Levnadsskildring

Vår styrka och glädje är att skynda framåt på Jehovas väg

BERÄTTAT AV LUIGGI D. VALENTINO

”Detta är vägen. Vandra på den”, förmanar Jehova. (Jesaja 30:21) Det har ända sedan mitt dop för 60 år sedan varit mitt mål att följa det rådet. Mina föräldrar ställde tidigt upp det här målet för mig. De invandrade från Italien 1921 och slog sig ner i Cleveland i Ohio i USA. Där fostrade de tre barn — min äldre bror, Mike, och min yngre syster, Lydia, och mig.

MINA föräldrar undersökte flera olika religionssamfund men gav så småningom besviket upp. Men så en dag 1932 lyssnade pappa till ett radioprogram på italienska. Det var en utsändning från Jehovas vittnen, och pappa tyckte om det han hörde. Han skrev efter mer information, och ett italienskt vittne från Jehovas vittnens högkvarter i Brooklyn i New York sökte upp oss. Efter en livlig diskussion, som höll på ända till gryningen, blev mina föräldrar övertygade om att de hade funnit den sanna religionen.

Pappa och mamma började vara med vid kristna möten och upplät sitt hem för resande tillsyningsmän. Även om jag bara var en liten grabb, fick jag följa med de här männen i predikoarbetet, och de fick mig att börja tänka på att tjäna Jehova hela min tid. En sådan besökare var Carey W. Barber, som nu är medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Ganska snart, i februari 1941, blev jag döpt vid 14 års ålder, och 1944 började jag som pionjär i Cleveland. Mike och Lydia slog också in på den väg Bibelns sanning framhåller. Mike tjänade Jehova fram till sin död, och Lydia följde i 28 år med sin man, Harold Weidner, i resetjänsten. I dag verkar de som pionjärer med särskilt uppdrag.

Fängelsetiden stärker min föresats att skynda framåt

I början av 1945 hamnade jag i det federala fängelset i Chillicothe i Ohio. Det var på grund av att mitt genom Bibeln övade samvete drev mig att handla i enlighet med Jesaja 2:4, som talar om att smida svärd till plogbillar. Fängelseledningen där hade tidigare bara låtit vittnena ha en begränsad mängd biblisk litteratur utgiven av Jehovas vittnen. Men vittnen från en församling i närheten kom till deras hjälp. Emellanåt lade de ut en del publikationer på fälten i närheten av fängelset. Nästa morgon, när fångarna fördes till sina arbetsplatser, sökte de reda på dessa publikationer och lyckades sedan få in dem i fängelset. Vid den tid då jag kom till fängelset hade man lättat på restriktionerna, och vi tilläts ha mer litteratur. Men ändå lärde jag mig mer än någonsin att värdesätta den andliga föda som Jehova ger oss — en lärdom som jag fortfarande tänker på varje gång jag får ett nytt nummer av Vakttornet eller Vakna!

Vi tilläts hålla församlingsmöten i fängelset, men icke-vittnen fick inte vara med. Men en del fångar och några i fängelsepersonalen var ändå med i smyg, och det var till och med några som omfattade sanningen. (Apostlagärningarna 16:30–34) En framträdande källa till tröst var när broder A. H. Macmillan kom på besök. Han försäkrade oss alltid om att den tid vi tillbringade i fängelset inte var bortkastad, eftersom den övade oss för framtida uppdrag. Den här älskade äldre brodern rörde mitt hjärta och stärkte min föresats att vandra på Jehovas väg.

Jag får en följeslagerska

Andra världskriget slutade, fängelsegrindarna öppnades, och jag började som pionjär eller heltidsförkunnare igen. Men 1947 dog min far. Jag började förvärvsarbeta för att försörja familjen och utbildade mig också till massör — något som skulle hjälpa mig igenom en svår period som min hustru och jag gick igenom 30 år senare. Men nu går jag visst händelserna i förväg. Låt mig först berätta om min hustru.

