”Nu älskar jag tjänsten!”

JAG TAPPAR MIN GLÄDJE

När jag kom in i tonåren svalnade tyvärr min kärlek till Jehova. Det kändes som att de andra i skolan hade oändlig frihet och att jag gick miste om något. Jag kände mig begränsad av reglerna hemma och Bibelns normer, och de andliga aktiviteterna kändes mest som ett måste. Jag slutade aldrig att tro på Jehova, men sanningen fanns inte riktigt i mitt hjärta.

Jag brukade gå i tjänsten någon timme i månaden för att inte bli overksam. Men jag var aldrig förberedd, så jag hade svårt att starta och hålla i gång samtal. Det gjorde att tjänsten varken blev särskilt produktiv eller rolig, och det gjorde mig ännu mer negativ. Jag tänkte: Hur kan någon fortsätta med det här vecka efter vecka, månad efter månad?

När jag blev 17 bestämde jag mig för att flytta hemifrån för att få den frihet jag så innerligt längtade efter. Så jag packade väskorna och flyttade till Australien. Det här var inte lätt för mina föräldrar. De var oroliga men trodde nog ändå att jag skulle hålla i gång mina andliga rutiner.

När jag kom till Australien gick det ännu mer utför med min andlighet. Jag gick bara sporadiskt på mötena och började umgås med ungdomar som precis som jag inte hade några problem med att gå på möte ena kvällen och festa på nattklubbar nästa kväll. Så här i efterhand inser jag att jag hade den ena foten i sanningen och den andra i världen, men jag kände mig egentligen inte riktigt hemma i något av sammanhangen.

EN OVÄNTAD MEN VÄRDEFULL VÄNSKAP

Ungefär två år senare träffade jag en syster som, utan att veta om det, fick mig att tänka över mitt liv. Jag bodde ihop med fyra andra singelsystrar, och vi lät kretstillsyningsmannen och hans fru, Tamara, bo hos oss en vecka. När hennes man var upptagen med församlingsarbete umgicks hon med oss, och vi skrattade och hade jätteroligt ihop. Hon var jordnära och lätt att prata med. Jag var fascinerad över att man kunde ha så kul ihop med någon som var så andlig!

Tamara bubblade av entusiasm. Hennes kärlek till sanningen och tjänsten smittade verkligen av sig. Hon gav sitt bästa till Jehova och var lycklig medan jag gjorde minsta möjliga i sanningen och var olycklig. Hennes positiva inställning och genuina glädje gjort stort intryck på mig. Hon fick mig att inse sanningen i det som står i Psalm 100:2, att Jehova vill att vi ska tjäna honom ”med glädje” och ”höga fröjderop”.

JAG FÅR TILLBAKA MIN KÄRLEK TILL TJÄNSTEN

Jag ville känna samma glädje som Tamara, men då behövde jag göra stora förändringar. Det tog sin lilla tid. Men så småningom började jag förbereda mig för tjänsten, och jag var hjälppionjär då och då. Det gjorde att jag kände mig säkrare och inte lika nervös i tjänsten. Jag märkte att när jag blev bättre på att använda Bibeln så blev tjänsten mycket mer givande. Det dröjde inte länge förrän jag var hjälppionjär varje månad.

Jag började umgås med bröder och systrar i alla åldrar som satsade på sanningen och som tyckte om att tjäna Jehova. Deras exempel hjälpte mig att tänka över mina prioriteringar i livet och att få till bra andliga rutiner. Jag började tycka om tjänsten mer och mer och blev så småningom pionjär. För första gången på väldigt länge kände jag mig nöjd och glad, och jag trivdes verkligen i församlingen.

ALEX BLIR MIN MAN OCH PIONJÄRKOMPIS

Ett år senare träffade jag Alex. Han var så snäll och genuin, och han älskade Jehova och tjänsten. Han var församlingstjänare och hade varit pionjär i sex år. Alex hade även varit i Malawi för att hjälpa till där det var behov. Där hade han umgåtts med missionärer som hade gjort starkt intryck på honom och uppmuntrat honom att fortsätta sätta sanningen främst i livet.

