Hur man bär fram de goda nyheterna — Med urskillning
1 Ett inspirerat ordspråk lyder: ”Den som bevarar urskillningsförmåga kommer att finna det goda.” (Ords. 19:8, NW) Visheten i dessa ord har ofta blivit bekräftad i vår förkunnarverksamhet. Genom att visa urskillning och takt har många förkunnare vänt samtalshämmande invändningar till tillfällen att avge ytterligare vittnesbörd. Eller också har de åtminstone bäddat för att ett vittnesbörd kan avges vid ett senare tillfälle. Hur kan man göra det?
HUR MAN BEMÖTER INVÄNDNINGAR
2 Vi träffar ofta folk som säger: ”Jag har inte tid.” Är den besökte verkligen upptagen, eller säger han så bara för att inte bli indragen i en lång diskussion? Det behövs urskillning. Om han inte tycks ha så väldigt bråttom, kan vi försöka övervinna invändningen. Vi kan säga: ”Då skall jag fatta mig kort.” Sedan kan vi sammanfatta det vi hade tänkt tala om, samtidigt som vi inte glömmer vår överenskommelse att begränsa samtalet. Den hänsyn vi visar och de intresseväckande tankar vi framför kanske rentav får personen att vilja fortsätta samtalet med en gång.
3 Men anta att den vi talar med verkligen är upptagen. Även om vi inte vill låta oss avfärdas hur lätt som helst, kan det ge ett dåligt intryck om vi är envisa och påträngande. Om en kvinna kommer till dörren med ett köksredskap i handen och vi känner på doften att hon håller på att laga mat, är hon med största sannolikhet mycket upptagen. Här behövs urskillning och gott omdöme. Det skulle inte vara hänsynsfullt att envist fortsätta att samtala vid det tillfället. Då är det mycket bättre att ge den besökte en traktat och föreslå att vi kommer tillbaka en annan gång. Det ger ett gynnsammare intryck, och kanhända kan ett fint vittnesbörd avges nästa gång ett vittne kommer på besök.
VÅR REAKTION PÅ PERSONENS SINNELAG
4 Då och då träffar vi personer som är tvära och ovänliga, när vi besöker dem i tjänsten från hus till hus. Vad skall vi göra i sådana situationer? Ordspråksboken 17:27 ger rådet: ”Lugn till sinnes är en man med förstånd.” Vilket fint råd! En mild röst som uttrycker omtanke får ofta en sådan person att mjukna. Om vi dessutom kan få honom att uttala sig om något som intresserar honom, kanske hans försvarsattityd minskar. Även om han klipper av samtalet, kan vårt milda svar göra honom gynnsammare stämd mot Jehovas vittnens arbete. Det är bra om vi kan uppnå ett sådant resultat. Om den besökte blir upprörd och arg, är det givetvis bäst att vi lugnt går därifrån och kanske försöker vittna för honom vid ett annat tillfälle.
5 Sedan finns det personer som visserligen är påstridiga men ändå uppriktiga. Under sådana omständigheter kan det vara verkligt tålamodsprövande att fortsätta att samtala med dem. Men om vi har urskillning behöver vi inte nödvändigtvis dra slutsatsen att den besökte inte är intresserad bara för att han envist ger uttryck åt en annan uppfattning. Vi kanske kan ställa taktfulla frågor för att ta reda på varför han tror som han gör och sedan visa honom vad bibeln säger om saken. (Ords. 20:5) Med ledning av hans reaktion kan vi avgöra om det är värt att fortsätta samtalet.
6 En förkunnare med urskillning inser att tid och omständigheter ofta förändrar en persons attityd till Rikets budskap. Hans reaktion kan vara helt annorlunda nästa gång vi kommer på besök. Vi måste akta oss för att ta för givet att vi kommer att få ett negativt gensvar därför att den besökte reagerade som han gjorde sist vi ringde på.
7 Det är inte lätt att avgöra om vi skall fortsätta ett samtal eller inte. Men genom att utveckla vår förmåga att undervisa blir vi mer effektiva i att bära fram de goda nyheterna med urskillning, samtidigt som vi hoppas på att Jehova skall välsigna våra ansträngningar. — 1 Kor. 3:6; Tit. 1:9.