Levnadsskildring

Mitt liv förändrades när jag fick veta varför Gud tillåter lidandet

BERÄTTAT AV HARRY PELOYAN

Varför tillåter Gud lidandet? Den frågan hade plågat mig redan som liten pojke. Mina föräldrar var arbetsamma och ärliga människor som var måna om sin familj. Men eftersom de inte hade något större religiöst intresse, kunde de inte besvara den frågan.

JAG funderade på den här frågan ännu mer under och efter andra världskriget, då jag i över tre år tjänstgjorde vid amerikanska flottan. Efter kriget fick jag tjänstgöra på ett fartyg som sändes till Kina för att leverera hjälpsändningar. Jag var där i närmare ett år och fick bevittna mycket lidande.

Kineserna är arbetsamma och intelligenta människor. Men många levde i armod och led av de svåra efterverkningarna av andra världskriget. Det som särskilt grep mig var åsynen av alla dessa förtjusande barn, som ofta var undernärda och klädda i trasor och som brukade tigga av oss när vi gick i land.

Varför?

Jag föddes 1925 och växte upp i Kalifornien i USA, och jag hade aldrig bevittnat något liknande. Jag frågade mig därför gång på gång: Om det finns en allsmäktig Skapare, varför tillåter han då att människor får lida så, i synnerhet oskyldiga barn?

Jag undrade också varför Gud, om han verkligen fanns, kunde tillåta all förstörelse, allt dödande och lidande som har plågat mänskligheten i århundraden – särskilt under andra världskriget, då över 50 miljoner människor dog. Och varför dödade människor som tillhörde samma religion varandra under kriget – uppmuntrade av sina präster – bara därför att de hade olika nationalitet?

Teleskopet

När andra världskriget började 1939 och människor slaktades i stor skala, tänkte jag att det inte kan finnas någon Gud. Sedan, i en kurs i naturvetenskap i high school, skulle alla elever bygga något med vetenskaplig anknytning. Eftersom jag var intresserad av astronomi, började jag bygga ett stort spegelteleskop med en spegel som var 20 centimeter i diameter.

För att bygga det här teleskopet köpte jag en bit glas som var över 2,5 centimeter tjock och 20 centimeter bred och lät en glasmästare skära den rund. Sedan började jag det mödosamma arbetet med att slipa glaset för hand för att göra det till en konkav spegel. Detta upptog all min lediga tid under en hel termin. När spegeln väl var klar monterade jag in den i en lång metalltub och satte in okularlinser av olika styrka.

När teleskopet var färdigt tog jag det med mig ut en stjärnklar, månlös natt och riktade det mot stjärnorna och planeterna i vårt solsystem. Jag förundrades över alla himlakroppar och över hur bra allt var ordnat. När jag sedan fick veta att vissa ”stjärnor” faktiskt var galaxer lika vår Vintergata och att var och en av dessa bestod av miljarder stjärnor, blev jag ännu mer förundrad.

Jag tänkte: Allt detta kan inte ha kommit till av sig självt. Inget som är organiserat kommer till av en slump. Universum är så väl organiserat att det ser ut som om det var gjort av ett geni. Finns det en Gud trots allt? Erfarenheten med teleskopet fick mig att inte längre vara lika dogmatisk i min ateistiska inställning.

Sedan frågade jag mig själv: Om det nu faktiskt finns en Gud som är vis nog att skapa detta förunderliga universum, varför kan han då inte rätta till den bedrövliga situationen på jorden? Och varför har han över huvud taget tillåtit allt detta elände? När jag ställde sådana frågor till religiösa människor, kunde de inte ge något tillfredsställande svar.

Efter high school och flera år på college tog jag värvning vid amerikanska flottan. Men prästerna i det militära kunde inte heller besvara mina frågor. De som var religiösa sade bara alltför ofta något i stil med att Herrens vägar är outgrundliga.