Vi gifte oss 2003 och har fortsatt i heltidstjänsten tillsammans. Vi har lärt oss mycket och fått uppleva att Jehova verkligen har välsignat oss.

MISSIONÄRSTJÄNSTENS VÄLSIGNELSER

År 2009 fick vi frågan om vi ville bli missionärer i Östtimor, ett litet land som gränsar till Indonesien. Vi blev förvånade, förväntansfulla och nervösa – allt på en och samma gång. Fem månader senare var vi på plats i huvudstaden Dili.

Flytten innebar stora förändringar. Vi behövde anpassa oss till en ny kultur, ett nytt språk, annorlunda mat och en enklare levnadsstandard. I tjänsten fick vi ofta med egna ögon se de tragiska följderna av fattigdom, förtryck och brist på utbildning. Många av dem vi träffade hade både fysiska och känslomässiga ärr efter år av krig och våldsamheter.a

Men tjänsten i Östtimor var fantastisk! Jag träffade till exempel 13-åriga Maria,b som inte alls mådde bra. Hon hade förlorat sin mamma några år tidigare och hade dålig kontakt med sin pappa. Precis som många andra i hennes ålder hade hon inget riktigt mål i livet. Jag minns ett tillfälle när hon bara satt och grät och berättade hur hon kände. Jag hade inte lärt mig språket så bra än, så jag hade ingen aning om vad hon sa. Men jag bad till Jehova om hjälp att kunna uppmuntra henne, och jag började läsa några tröstande bibelställen för henne. Under åren som följde fick jag se hur sanningen förändrade henne och hur mycket gladare hon blev. Hon fick verkligen ett bättre liv, och det gick inte att ta miste på när man såg henne. Hon blev döpt, och nu studerar hon Bibeln med andra. Nu har Maria en stor andlig familj där hon känner att hon hör hemma.

Jehova välsignar verkligen verksamheten i Östtimor. Även om de flesta bröderna och systrarna har blivit döpta de senaste tio åren, är det många som är pionjärer, församlingstjänare eller äldste. Andra arbetar på översättningskontoret och hjälper till med att få ut andlig mat på inhemska språk. Jag njöt verkligen av att höra alla vänner sjunga på mötena, se deras stora leenden och följa deras andliga framsteg.

VÄRLDENS BÄSTA LIV

Livet i Östtimor var väldigt annorlunda jämfört med det i Australien, men jag hade inte kunnat tänka mig ett härligare liv. Ibland satt vi ihoptryckta i en liten buss full med människor, torkad fisk och drivor med grönsaker från den lokala marknaden. Vissa dagar ledde vi bibelstudier i ett varmt och fuktigt litet hem med stampat jordgolv och kycklingar som sprang runt benen. Men trots utmaningarna tänkte jag ofta: ”Det här är livet!”

Jag är så tacksam mot mina föräldrar för att de gjorde sitt bästa för att lära mig om Jehova och hans normer och att de har funnits där för mig, även under den stormiga tonårstiden. Det som står i Ordspråksboken 22:6 stämmer in på mig. Mamma och pappa är stolta över Alex och mig, och de är glada över att vi blir använda av Jehova. Sedan 2016 har vi rest i kretstjänsten i det område som det australasiatiska avdelningskontoret har tillsynen över.

Det är svårt att tänka sig att jag en gång i tiden bara såg tjänsten som ett måste. Nu älskar jag tjänsten! Jag har insett att vad som än händer i livet så kommer äkta glädje av att tjäna Jehova helhjärtat. De 18 år som Alex och jag har tjänat Jehova tillsammans har varit de bästa åren i mitt liv. Jag har fått uppleva att det som David sa till Jehova verkligen stämmer: ”Alla som tar sin tillflykt till dig ska få glädja sig, de kommer att jubla för evigt. ... Och de som älskar ditt namn ska jubla över dig.” (Ps. 5:11)