Jehova har överöst mig med välsignelser

Slutligen kom jag till skott och började som pionjär. Det var starten på ett liv som har överträffat alla mina förväntningar. (Ef. 3:20) Men du kanske undrar vad det var som hände. Vi tar det från början.

Jag föddes i Berlin bara några månader efter att andra världskriget brutit ut 1939. När krigsslutet närmade sig 1945 utsattes Berlin för intensiva bombräder. Under ett sådant flyganfall träffades vårt kvarter, så min familj och jag fick fly till ett skyddsrum. Av säkerhetsskäl flyttade vi sedan till mammas hemstad, Erfurt.

Mamma var en sökare. Hon läste böcker av filosofer och undersökte olika religioner, men det kändes aldrig rätt. Omkring 1948 fick vi besök av två Jehovas vittnen. Mamma bjöd in dem och ställde den ena frågan efter den andra. Knappt en timme senare sa hon till min lillasyster och mig: ”Jag har hittat sanningen!” Det dröjde inte länge förrän mamma, min lillasyster och jag började gå på mötena i Erfurt.

Vi flyttade tillbaka till Berlin 1950, och där började vi gå på mötena i Kreuzberg-församlingen. Senare flyttade vi inom Berlin och gick på mötena i Tempelhof-församlingen. Efter en tid blev mamma döpt, men jag kände mig inte riktigt redo. Varför inte det?

BLYGHETEN FICK INTE HINDRA MIG

Jag hade svårt att göra framsteg, för jag var så blyg. Jag följde med andra i tjänsten i två år utan att öppna munnen. Men saker och ting förändrades när jag lärde känna bröder och systrar som verkligen hade behövt vara modiga och stå upp för Jehova. En del hade suttit i koncentrationsläger eller i östtyska fängelser. Andra hade smugglat in litteratur i Östtyskland med risk för hårda straff. Jag var så imponerad av dem. Jag tänkte att om de var beredda att riskera livet eller hamna i fängelse för Jehova och för sina bröder, så borde väl jag kunna arbeta på att bli lite mer framåt.

En särskild predikokampanj 1955 blev en vändpunkt för mig. Nathan Knorr skrev ett brev som publicerades i Informationera där vi fick veta att organisationen skulle anordna en kampanj och att den skulle bli en av de största hittills. Han skrev att det skulle bli ”den mest fantastiska månad av predikande som någonsin förekommit på jorden” om alla deltog i kampanjen. Han hade så rätt! Det dröjde inte länge förrän jag överlämnade mig åt Jehova, och 1956 blev jag, min pappa och min syster döpta. Men jag skulle snart behöva ta ett annat stort och viktigt beslut.

Jag tänkte i flera år att jag borde bli pionjär, men jag sköt det framför mig. Först fick jag en lärlingsplats inom import- och exportbranschen i Berlin. Sedan ville jag arbeta ett tag för att få lite erfarenhet. Så 1961 tackade jag ja till ett jobb i Hamburg, Tysklands största hamnstad. Ju mer engagerad jag blev i jobbet, desto mer avlägsen kändes pionjärtjänsten.

Men Jehova använde omtänksamma bröder för att hjälpa mig att sätta upp andliga mål, och jag är så tacksam för det. Flera av mina vänner hade blivit pionjärer, och de var bra exempel för mig. Dessutom fick jag hjälp av Erich Mundt, som hade suttit i koncentrationsläger. Han uppmuntrade mig att förlita mig på Jehova. Han berättade att en del bröder i koncentrationslägret förlitade sig på sig själva, och med tiden blev de andligt svaga. Men de som fullständigt förtröstade på Jehova kunde fortsätta vara trogna och blev pelare i församlingen.

Martin Pötzinger, som senare blev medlem av den styrande kretsen, var också väldigt uppmuntrande mot alla vänner. Han brukade säga: ”Mod är din bästa tillgång!” Jag tänkte mycket på de här orden, och till sist sa jag upp mig från jobbet och började som pionjär i juni 1963. Det var det bästa beslut jag någonsin hade kunnat fatta. Bara två månader senare – innan jag ens hade hunnit söka något nytt jobb – fick jag börja som specialpionjär. Efter några år välsignade Jehova mig på ett sätt jag inte ens hade kunnat drömma om. Jag blev inbjuden till Gileadskolans 44:e klass.

