Tyskland. De av oss som kom från platser som nu låg i den sovjetiska zonen skickades till ett fångläger i Liévin i norra Frankrike för att arbeta i kolgruvorna. Detta var i augusti 1945. Jag minns hur jag frågade en av de franska vakterna vilken religion han tillhörde. ”Katolska kyrkan”, svarade han. Eftersom jag också var katolik, frågade jag honom vad vi hade gjort varandra. ”Det är ingen mening att försöka förstå. Det är bara som det är”, sade han. Jag tyckte det var absurt att människor av samma religion skulle strida mot varandra och döda varandra.
En stråle av ljus i en kolgruva
Den första dagen i gruvan tillsammans med arbetarna från orten delade en av dem, Evans Emiot, med sig av sina smörgåsar åt mig. Han var ursprungligen från Ohio i USA, men han hade bott i Frankrike ett antal år. Han talade om en värld där det inte skulle vara några krig. Hans vänlighet förvånade mig. Fastän jag var tysk och han amerikan, visade han ingen fientlighet mot mig. Vi hade ingen mer kontakt förrän i början av 1948, då han gav mig en broschyr med titeln ”Fredens Furste”. Nu fick jag äntligen kunskap om en godhetens Gud som hatade krig — så som jag hade tänkt mig Gud då jag såg norrskenets skönhet. Jag beslutade mig för att finna den religion som lärde ut detta. Men eftersom Evans arbetade i en annan del av gruvan, kunde jag inte få kontakt med honom. Jag gick runt till alla de olika religiösa grupperna i fånglägret och frågade om de visste något om broschyren, men utan resultat.
Till slut blev jag frigiven från fånglägret i april 1948 och blev en fri arbetare. Följande söndag hörde jag till min förvåning en liten klocka ringa ute på gatan. Så glad jag blev när jag fick se Evans! Han var tillsammans med en grupp Jehovas vittnen som bar sandwichplakat som annonserade temat på ett offentligt föredrag. Den som ringde i klockan var Marceau Leroy, som nu är medlem av avdelningskontorets kommitté i Frankrike. Jag presenterades för en tysktalande polack, Joseph Kulczak, som hade suttit i koncentrationsläger för sin tro. Han bjöd in mig till mötet samma kväll. Jag förstod inte mycket av vad som sades, men när alla närvarande räckte upp händerna, frågade jag den som satt bredvid mig varför de gjorde det. ”Det är de som kan åka och predika i Dunkerque nästa vecka.” ”Får jag följa med?” frågade jag. ”Ja visst!” blev svaret. Så söndagen därpå var jag med och predikade från hus till hus. Även om inte alla vi träffade var så välvilligt inställda, tyckte jag om det, och snart deltog jag regelbundet i predikoarbetet.
Jag lär mig att behärska mitt humör
Kort därefter började vi predika i förläggningen där de frigivna tyska fångarna bodde. Det var inte så lätt för mig, eftersom jag var välkänd där för mitt häftiga temperament. Om någon inte tog mitt predikande på allvar, hände det att jag hotade med: ”Om du inte aktar dig, kan du räkna med problem.” En gång, när jag arbetade i gruvan, hände det till och med att jag slog till en som gjorde narr av Jehova.
Men med Jehovas hjälp lyckades jag förändra min personlighet. En dag när vi predikade i den här förläggningen var det några män som hade druckit för mycket som ställde till besvär för några av vittnena. Med tanke på mitt häftiga temperament försökte de andra bröderna som var med hindra mig från att ingripa, men en av männen gick hotfullt fram till mig och började ta av sig jackan. Jag klev av cykeln och lät honom hålla den, och sedan stack jag händerna i fickorna. Han blev så förvånad att han lyssnade till det jag hade att säga. Jag sade till honom att gå hem och sova och att sedan komma till det offentliga föredraget. Och mycket riktigt, klockan 3 på eftermiddagen kom han dit. Med tiden tog omkring 20 tidigare fångar emot budskapet. Själv döptes jag i september 1948.
Ett fulltecknat men givande schema
Jag fick ansvar för distrikten vi skulle predika på och för att söka upp platser där vi kunde hålla offentliga föredrag. Därför hände det ibland att jag körde omkring 50 kilometer med min lilla motorcykel innan jag gick till kvällsskiftet i gruvan. Under veckosluten tog vi sedan bussen till distriktet och släppte av två eller fyra förkunnare tillsammans med talaren. När vi fann en bra plats i en större stad, staplade vi upp våra resväskor till en talarstol. Ofta gick vi med våra sandwichplakat för att annonsera temat på det offentliga tal vi inbjöd till.
År 1951 träffade jag Jeannette Chauffour, ett Jehovas vittne från Reims. Det var kärlek vid första ögonkastet, och ett år senare, den 17 maj 1952, gifte vi oss. Vi flyttade till Pecquencourt, en gruvstad i närheten av Douai. Men snart började jag få hälsoproblem. Jag hade fått silikos, en lungsjukdom orsakad av arbetet i gruvorna, men jag kunde inte få tag i något annat arbete. Så när vi, vid den internationella sammankomsten i Nürnberg i Tyskland 1955, blev tillfrågade om vi ville hjälpa en liten församling i Kehl, en liten industristad vid Rhen, kunde vi flytta dit. Vid den tiden var det bara 45 förkunnare i församlingen. Under de följande sju åren som vi samarbetade med församlingen ökade förkunnarantalet till 95.