Mitt sökande fortsätter

Mina frågor om varför Gud tillåter lidandet kvarstod efter det att jag hade lämnat Kina. Jag kunde inte bli kvitt dem, i synnerhet inte när jag såg militärkyrkogårdarna på de öar där vi stannade till på vår väg hem över Stilla havet. Nästan alla som var begravda där var unga män, vars liv knappt hade börjat.

När jag kom tillbaka till USA och lämnade flottan, hade jag ett år kvar vid Harvard University i Cambridge i Massachusetts. Jag tog min examen efter det året, men jag åkte inte hem till Kalifornien. Jag beslöt i stället att under en tid bli kvar på östkusten för att försöka få svar på mina frågor. Jag ville åka till New York, där det fanns många religiösa samfund. Där kunde jag gå på några av deras gudstjänster för att ta reda på vad de lärde.

I New York blev jag inbjuden att få bo hemma hos min moster, Isabel Kapigian. Hon och hennes båda döttrar, Rose och Ruth, var Jehovas vittnen. Då jag inte trodde att deras trosuppfattningar skulle intressera mig, började jag i stället gå till andra samfunds gudstjänster och tala med människor där och läsa deras litteratur. Jag brukade fråga dem om varför Gud tillåter lidandet, men de kunde inte svara på det mer än vad jag kunde. Jag drog därför slutsatsen att det kanske inte fanns någon Gud trots allt.

Jag finner svaren

Sedan frågade jag min moster och hennes båda döttrar om jag kunde få läsa deras litteratur för att se vad Jehovas vittnen trodde. När jag läste den litteraturen insåg jag snart att Jehovas vittnen skilde sig mycket från andra samfund. Svaren kom från Bibeln, och de var mycket tillfredsställande. Det dröjde inte länge förrän jag hade fått svar på mina frågor om varför Gud tillåter lidandet.

Men inte bara det. Jag kunde också se att Jehovas vittnen levde i enlighet med sin tro. Jag frågade till exempel min moster hur de unga männen bland Jehovas vittnen i Tyskland hade handlat under andra världskriget. Hade de gjort militärtjänst, sagt ”Heil Hitler!” och hälsat hakkorsflaggan? Hon svarade att det hade de inte gjort. Och på grund av sin neutralitet hade de skickats till koncentrationsläger, där många av dem hade mördats. Hon förklarade att Jehovas vittnen överallt var neutrala under kriget. Även i demokratiska länder blev unga män som var Jehovas vittnen satta i fängelse för att de ville vara neutrala.

Min moster bad mig sedan läsa Johannes 13:35, som lyder: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” Denna kärlek måste vara ett kännetecken på sanna kristna överallt. Det var otänkbart att de skulle ha kunnat befinna sig på båda sidor om fronten i ett krig och ha dödat varandra på grund av att de hade olika nationalitet! Hon frågade: ”Skulle du kunna tänka dig Jesus och hans lärjungar strida på motsatta sidor om fronten i de krig som romarna förde och döda varandra?”

Hon bad mig också läsa 1 Johannes 3:10–12, som lyder: ”Så blir det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är Djävulens barn: Var och en som inte utövar rättfärdighet är inte av Gud, inte heller den som inte älskar sin broder. ... Vi skall älska varandra; inte vara som Kain, som var av den onde och slog ihjäl sin bror.”

Bibeln är tydlig. De sanna kristna älskar varandra vilken nation de än tillhör. Därför skulle de aldrig kunna döda sina andliga bröder och inte någon annan heller för den delen. Det var därför som Jesus kunde säga om sina efterföljare: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Johannes 17:16)

Varför lidandet har tillåtits

Jag fick snart veta att Bibeln besvarar frågan varför Gud har tillåtit lidandet. Den förklarar att Gud skapade våra första föräldrar fullkomliga och satte dem i en paradisisk trädgård. (1 Moseboken 1:26; 2:15) Han gav dem också en mycket värdefull gåva: fri vilja. Men de måste använda den fria viljan ansvarsfullt. Om de lydde Gud och hans lagar skulle de få fortsätta att leva i fullkomlighet i ett paradis. De skulle utvidga dess gränser till att omfatta hela jorden. Deras avkomlingar skulle också vara fullkomliga, så att jorden med tiden skulle bli ett underbart paradis befolkat av fullkomliga, lyckliga människor. (1 Moseboken 1:28)