GILEAD GAV MIG EN VÄRDEFULL LÄRDOM

Något av det viktigaste jag lärde mig var att man inte ska ge upp och lämna sitt förordnande i första taget. Det var framför allt Nathan Knorr och Lyman Swingle som betonade det. De uppmuntrade oss att stanna kvar på våra distrikt även om det var svårt. Broder Knorr sa: ”Vad kommer du att fokusera på? Smutsen? Insekterna? Fattigdomen? Eller kommer du att lägga märke till träden, blommorna och de stora leendena? Lär dig att älska människorna!” En dag förklarade broder Swingle varför en del gav upp och lämnade sitt förordnande. Han kunde knappt hålla tillbaka tårarna. Han var tvungen att avbryta sitt tal för att samla sig. Det här påverkade mig djupt, och jag bestämde mig för att aldrig göra Kristus eller hans bröder besvikna. (Matt. 25:40)

När vi i klassen hade fått veta vilka distrikt vi skulle till var det några beteliter som kom och frågade vart vi skulle. De sa något positivt om varje distrikt tills jag svarade: ”Kongo-Kinshasa.” Då blev det helt tyst, och så sa de: ”Oj, Kongo! Må Jehova vara med dig!” På den tiden var Kongo-Kinshasa ofta på nyheterna, och det rapporterades om krig, legosoldater och mord. Men jag höll fast vid det jag hade lärt mig på Gilead. Strax efter gileadavslutningen i september 1967 reste jag tillsammans med Heinrich Dehnbostel och Claude Lindsay till huvudstaden, Kinshasa.

PERFEKT ÖVNING FÖR MISSIONÄRER

Det första vi fick göra när vi kom till Kinshasa var att studera franska i tre månader. Sedan flög vi till Lubumbashi, före detta Élisabethville, som låg i den allra sydligaste delen av Kongo-Kinshasa, nära gränsen till Zambia. Vi flyttade in i ett missionärshem som låg centralt i staden.

Det fanns många orörda distrikt i Lubumbashi, och det var fantastiskt att få predika för människor som aldrig hade hört talas om sanningen förut. Snart hade vi fler bibelstudier än vi hann med. Vi fick också vittna för tjänstemän som arbetade för regeringen och polisen. Många hade stor respekt för Bibeln och för vårt arbete. Gemene man pratade swahili, så Claude Lindsay och jag lärde oss det språket också. Sedan dröjde det inte länge förrän vi blev förordnade till en swahilitalande församling.

Det var mycket som var fantastiskt, men allt gick inte som på räls. Vi fick ofta stå ut med fulla soldater med vapen i högsta hugg och besvärliga poliser som kom med falska anklagelser. En gång stormades ett församlingsmöte på missionärshemmet av en beväpnad polisstyrka. De tog med oss till polisstationen, där vi fick sitta på golvet tills de släppte oss klockan tio på kvällen.

År 1969 började jag som kretstillsyningsman. I min krets fick jag min beskärda del av den afrikanska bushen. Jag gick långa sträckor genom högt gräs på leriga stigar. I en by var det en höna som satte sig för att sova under min säng med sina kycklingar. Jag kommer aldrig att glömma det entusiastiska kacklet som väckte mig före soluppgången. Några av mina käraste minnen är från kvällar när jag satt med bröder kring en brasa och pratade om andliga frågor.

En av de största utmaningarna var att hantera personer som utgav sig för att vara Jehovas vittnen men som tillhörde Kitawala.b Några av dem infiltrerade församlingarna, och vissa blev till och med äldste. De var som ”dolda klipprev”, men trogna bröder och systrar genomskådade dem ofta. (Jud. 12) Så småningom renade Jehova församlingarna, och efter det kom mängder av människor med i sanningen.

År 1971 fick jag ett nytt förordnande. Jag kom till avdelningskontoret i Kinshasa, där jag arbetade med korrespondens, litteraturbeställningar och frågor om tjänsten. På Betel lärde jag mig att organisera arbetet i ett enormt land med väldigt begränsad infrastruktur. Ibland tog det flera månader innan vår flygpost nådde församlingarna. Posten kunde lastas av från flyget och vidare på en båt, men sedan tog det stopp. Båtarna kom ingenstans på flera veckor på grund av att vattenhyacinter täppte igen vattenvägarna. Men varken de här eller andra problem kunde hindra vår verksamhet.

Jag var så imponerad av att vännerna lyckades anordna sammankomster trots att vi hade så begränsade resurser. De byggde podier av termitstackar, använde högt elefantgräs som väggar och rullade elefantgräs till sittdynor. De använde bambu till byggnadens stomme och gjorde tak och bord av stråmattor. Det fanns inte spik, så de skar ut barkremsor som användes för att hålla ihop stommen. Jag beundrade verkligen de här uthålliga och påhittiga bröderna och systrarna. De här vännerna kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Jag saknade dem verkligen när jag hade åkt vidare till nästa uppdrag.

NYA UPPDRAG I KENYA

År 1974 flyttades jag till avdelningskontoret i Nairobi i Kenya. Det fanns mycket att göra eftersom avdelningskontoret i Kenya hade ansvar för predikoarbetet i tio närliggande länder, och i några av dem var vår verksamhet förbjuden. Jag skickades ofta till de här länderna, framför allt till Etiopien. Våra bröder där blev förföljda och fick utstå svåra prövningar. Många av dem behandlades brutalt eller sattes i fängelse – vissa blev faktiskt dödade. Men de hade ett bra förhållande till Jehova och till varandra, så de höll sig ändå trogna.