En eftermiddag 1949 ringde telefonen medan jag var i Rikets sal. Jag svarade och hörde en trevlig röst säga: ”Jag heter Christine Genchur, och jag är ett Jehovas vittne. Jag har flyttat till Cleveland för att söka arbete och vill höra till en församling här.” Vår Rikets sal låg långt från det område som hon bodde i, men jag blev så förtjust i rösten att jag gav henne en vägbeskrivning till vår lokal och uppmuntrade henne att komma den söndagen — den dag då jag skulle hålla det offentliga föredraget. På söndagen var jag först av alla på Rikets sal, men ingen främmande syster dök upp. Under hela talet sneglade jag då och då mot entrén, men ingen kom in. Nästa dag ringde jag upp henne, och hon sade att hon ännu inte satt sig in i hur busslinjerna gick. Så jag erbjöd mig att sammanträffa med henne för att reda ut saken närmare.

Jag fick veta att hennes föräldrar, som invandrat från Tjeckoslovakien, hade anslutit sig till bibelforskarna sedan de läst broschyren Var äro de döda? Hennes föräldrar blev döpta 1935. År 1938 blev Christines pappa församlingstjänare (numera presiderande tillsyningsman) i församlingen av Jehovas vittnen i Clymer i Pennsylvania i USA, och år 1947 blev Christine döpt vid 16 års ålder. Det dröjde inte länge förrän jag var förälskad i den här vackra, andligt sinnade systern. Vi gifte oss den 24 juni 1950, och sedan dess har Christine varit min trogna partner, alltid villig att sätta Guds kungarikes intressen främst. Jag är tacksam mot Jehova för att den här dugliga följeslagerskan gick med på att knyta samman sitt liv med mitt. — Ordspråken 31:10.

En stor överraskning

Den 1 november 1951 började vi som pionjärer tillsammans. Vid en sammankomst i Toledo i Ohio två år senare talade bröderna Hugo Riemer och Albert Schroeder till en grupp pionjärer som var intresserade av missionärstjänst. Vi var med bland dem. Vi uppmuntrades att fortsätta som pionjärer i Cleveland, men redan nästa månad fick vi en stor överraskning — en inbjudan till den 23:e klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead, som skulle börja i februari 1954!

När vi åkte till Gileadskolan, som då låg i South Lansing i New York, var Christine så nervös att hon hela tiden sade: ”Kör inte så fort!” Jag svarade: ”Christine, om vi kör långsammare än så här, är det lika bra att vi parkerar.” Men när vi kommit fram till skolområdet kände vi oss snart bättre till mods. Broder Nathan Knorr välkomnade alla eleverna och visade oss runt. Han förklarade också hur vi kunde vara sparsamma med vatten och elektricitet och betonade att sparsamhet är av värde när man tar vård om Rikets intressen. Det rådet fäste sig i vårt minne, och vi lever fortfarande efter det.

Flygresan till Rio

Snart var vi utexaminerade, och den 10 december 1954 gick vi ombord på ett plan i ett vintrigt New York, spända på att få flyga ner till vårt nya distrikt i ett soligt Rio de Janeiro i Brasilien. Ett annat missionärspar, Peter och Billie Carrbello, reste tillsammans med oss. Flygresan skulle ta 24 timmar, med mellanlandningar i Puerto Rico, Venezuela och Belém i norra Brasilien. Men på grund av motorkrångel tog det 36 timmar innan vi nedanför oss fick syn på Rio de Janeiro. Och vilken syn sedan! Stadens ljus glittrade som flammande diamanter på en svart sammetsbädd, och månens silverstrålar skimrade i Guanabarabuktens vatten.

Flera medlemmar av Betelfamiljen väntade på oss vid flygplatsen. Sedan de gett oss ett varmt mottagande körde de oss till avdelningskontoret, och vid tretiden på morgonen stupade vi i säng. Bara några timmar senare påminde väckarklockan oss om att vår första dag som missionärer hade börjat!

En första läxa

Vi lärde oss snart en viktig läxa. Vi hade en kväll varit hemma hos en familj som är Jehovas vittnen. När vi skulle gå tillbaka till avdelningskontoret, invände vår värd: ”Nej, ni kan inte ge er ut — det regnar”, och han insisterade på att vi skulle sova över hos dem. ”Regn är vi vana vid”, svarade jag och avfärdade hans ord med ett skratt. Och så gav vi oss i väg.

