Stå där fullständiga och med en fast övertygelse

Sammankomster – glädjefyllda tillfällen som stärker vårt brödraskap

DEN femtioårige Joseph F. Rutherford, som inte är så frisk längre efter att i närmare ett år på orätta grunder ha suttit i fängelse, tjänar glatt som piccolo. Han släpar energiskt på resväskor och hjälper medkristna till deras hotellrum. Två andra bibelforskare, som var fängslade tillsammans med honom, delar ut anvisningar om logi till en stor skara som väntar på detta. Allt detta håller på till efter midnatt. Alla är glada och tycker att det är spännande. Vad är det som pågår?

Året är 1919, och bibelforskarna (nu kända som Jehovas vittnen) håller på att återhämta sig efter en period av hätsk förföljelse. För att stärka sina led håller de ett konvent i Cedar Point i Ohio i USA den 1–8 september 1919. Sista sammankomstdagen lyssnar en hänförd skara på 7 000 uppmärksamt när broder Rutherford uppmuntrar var och en av sammankomstdeltagarna med orden: ”Du är en ambassadör för konungars Konung och herrars Herre, i det att du förkunnar för folket ... vår Herres och Mästares härliga rike.”

Redan i det forntida Israel hade Jehovas folk sammankomster. (2 Moseboken 23:14–17; Lukas 2:41–43) Detta var glädjefyllda tillfällen, som hjälpte alla de närvarande att hålla sina sinnen fästa vid Guds ord. Jehovas vittnens sammankomster i vår tid kretsar också kring andliga ting. Uppriktiga människor som iakttar dessa glädjefyllda sammankomster kan tydligt se att det är starka band som förenar vittnena i ett kristet broderskap.

Ansträngningar för att vara med

Nutida kristna inser att deras sammankomster är tillfällen då man får andlig vederkvickelse och undervisning från Guds ord. De betraktar dessa stora möten som hjälp till att stå ”fullständiga och med en fast övertygelse om hela Guds vilja”. (Kolosserna 4:12) Vittnena stöder därför helhjärtat dessa sammankomster och gör stora ansträngningar för att vara med.

Somliga kan behöva övervinna berglika hinder och visa stark tro för att vara med vid sådana sammankomster. Tänk till exempel på ett äldre vittne i Österrike, som trots att hon har diabetes och dagligen måste ta insulinsprutor såg till att vara med alla dagarna vid en områdessammankomst i sitt land. För en stor och mycket fattig familj i Indien verkade det näst intill omöjligt att kunna vara med vid en sammankomst. Men en familjemedlem kom på råd. ”Eftersom jag inte ville att vi skulle gå miste om sammankomsten”, sade hon, ”sålde jag mina örhängen av guld för att få pengar till resan. Det var värt den uppoffring detta innebar, eftersom samvaron med våra bröder och systrar och allt vi fick uppleva stärkte vår tro.”

I Papua Nya Guinea var en grupp odöpta intresserade personer fast beslutna att vara med vid en områdessammankomst i huvudstaden. De kontaktade en man i byn som ägde en buss och frågade hur mycket han skulle ha för att ta dem till sammankomsten. Eftersom de inte hade möjlighet att betala det han ville ha för resan, avtalade de med honom om att bygga om hans kök. På så sätt kunde de komma till områdessammankomsten och få nytta av hela programmet.

Avstånd utgör inte något oöverstigligt problem för Jehovas vittnen som är beslutna att vara med vid en sammankomst. År 1978 cyklade en broder från Polen 120 mil på sex dagar för att vara med vid en sammankomst i Frankrike. Under sommaren 1997 reste två vittnen från Mongoliet 120 mil för att vara med vid en sammankomst i Irkutsk i Ryssland.

Ett sant broderskap i verksamhet

Människor som fördomsfritt iakttar vittnena vid deras sammankomster ser tydliga bevis på deras enhet och broderskap. Många har imponerats av att det inte finns någon partiskhet bland sammankomstdeltagarna och av att det finns en äkta värme också bland sådana som träffas för första gången.

Vid en internationell sammankomst som nyligen hölls i Australien hade en guide som under en vecka hade följt med sammankomstdeltagare svårt att skiljas från dem, när det var dags för det. Han hade imponerats av deras kärlek och enhet och kunde inte fatta att de kunde komma så bra överens, då de flesta av dem inte tidigare hade känt varandra. När han så skulle lämna dem, bad han att få säga några ord. Han kallade dem ”bröder och systrar” och började tacka dem, men han kunde inte avsluta det han ville ha sagt, för han var så rörd att han började gråta.

År 1997 hölls den första trespråkiga sammankomsten på Sri Lanka på ett stort stadion. Hela programmet framfördes samtidigt på engelska, singalesiska och tamil. I en värld med allt större etniska spänningar gick inte en sådan sammankomst på tre språk obemärkt förbi. En polis frågade en broder: ”Vilka har ansvaret för den här sammankomsten – singaleserna, tamilerna eller engelsmännen?” ”Det är ingen av grupperna som har det”, svarade brodern. ”Vi samarbetar.” Polisen kunde inte tro att det var sant. Efter det att alla tre språkgrupperna hade förenats i den avslutande bönen och ett samfällt ”amen” hade ljudit över stadion, började sammankomstdeltagarna spontant att applådera. Det fanns knappast ett torrt öga i publiken. Ja, sammankomster är verkligen glädjefyllda tillfällen som stärker vårt brödraskap. (Psalm 133:1)a

[Fotnoter]