År 1980 tog mitt liv en härlig vändning. Jag gifte mig med Gail Matheson, som ursprungligen är från Kanada. Vi lärde känna varandra när vi gick i samma gileadklass. Hon skickades till Bolivia, men vi brevväxlade och höll kontakten, och efter tolv år träffades vi igen i New York. Inte långt därefter gifte vi oss i Kenya. Jag uppskattar verkligen att Gail alltid försöker se saker som Jehova ser dem och att hon är så förnöjsam. Hon är ett ovärderligt stöd och en fantastisk livskamrat.

Gail och jag fick börja i resetjänsten 1986, och samtidigt var jag medlem av avdelningskontorets kommitté. När vi var i resetjänsten fick vi besöka flera av de länder som avdelningskontoret i Kenya hade ansvar för.

Ett härligt minne var när vi 1992 skulle förbereda för en sammankomst i Asmara (som ligger i nuvarande Eritrea). Då var vår verksamhet tillåten i regionen. Tyvärr hittade vi ingen annan lokal än en ful lada, och den var om möjligt ännu fulare inuti. När dagen för sammankomsten kom var jag helt förbluffad över hur vännerna hade lyckats förvandla den här lokalen till en värdig plats där vi kunde tillbe Jehova. Många familjer hade med sig vackra tyger som de skickligt dolde alla skavanker med. Det blev en spännande sammankomst med 1 279 glada deltagare.

Resetjänsten blev en stor förändring för oss eftersom boendeförhållandena skiftade väldigt. En gång fick vi bo i en stor lyxvilla precis vid havet, och en annan gång bodde vi i ett läger för arbetare i ett plåtskjul med över 100 meter till toaletterna. Men oavsett hur det har varit, så är våra finaste minnen från tjänstedagar tillsammans med ivriga pionjärer och förkunnare. När vi fick vårt nästa uppdrag blev vi tvungna att lämna många kära vänner som vi skulle sakna väldigt mycket.

STORA VÄLSIGNELSER I ETIOPIEN

Under slutet av 80-talet och början av 90-talet blev vår verksamhet lagligt erkänd i flera länder som avdelningskontoret i Kenya ansvarade för. Därför behövde det upprättas avdelningskontor och landskontor. År 1993 fick vi i uppdrag att flytta till landskontoret i Addis Abeba i Etiopien, där vi äntligen hade blivit lagligt erkända efter många års hemlig verksamhet.

Jehova har verkligen välsignat verksamheten i Etiopien. Många bröder och systrar har blivit pionjärer. Och sedan 2012 har drygt 20 procent av förkunnarna varit pionjärer. Dessutom har många vänner fått övning vid teokratiska skolor, och över 120 Rikets salar har byggts. Betelfamiljen flyttade till en ny anläggning 2004, och en annan välsignelse var att det byggdes en sammankomsthall på samma tomt.

Under årens lopp har Gail och jag fått många goda vänner i Etiopien. Det är lätt att älska vännerna där, eftersom de är så varma och omtänksamma. På senare tid har vi haft en del hälsoproblem, så det blev nödvändigt för oss att flytta till centraleuropeiska avdelningskontoret. Vi blir väl omhändertagna här, men vi saknar verkligen våra kära vänner i Etiopien.

JEHOVA FICK DET ATT VÄXA

Vi har fått se med egna ögon hur Jehova har fått sitt folk att växa. (1 Kor. 3:6, 9) Första gången jag vittnade för rwandier som arbetade i koppargruvorna i Kongo-Kinshasa fanns det inga förkunnare som rapporterade i Rwanda. Nu finns det över 30 000 bröder och systrar där. Och i Kongo-Kinshasa fanns det år 1967 ungefär 6 000 förkunnare. I dag finns det omkring 230 000 förkunnare, och över en miljon människor kom på minneshögtiden 2018. Och i de länder som avdelningskontoret i Kenya hade ansvar för finns det nu sammanlagt över 100 000 förkunnare.

Jehova använde olika bröder för att hjälpa mig att börja i heltidstjänsten för över 50 år sedan. Jag kan fortfarande känna mig blyg, men jag har lärt mig att lita fullständigt på Jehova. Mina erfarenheter i Afrika har lärt mig tålamod och förnöjsamhet. Gail och jag beundrar alla fina bröder och systrar som är så gästfria och uthålliga och litar på Jehova. Jag är så tacksam för Jehovas generösa omtanke. Han har överöst mig med fler välsignelser än jag någonsin hade kunnat hoppas på. (Ps. 37:4)