Låt oss inte försumma de äldre ibland oss
1 Ända från början har de äldre bland Jehovas folk hållits i hög aktning. Man har respekterat dem för den erfarenhet och kunskap som åldern medför och för den vishet och det sunda omdöme den kan frambringa. Elihu visade sådan respekt när han tilltalade Jobs tre ”vänner”. (Job 32:6, 7; 12:12) Jehova, som talar om sig själv såsom ”den gamle av dagar”, gav budet: ”För ett grått huvud skall du stå upp, och den gamle skall du ära.” — 3 Mos. 19:32; Dan. 7:9, NW.
2 Respekt för ålderdomen är också uppenbar i den kristna församlingen. Den vishet som kommer av många års trogen tjänst kan bli ett betydande och gagneligt bidrag till hela skaran av bröder. Vi låter oss inte påverkas av denna försvinnande, gamla världsordnings inställning, utan är tacksamma för välsignelsen att ha de äldre ibland oss. Frågan är: Visar vi alltid detta? Eller försummar vi de äldre, kanske ibland omedvetet, varigenom vi själva går miste om en stor välsignelse?
3 Får vi de äldre att känna sig välkomna vid mötena, och uppmuntrar vi dem att frimodigt ta del i dryftandet? Gör vi anordningar för att bistå dem i att komma till mötena och ut i tjänsten på fältet, även om somliga av dem inte kan stanna ute lika länge som de andra i gruppen? Får de vara med när vi gör personliga anordningar för sällskaplig samvaro, kanske för att dela en måltid eller ha del i annat, glädjefyllt umgänge?
4 Hur förhåller det sig med dem som av hälsoskäl är bundna vid hemmet, sängen eller olika anstalter? Gör de äldste och andra förkunnare regelbundna besök och sörjer för att dessa får del av den senaste andliga födan? Kan man uppmuntra de yngre att bistå sådana förkunnare med svag hälsa med att handla, göra hushållsarbete, gå ärenden osv.? Skulle du vara villig att läsa högt ur bibeln eller någon av Sällskapets publikationer för någon av de äldre som inte längre ser så bra? De äldre kanske drar sig för att begära bistånd i olika situationer, men utan tvivel kommer de att bli mycket tacksamma, om de blir erbjudna sådant bistånd.
5 Det har hänt att icke troende släktingar har tagit ansvaret för ofärdiga, till åren komna bröder och placerat dem på olika hem eller anstalter långt borta, utan att församlingen känt till detta. Detta kan leda till dyster isolering och ensamhet, om inte församlingen gör allt den kan för att ta reda på var brodern i fråga befinner sig och därefter underrättar den församling som ligger närmast till om hans behov av kristen samvaro. Under tiden bör den ursprungliga församlingen så mycket som möjligt hålla kontakt med brodern genom telefonsamtal, brevskrivning eller besök.
6 Åldrandet kan ibland medföra sjukdomar som påverkar uppförandet, vilket kan vålla irritation i församlingen. De äldste bör handlägga dessa problem med stor kärlek, medlidande och förståelse och inte gå barskt eller ovänligt till väga. (1 Tim. 5:1) Om våra äldre bröder drabbas av svåra sjukdomar eller på annat sätt är i stort behov av vår hjälp, behöver de vara förvissade om att församlingen är medveten om deras situation och är redo att ge bistånd och verkligen uppskattar denna möjlighet att ge uttryck åt sin kärlek till dem.
7 Jehovas till åren komna tjänare bör alltid kunna känna församlingens kärlek, uppskattning och respekt. Låt oss inte försumma dem, som världen ofta gör, utan i stället bevisa dem heder och ära och därigenom ådagalägga samma kärleksfulla inställning som vår himmelske Fader, som aldrig åldras. — Ords. 16:31.