Rio omges av berg, och därför samlas regnvatten snabbt och forsar ner i staden, något som ofta orsakar översvämningar. Snart vadade vi fram i vatten upp till knäna. Nästan framme vid avdelningskontoret hade gatorna blivit till forsande floder med vatten upp till midjan på oss. Vi var helt genomblöta när vi äntligen kom fram till Betel. Nästa dag kände sig Christine riktigt eländig och lade sig sjuk i tyfoidfeber, något som gjorde henne svag under lång tid. Det behöver väl knappast sägas att vi som nya missionärer borde ha lyssnat på rådet från erfarna vittnen på orten.

De första stegen i missionärs- och resetjänsten

Efter den här stapplande inledningen var vi ivriga att börja vår tjänst på fältet. Vi läste en framställning på portugisiska för alla som vi träffade, och vi verkade göra framsteg i ungefär samma takt. Någon som vi kom till kunde säga till Christine: ”Jag förstår dig, men jag förstår inte vad han säger” och peka på mig. En annan kunde säga till mig: ”Jag förstår dig, men inte henne.” Hur som helst var vi hänförda över att få teckna mer än 100 prenumerationer på Vakttornet under de allra första veckorna. Det var faktiskt flera av dem som vi studerade Bibeln med som blev döpta under vårt första år i Brasilien. Det gav oss ett smakprov på hur fruktbärande det här distriktet skulle visa sig vara.

I mitten av 1950-talet fick inte alla församlingar i Brasilien regelbundna besök av kretstillsyningsmän, eftersom det var brist på kvalificerade bröder. Så fastän jag fortfarande höll på att lära mig språket och ännu inte hade hållit något offentligt föredrag på portugisiska, blev jag 1956 förordnad att tjäna som kretstillsyningsman i delstaten São Paulo.

Den första församlingen vi besökte hade inte fått något kretsbesök på två år, så alla hade höga förväntningar på det offentliga talet. När jag förberedde talet, klippte jag ut paragrafer ur Vakttornsartiklar på portugisiska och klistrade fast urklippen på pappersark. På söndagen var Rikets sal fullsatt. Till och med på podiet satt människor och inväntade den stora händelsen. Talet, eller rättare sagt läsningen, började. Då och då tittade jag upp, och till min förvåning satt alla blickstilla, till och med barnen. Alla tittade storögt på mig. Jag tänkte: ”Tänka sig, Valentino, vad din portugisiska har förbättrats! De här människorna lyssnar uppmärksamt.” När jag många år senare besökte den församlingen igen, sade en broder som hade varit med vid det där första besöket: ”Kommer du ihåg det offentliga föredraget du höll? Vi förstod inte ett ord av det.” Jag fick erkänna att jag själv inte heller hade förstått mycket av det talet.

Under det där första året i resetjänsten läste jag ofta Sakarja 4:6. Orden ”inte genom ... kraft, utan genom min ande”, påminde mig om att det endast var tack vare Jehovas ande som Rikets verk gick framåt. Och framåt gick det verkligen, trots våra uppenbara begränsningar.

Utmaningar och välsignelser längs vägen

Kretstjänsten innebar att vi genomkorsade landet kånkande på en skrivmaskin, kartonger med litteratur, resväskor och portföljer. Christine numrerade klokt nog vårt bagage, så att vi inte skulle glömma något kolli när vi rusade från en buss till en annan. Det var inte ovanligt att vi färdades med buss i 15 timmar på grusvägar för att komma till nästa stopp. Ibland var det nervpåfrestande, särskilt när två bussar var tvungna att mötas på en skranglig bro med så små marginaler att de nästan strök mot varandra. Vi reste också med tåg, båt och på hästryggen.

År 1961 började vi i områdestjänsten och reste då från krets till krets i stället för från församling till församling. Flera kvällar i veckan visade vi filmer som framställts genom Jehovas organisation — varje gång på ett nytt ställe. Ofta var vi tvungna att agera snabbt för att överlista prästerna på orten som försökte hindra de här visningarna. I en stad skrämde prästen ägaren till en samlingslokal till att upphäva kontraktet som han skrivit med oss. Efter flera dagars sökande hittade vi ett annat ställe, men vi berättade inte det för någon, utan fortsatte att inbjuda alla till den ursprungliga lokalen. Innan programmet började, gick Christine till den lokalen och hänvisade lugnt och stilla dem som ville se filmen till det nya stället. Den kvällen såg 150 människor filmen, som hade den passande titeln ”Den nya världens samhälle i verksamhet”.