Men om Adam och Eva valde att gå sin egen väg, oberoende av Gud, skulle han inte längre låta dem vara fullkomliga. (1 Moseboken 2:16, 17) Tyvärr missbrukade våra första föräldrar sin fria vilja och valde att bli oberoende av Gud. En upprorisk andevarelse, som kom att bli känd som Satan, Djävulen, påverkade dem. Han traktade efter oberoende från Gud och den tillbedjan som med rätta tillkommer endast Gud. (1 Moseboken 3:1–19; Uppenbarelseboken 4:11)

Satan blev därigenom ”denna tingens ordnings gud”. (2 Korinthierna 4:4) Bibeln förklarar: ”Hela världen ligger i den ondes våld.” (1 Johannes 5:19) Jesus kallade Satan för ”världens härskare”. (Johannes 14:30) Satans och våra första föräldrars olydnad har medfört ofullkomlighet, våld, död, sorg och lidande för hela mänskligheten. (Romarna 5:12)

”Jordemänniskans väg ... tillkommer [inte] henne”

För att visa hur det går för människan om hon ignorerar sin Skapares lagar har Gud låtit henne leva med följderna av detta i tusentals år. Den här tiden har gett alla människor rika tillfällen att inse sanningen i Bibelns ord: ”Jordemänniskans väg ... tillkommer [inte] henne. Det tillkommer inte den man som vandrar att själv styra sina steg. Tukta mig, Jehova.” (Jeremia 10:23, 24)

Efter alla dessa århundraden kan vi nu se att ett styre oberoende av Gud har varit en katastrof. Gud tänker därför inte längre tillåta människans experiment med att vara oberoende av honom och hans lagar.

En underbar framtid

Bibelns profetior visar att Gud mycket snart skall göra slut på denna onda tingens ordning: ”Bara en liten tid till, och den ondskefulle är inte mer. ... Men de ödmjuka skall ta jorden i besittning och få njuta av stor frid.” (Psalm 37:10, 11)

I en profetia i Daniel 2:44 läser vi: ”I dessa kungars [alla de former av styre som nu finns] dagar skall himlens Gud upprätta ett kungarike som aldrig skall fördärvas. Och kungariket skall inte överlåtas till något annat folk. Det skall krossa och göra slut på alla dessa kungariken, men självt skall det bestå för oöverskådliga tider.” Mänskligt styre kommer aldrig mer att tillåtas. Hela jorden kommer att styras av Guds kungarike. Under dess styre kommer hela jorden att förvandlas till ett paradis och mänskligheten att bli fullkomlig och få leva för evigt i lycka. Bibeln lovar: ”Han [Gud] skall torka varje tår från deras ögon, och döden skall inte finnas mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta finnas mer.” (Uppenbarelseboken 21:4) Vilken underbar framtid Gud lovar oss!

Ett annorlunda liv

Mitt liv förändrades när jag fick tillfredsställande svar på mina frågor. Från och med då ville jag tjäna Gud och hjälpa andra att också finna dessa svar. Jag förstod allvaret i orden i 1 Johannes 2:17: ”Världen [den nuvarande världsordningen som styrs av Satan] försvinner, och även dess begär, men den som gör Guds vilja består för evigt.” Jag ville verkligen få leva för evigt i Guds nya värld. Jag beslöt mig för att bli kvar i New York och började komma tillsammans med en församling av Jehovas vittnen, och jag fick många trevliga erfarenheter när jag hjälpte andra att lära sig det som jag hade lärt mig.

