Hur man bär fram de goda nyheterna — ”Vem är det?”
1 När den besökte inte öppnar dörren utan i stället ropar: ”Vem är det?”, vad säger du då?
2 I allmänhet vet vi inte vilken situation som råder på andra sidan dörren, så det första vi måste göra är att vara vänliga och hänsynsfulla i vårt svar. Det är inte bra att försöka ställa upp regler som passar för alla situationer. Människor och förhållanden varierar mycket. I storstäderna tycks människorna ofta vara mera upptagna och mindre toleranta. På andra platser ger de lättare gensvar och samtalar gärna med oss.
3 Om vi kommer i kontakt med många olika situationer och människor, då bör vi också variera det vi säger. På vissa platser tycker förkunnarna att det är bäst att presentera sig genom att uppge namn och organisation och att göra detta snabbt och tydligt. På andra platser framhåller förkunnarna i stället sitt budskap och syfte. I båda fallen är målet att undanröja fruktan eller att bryta ner fördomar, så att dörren öppnas. Om den inte gör det, då strävar man efter att avge ett vittnesbörd av något slag eller placera litteratur, även om det bara skulle vara en löpsedel eller ett vikblad.
4 På platser där människorna känner fruktan och rösten är affärsmässig kan man uppge sitt namn och sedan säga: ”Jag är ett Jehovas vittne, och jag skulle sätta värde på att få tala med er en kort stund.” Om dörren öppnas, kan den vanliga framställningen användas. Om dörren inte öppnas och man har på känn att det beror på fruktan, kanske man kan säga: ”Jag förstår. Förhållandena är svåra överallt, och människor känner fruktan. Låt mig lämna er ett vikblad genom brevlådan, så att ni kan läsa det.” Somliga förkunnare har sedan föreslagit den besökte att skaffa sig den bok som beskrivs i vikbladet, om han önskar detta. Om man tydligt identifierar sig själv och sitt ärende och dörren ändå inte öppnas, kanske man menar att ansvaret nu vilar på den besökte för att han vägrar att lyssna till budskapet.
5 I vissa trakter har förkunnarna lärt sig att när den besökte frågar: ”Vem är det?”, är det inte säkert att han väntar sig att förkunnaren skall identifiera sig genom att uppge sitt namn och den organisation han är ansluten till. Om man har det aktuella temat i tankarna, kanske man kan säga ungefär så här: ”Vi deltar i en verksamhet som är till gagn för människorna här i trakten. Människor med ärliga hjärtan är bekymrade över den växande gudlösheten i landet. Vi tror att vi har något som kan hjälpa dem som önskar sig någonting bättre. Jag skulle vara glad att helt kort få förklara saken för er.”
6 En duglig förkunnare berättar att han efter att ha prövat många olika sätt på sitt distrikt, som huvudsakligen bestod av hyreshus, fann att det mest effektiva helt enkelt var att säga: ”Mitt namn är . . . , och jag skulle vilja tala med er helt kort.” Om den besökte begär att man skall identifiera sig ytterligare, så kan man göra detta. Somliga har sagt: ”Jag är från Rikets sal på (uppge adressen).” Oavsett vilket gensvar den besökte ger, bör vi inte ge någon antydan om besvikelse eller missnöje, utan i stället förståelse. Många är oroliga för sin säkerhet, och vi kan visa dem empati.
7 Man behöver inte låta sådana erfarenheter minska ens glädje i arbetet från hus till hus. Vi är glada när människor genast öppnar dörren och lyssnar till vad vi har att säga. Men i vissa trakter, där folk är mera försiktiga av sig, kan vi ta detta som en uppfordran. Pröva olika tillvägagångssätt; tala med andra förkunnare och ta del av deras synpunkter.
8 Om vi i förväg har tänkt på denna sak och har förberett oss, kommer vi inte att vara osäkra eller oroliga, utan kommer att veta vad som är bäst på vårt distrikt, så att vi kan ge alla människor tillfälle att höra sanningen och sedan besluta vad de skall göra.