De gjorde Jehovas vilja

Genom förlåtelse öppnas vägen till räddning

JAKOBS tio söner, som nu stod inför Egyptens statsminister, delade en fruktansvärd hemlighet. De hade för många år sedan sålt sin halvbror Josef till slaveri och planlagt att säga till sin far att han hade blivit dödad av ett vilt djur. — 1 Moseboken 37:18–35.

Nu, ungefär 20 år senare, hade en svår hungersnöd tvingat de här tio männen att bege sig till Egypten för att köpa brödsäd. Men allt gick inte utan problem. Statsministern, som också var livsmedelsförvaltare, anklagade dem för att vara spioner. Han satte en av dem i fängelse och krävde att de övriga skulle återvända hem och föra med sig sin yngste bror, Benjamin, tillbaka. När de gjorde det, genomförde statsministern sin plan för att få Benjamin fängslad. — 1 Moseboken 42:1–44:12.

Juda, en av Jakobs söner, kom med invändningar. Hans huvudargument var: Om vi kommer tillbaka utan Benjamin, kommer vår far att dö. Sedan hände något som varken Juda eller någon av hans följeslagare hade väntat sig. Statsministern beordrade alla utom Jakobs söner att lämna rummet, och sedan grät han högljutt. När han återfick fattningen förklarade han: ”Jag är Josef.” — 1 Moseboken 44:18–45:3.

Barmhärtighet och befrielse

”Är min far alltjämt i livet?” frågade Josef sina halvbröder. Han fick inget svar. Josefs halvbröder var förstummade. Skulle de bli hänförda eller förfärade? De hade ju ändå, när de var 20 år yngre, sålt honom som slav. Josef hade myndighet att sätta dem i fängelse, skicka i väg dem hem utan mat eller — om de vågade tänka på det — avrätta dem! Det fanns verkligen skäl till att Josefs halvbröder var ”ur stånd att alls svara honom, för de hade blivit bestörta på grund av honom”. — 1 Moseboken 45:3.

Josef lugnade genast de här männen. ”Jag ber er, kom hit fram till mig”, sade han. De lydde. Sedan sade han: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. Men känn er nu inte bedrövade och var inte vreda på er själva, därför att ni sålde mig hit; i livsbevarande syfte har Gud nämligen sänt mig före er.” — 1 Moseboken 45:4, 5.

Det var inte utan orsak som Josef visade barmhärtighet. Han hade redan sett bevis för att de ångrat sig. När Josef till exempel anklagade sina halvbröder för att vara spioner, hörde han dem säga till varandra: ”Obestridligen är vi skyldiga i fråga om vår bror. ... Därför har detta trångmål kommit över oss.” (1 Moseboken 42:21) Dessutom hade Juda erbjudit sig att bli slav i stället för Benjamin, så att den unge mannen skulle kunna bli återförd till sin far. — 1 Moseboken 44:33, 34.

Josef hade alltså orsak att visa barmhärtighet. Han insåg att det kunde medföra räddning för hela hans släkt att han gjorde det. Josef uppmanade därför sina halvbröder att återvända hem till deras far, Jakob, och säga till honom: ”Detta är vad din son Josef har sagt: ’Gud har satt mig till herre över hela Egypten. Kom ner till mig. Dröj inte. Och du skall bo i landet Gosen, och du skall förbli i närheten av mig, du och dina söner och dina sonsöner och dina småboskapshjordar och dina nötboskapshjordar och allt vad du har. Och jag skall förse dig med mat där.’” — 1 Moseboken 45:9–11.

Den större Josef

Jesus Kristus kan kallas den större Josef, eftersom det finns slående likheter mellan de här båda männen. Jesus blev, precis som Josef, illa behandlad av sina bröder, av dem som också var avkomlingar till Abraham. (Jämför Apostlagärningarna 2:14, 29, 37.) Men båda männen fick uppleva en mycket stor förändring. Med tiden förändrades Josefs ställning från slav till statsminister, en ställning närmast under Farao. På motsvarande sätt uppväckte Jehova Jesus från de döda och upphöjde honom till en högre ställning vid ”Guds högra sida”. — Apostlagärningarna 2:33; Filipperna 2:9–11.

Josef kunde, eftersom han var statsminister, lämna ut mat till alla som kom till Egypten för att köpa brödsäd. I vår tid har den större Josef en trogen och omdömesgill slav på jorden, och genom den delar han ut andlig mat ”i rätt tid”. (Matteus 24:45–47; Lukas 12:42–44) Ja, de som kommer till Jesus ”skall inte hungra mer eller törsta mer ... , eftersom Lammet, som är i tronens mitt, skall vara herde för dem och skall vägleda dem till källor med livets vatten”. — Uppenbarelseboken 7:16, 17.

Lärdom för oss

Josef är ett enastående exempel när det gäller att visa barmhärtighet. Sträng rättvisa skulle ha krävt att han straffade dem som hade sålt honom till slaveri. Å andra sidan kunde känslosamhet ha fått honom att helt enkelt överse med deras överträdelse. Josef gjorde varken det ena eller det andra. Han prövade i stället om hans halvbröder hade ångrat sig. Sedan, när han såg att deras bedrövelse var äkta, förlät han dem.

Vi kan efterlikna Josef. När någon som syndat mot oss visar en verklig hjärteförändring, bör vi förlåta honom. Vi skall naturligtvis aldrig låta känslosamhet göra oss blinda för allvarlig synd. Men vi skall heller inte låta upprörda känslor förblinda oss, så att vi inte ser handlingar som vittnar om äkta ånger. Låt oss därför ”fortsätta att ha fördrag med varandra och att villigt förlåta varandra”. (Kolosserna 3:13) Om vi gör det, kommer vi att efterlikna vår Gud, Jehova, som är ”redo att förlåta”. — Psalm 86:5; Mika 7:18, 19.