Visst var resetjänsten i de isolerade områdena stundtals ansträngande, men de ödmjuka bröderna som bodde där visade sådan uppskattning av våra besök och sådan gästfrihet när de gav oss rum i sina anspråkslösa hem att vi alltid tackade Jehova för att vi kunde få vara tillsammans med dem. När vi hjälpte dem, ledde det till hjärtevärmande välsignelser för vår del. (Ordspråken 19:17; Haggaj 2:7) Vi var därför verkligen ledsna när våra dagar som missionärer kom till ett slut efter mer än 21 år i Brasilien!

Jehova visade vägen under en kris

År 1975 genomgick Christine en operation. Vi fortsatte i resetjänsten, men Christines hälsa försämrades. Det verkade bäst att återvända till USA så att hon kunde få medicinsk vård. I april 1976 anlände vi till Long Beach i Kalifornien och bodde hos min mor. Efter drygt 20 år utomlands kände vi oss villrådiga om hur vi skulle hantera den här situationen. Jag började arbeta som massör, och på inkomsterna från det kunde vi försörja oss. Staten Kalifornien ordnade plats för Christine på ett sjukhus, men där blev hon svagare för varje dag som gick, eftersom läkarna vägrade att behandla henne utan blod. Vi var förtvivlade och bad enträget Jehova om vägledning.

En eftermiddag när jag var ute i tjänsten på fältet lade jag märke till en läkarmottagning, och jag följde stundens ingivelse och klev in. Läkaren skulle just gå hem för dagen, men han bjöd ändå in mig på sitt kontor, och vi samtalade i två timmar. Sedan sade han: ”Jag uppskattar ert arbete som missionärer, och jag behandlar din hustru utan kostnad och utan någon blodtransfusion.” Jag kunde inte tro mina öron.

Den här hjälpsamme läkaren, som visade sig vara en respekterad specialist, flyttade över Christine till ett sjukhus som han tjänstgjorde vid, och med hans stora kunnande och omvårdnad förbättrades hennes tillstånd snabbt. Så tacksamma vi var för att Jehova hade visat oss vägen under den här svåra tiden!

Nya uppdrag

När Christine återhämtat krafterna, tjänade vi som pionjärer och hade glädjen att hjälpa ett flertal människor i Long Beach att bli tillbedjare av Jehova. År 1982 blev vi tillfrågade om vi ville börja i kretstjänsten i USA. Vi tackade dagligen Jehova för att han ville använda oss i resetjänsten igen — en tjänstegren som vi älskade. Vi reste i Kalifornien och sedan i New England, där kretsen inbegrep några portugisisktalande församlingar. Längre fram innefattade den också Bermuda.

Efter fyra glädjefyllda år fick vi ett nytt uppdrag. Vi inbjöds att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag varhelst vi önskade. Trots att det var med sorg som vi lämnade resetjänsten, var vi beslutna att skynda framåt i vårt nya uppdrag. Men var? I resetjänsten hade jag lagt märke till att den portugisiska församlingen i New Bedford i Massachusetts var i behov av hjälp — så vi gav oss i väg dit.

När vi anlände ställde församlingen till med en stor välkomstfest! Tänk så mycket det gjorde för att vi skulle känna oss uppskattade! Det rörde oss till tårar. Ett ungt par med två små barn tog emot oss i sitt hem tills vi hittat en egen lägenhet. Jehova välsignade verkligen vårt förordnande som pionjärer med särskilt uppdrag långt över våra förväntningar. Sedan 1986 har vi hjälpt ungefär 40 olika personer i den här staden att bli Jehovas vittnen. De är vår andliga familj. Dessutom har jag haft glädjen att få se fem av bröderna på orten växa till och bli omtänksamma herdar för hjorden. Det har varit som att tjäna på ett fruktbärande missionärsdistrikt.

När vi ser tillbaka gläder vi oss över att vi har tjänat Jehova ända från ungdomen och gjort sanningen till vårt levnadssätt. Det är sant att åldern och krämporna nu begränsar oss, men vår styrka och glädje är fortfarande att skynda framåt på Jehovas väg.

[Bild på sidan 26]

Nyanlända i Rio de Janeiro

[Bild på sidan 28]

Vår andliga familj i New Bedford i Massachusetts