Ytterligare tjänsteprivilegier
Eftersom församlingen där nu var stabil, bad vi Sällskapet om att få bli förordnade som pionjärer (heltidsförkunnare) med särskilt uppdrag någonstans i Frankrike. Till vår stora förvåning blev vi förordnade att tjäna i Paris. De åtta månader vi tillbringade där var fyllda av stor glädje. Tillsammans hade Jeannette och jag privilegiet att leda 42 bibelstudier. Fem av dem vi studerade med döptes under vår tid där, och elva andra tog senare emot sanningen.
Eftersom vi bodde i Quartier Latin, träffade vi ofta på professorer från Sorbonneuniversitetet. En pensionerad filosofiprofessor, som utövade helbrägdagörelse, studerade Bibeln och blev till slut ett Jehovas vittne. En dag inledde jag ett bibliskt samtal med en ingenjör som hade nära kontakt med jesuitiska lärare. Han kom till vår lägenhet klockan tre på eftermiddagen och gick därifrån klockan tio på kvällen. Till vår förvåning var han tillbaka vid vår dörr en och en halv timme senare. Han hade talat med en jesuit som inte kunde svara på hans frågor om bibliska profetior. Klockan ett på natten gick han hem, bara för att komma tillbaka igen klockan sju på morgonen. Med tiden blev också han ett Jehovas vittne. En sådan törst efter sanningen var till stor uppmuntran för mig och min hustru.
Medan vi tjänade i Paris, blev jag inbjuden att tjäna som resande tillsyningsman för östra Frankrike. Det var en verklig glädje för oss att få besöka fransktalande och tysktalande församlingar och styrka bröderna. När vi besökte församlingen i Rombas i Lorraine, träffade jag Stanislas Ambroszczak. Han var polack och hade tjänstgjort på en av de allierades ubåtar i kriget och hade kämpat i de norska vattnen. Vi hade varit på motsatta sidor på samma hav. Nu var vi bröder som arbetade tillsammans i tjänst för vår Gud, Jehova. En annan gång, vid en sammankomst i Paris, fick jag syn på någon som jag kände igen. Det var lägerkommendanten från lägret där jag satt fången i norra Frankrike. Så glada vi var över att arbeta tillsammans under sammankomsten! Kraften i Guds ord är så stor att den får tidigare fiender att bli bröder och nära vänner!
Efter 14 år i resetjänsten var jag tyvärr tvungen att sluta på grund av att min hälsa blev allt sämre. Men min hustru och jag var ändå fast beslutna att fortsätta att tjäna Jehova efter bästa förmåga. Vi fick tag i bostad och arbete i Mulhouse i östra Frankrike och blev pionjärer.
Något annat som skänkt mig stor glädje under åren har varit att delta i byggandet av Rikets salar. År 1985 blev jag ombedd att organisera ett byggarbetslag för östra Frankrike. Genom att använda skickliga yrkesmän och andra frivilliga arbetare som övades upp kunde vi bilda ett arbetslag som nu har deltagit i att bygga eller renovera mer än 80 representativa Rikets salar för Jehovas tillbedjan. Och 1993 fick jag till min stora glädje vara med och bygga en sammankomsthall och fem Rikets salar i Franska Guyana i Sydamerika.
Att fortsätta framåt trots prövningar
Jag kan verkligen säga att mitt liv under de gångna 50 åren av teokratisk aktivitet har varit fyllt av stora glädjeämnen och tjänsteprivilegier. Men i december 1995 dog min kära hustru, som jag hade levt tillsammans med i 43 år. Det var en tid av stor sorg — och jag sörjer än i dag — men Jehova ger mig styrka, och mina andliga bröder och systrar har skänkt kärlek och stöd som med hjälp av tidens gång lindrat smärtan något.
Jag kommer fortfarande klart ihåg det som en smord broder sade till mig vid en sammankomst i München i Tyskland 1963. ”André”, sade han, ”se inte till vänster eller till höger. Bröderna i koncentrationslägren fick gå igenom prövningar. Nu är det vi som måste fortsätta framåt. Vi får aldrig tycka synd om oss själva. Så fortsätt framåt!” Jag har alltid hållit det i minnet. Nu, när jag inte längre kan göra så mycket på grund av ålder och dålig hälsa, är orden i Hebréerna 6:10 en ständig källa till tröst för mig: ”Gud är inte orättvis, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat mot hans namn.” Ja, att arbeta i Jehovas tjänst är det största privilegium man kan få. Under de gångna 50 åren har mitt mål varit, och är fortfarande, att vara ”en arbetare som inte har något att skämmas för”. — 2 Timoteus 2:15.
[Bild på sidan 22]
Ett sådant fartyg som jag tjänstgjorde på i de norska fjordarna
[Bild på sidan 23]
Med cykel i predikoarbetet i norra Frankrike
[Bild på sidan 23]
Resväskor uppstaplade till en talarstol för det offentliga föredraget
[Bilder på sidan 24]
Min hustru, Jeannette, och jag när vi gifte oss 1952