År 1949 träffade jag så Rose Marie Lewis. Hon, hennes mamma, Sadie, och hennes sex systrar, var alla Jehovas vittnen. Rose tjänade Gud på heltid i predikoarbetet. Hon hade många fina egenskaper, och jag drogs omedelbart till henne. Vi gifte oss i juni 1950 och stannade i New York. Vi tyckte om det vi höll på med och gladde oss åt hoppet att få leva för evigt i Guds nya värld.

År 1957 blev Rose Marie och jag inbjudna att tjäna på heltid vid Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York. I juni 2004 hade vi varit lyckligt gifta i 54 år, och 47 av dessa år hade vi tjänat vid huvudkontoret i Brooklyn. Det var välsignade år av tjänst för Jehova tillsammans med tusentals medtroende.

Mitt största lidande

I början av december 2004 fick Rose Marie tyvärr diagnosen cancer i ena lungan. Specialister var eniga om att tumören var snabbväxande och måste avlägsnas. Operationen utfördes i december, och omkring en vecka senare kom kirurgen in till Rose på hennes rum på sjukhuset medan jag var där och sade: ”Rose Marie, åk hem! Du är botad!”

Men bara några dagar efter det att Rose Marie hade kommit hem fick hon svåra smärtor i magen och på andra ställen. Då smärtorna höll i sig for hon tillbaka till sjukhuset för ytterligare prover. Där upptäckte man att blodproppar av någon anledning bildades, vilket hindrade flera livsviktiga organ från att få tillräckligt med syre. Läkarna gjorde allt vad som stod i mänsklig makt för att motverka detta, men misslyckades. Endast några veckor senare, den 30 januari 2005, drabbades jag av det svåraste slaget i hela mitt liv. Min älskade Rose Marie dog.

Jag var då nästan 80 år och hade sett mänskligt lidande i hela mitt liv, men detta var annorlunda. Rose Marie och jag var som Bibeln säger ”ett kött”. (1 Moseboken 2:24) Jag hade sett andras lidande och hade själv lidit när vänner och släktingar hade dött. Men det lidande jag upplevde när min hustru dog var långt värre och varaktigare. Nu inser jag till fullo vilken oerhörd sorg som kära anförvanters död har medfört för mänskligheten under så lång tid.

Men att jag nu förstår orsaken till lidandet och hur det skall upphöra har hjälpt mig. I Psalm 34:18 läser vi: ”Jehova är nära dem som har ett förkrossat hjärta, och dem som har en bedrövad ande räddar han.” En nyckel till att uthärda detta lidande är kunskapen om att Bibeln lär att det skall bli en uppståndelse, att de som är i gravarna skall komma ut och få möjlighet att leva för evigt i Guds nya värld. I Apostlagärningarna 24:15 sägs det: ”Det skall ske en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga.” Rose Marie älskade Gud intensivt. Jag är övertygad om att han älskade henne på samma sätt och att han skall komma ihåg henne och i sin rätta tid låta henne komma tillbaka, förhoppningsvis mycket snart. (Lukas 20:38; Johannes 11:25)

Den sorg man känner vid förlusten av någon man älskar är stor, men glädjen över att få den älskade tillbaka i uppståndelsen kommer att bli större. (Markus 5:42) Guds ord lovar: ”Dina döda skall leva. ... Jorden skall låta dem som är kraftlösa i döden komma till världen igen.” (Jesaja 26:19) Många av ”de rättfärdiga” som nämns i Apostlagärningarna 24:15 kommer sannolikt att uppväckas tidigt. Vilken underbar tid det kommer att bli! Och bland dessa kommer Rose Marie att vara. Vilket välkomnande hon skall få av sina nära och kära! Vad underbart det kommer att bli att få leva i en värld där det inte kommer att finnas något lidande!

[Bilder på sidan 9]

Jag fick bevittna mycket lidande medan jag var stationerad i Kina

[Bilder på sidan 10]

Sedan 1957 har jag tjänat vid Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn

[Bild på sidan 12]

Jag gifte mig med Rose Marie 1950

[Bild på sidan 13]

På vår 50:e bröllopsdag 2000