”Striden tillhör Jehova”

Problemet uppstod i slutet av 1990-talet, när franska myndigheter krävde att vi skulle betala en helt orimlig skatt på de pengar som skänkts till franska avdelningskontoret mellan 1993 och 1996. Vi tog det till domstol, men förlorade i alla instanser i Frankrike. Efter att vi hade förlorat en överklagan konfiskerade franska staten en summa från avdelningskontorets bankkonto som motsvarade över fyra och en halv miljon euro. Vår enda chans att få tillbaka de pengarna var att vända oss till Europadomstolen. Men innan vårt mål togs upp till prövning ombads vi och franska statens juridiska team att ha ett möte med en representant för Europadomstolen för att om möjligt kunna få till en förlikning.

Vi utgick från att representanten skulle pressa oss att nå en förlikning och betala en del av skatten till franska staten. Men vi förstod att vi skulle bryta mot bibliska principer om vi betalade en enda euro. Bröderna och systrarna hade gett pengar i gåva för att understödja Guds rikes verksamhet, så staten hade ingen rätt till de pengarna. (Matt. 22:21) Men vi deltog ändå i mötet för att visa att vi respekterade domstolens rutiner.

Mötet hölls i ett av domstolens eleganta konferensrum. Och det började inte bra. Representanten för Europadomstolen inledde med att säga att hon förväntade att Jehovas vittnen i Frankrike skulle betala en del av den pålagda skatten. I den stunden fick vi ett plötsligt infall, och vi frågade henne: ”Visste du att franska myndigheter redan har konfiskerat över fyra och en halv miljon euro från vårt bankkonto?”

Det var tydligt att hon blev chockad. När statens juridiska team bekräftat att det stämde, var det som att hennes inställning förändrades totalt. Hon skällde ut dem och avslutade mötet direkt. Jag förstod då att Jehova hade lagt allt till rätta så att vi kunde vinna det här fallet, och han hade gjort det på ett sätt som vi inte hade kunnat räkna ut. Vi var helt begeistrade när vi gick därifrån, och vi kunde knappt förstå vad vi hade varit med om.

Den 30 juni 2011 tog Europadomstolen ett enhälligt beslut till vår fördel. De konstaterade att skatten var olaglig och beordrade franska staten att betala tillbaka pengarna de hade konfiskerat – plus ränta! Det här var ett historiskt beslut, och det skyddar fortfarande sann tillbedjan i Frankrike. Den där oförberedda frågan vi ställde ändrade allt, precis som stenen som dödade Goljat. Vi vann den här juridiska kampen därför att det är precis som David sa till Goljat: ”Striden tillhör Jehova.” (1 Sam. 17:45–47)

Och det beslutet är inget undantag. Trots politiskt och religiöst motstånd har de högsta rättsliga instanserna i 70 länder och flera internationella domstolar dömt till vår fördel i 1 225 fall. De här juridiska segrarna skyddar våra grundläggande rättigheter, till exempel vår rätt att vara registrerade som trossamfund, att vittna offentligt, att avstå från att delta i patriotiska ceremonier och att avhålla oss från blod.

Jag hade egentligen min uppgift på Jehovas vittnens huvudkontor i New York i USA, så hur kom det sig att jag var involverad i ett rättsfall i Europa?

MISSIONÄRSANDAN PÅVERKADE MIG

Mina föräldrar, George och Lucille, gick den 12:e gileadklassen, och när jag föddes 1956 bodde de i Etiopien. Jag fick heta Philip, efter ”evangelieförkunnaren Filippus”. (Apg. 21:8) 1957 förbjöds vår verksamhet i Etiopien. Jag var inte så gammal, men jag har tydliga minnen av hur vi vittnade och hade möten i hemlighet. Och jag var ju bara ett barn, så jag tyckte att det var spännande! Tyvärr tvingade myndigheterna oss att lämna landet 1960.

Vi flyttade till Wichita i Kansas i USA, men det fanns något som mina föräldrar aldrig släppte taget om: en inspirerande missionärsanda. Sanningen var hela deras liv, och de lärde mig, min storasyster Judy och min lillebror Leslie (som båda föddes i Etiopien) att älska Jehova och tjäna honom helhjärtat. Jag blev döpt när jag var 13. Tre år senare flyttade hela familjen till Peru för att hjälpa till där det var större behov, och vi bosatte oss i Arequipa.

År 1974, när jag bara var 18, blev jag och fyra andra bröder förordnade som specialpionjärer. Vi skulle gå i tjänsten i områden högt uppe i Anderna där det aldrig hade predikats tidigare. Vi skulle bland annat vittna för urinvånare som talade quechua och aymara. Vi hade en husbil som vi åkte runt i, och vi kallade den Arken för att den var så fyrkantig i formen. Jag har fina minnen av när jag fick visa människor där att Bibeln säger att Jehova snart ska ta bort fattigdom, sjukdom och död. (Upp. 21:3, 4) Det var många som blev vittnen.

TILL HUVUDKONTORET

Albert Schroeder, som var medlem av Jehovas vittnens styrande krets, kom och besökte avdelningskontoret i Peru 1977. Han uppmuntrade mig att skicka in en betelansökan för att hjälpa till på huvudkontoret. Så det gjorde jag, och snart blev jag inbjuden till Betel i Brooklyn. Jag började den 17 juni 1977. De första fyra åren hjälpte jag till med städning och underhåll.

I juni 1978 träffade jag Elizabeth Avallone på en internationell sammankomst i New Orleans i Louisiana. Hennes föräldrar hade precis som mina gjort sanningen till sitt liv. Hon hade varit pionjär i fyra år och ville fortsätta i heltidstjänsten resten av livet. Vi höll kontakten efter sammankomsten, och snart hade vi blivit kära. Vi gifte oss den 20 oktober 1979, och då började hon också på Betel.

Den första församlingen vi tillhörde tillsammans var Brooklyns spanska församling. Vännerna där var otroligt varma och kärleksfulla. Under åren har vi tillhört tre andra församlingar, och vännerna har fått oss att trivas och har stöttat oss i vår beteltjänst. Det uppskattar vi verkligen. Vi är också tacksamma för att vänner och familjemedlemmar hjälpte oss att ta hand om våra föräldrar när de blev äldre.

MITT ARBETE PÅ JURIDISKA AVDELNINGEN

I januari 1982 blev jag flyttad till juridiska avdelningen på Betel, och det kom som en överraskning. Tre år senare blev jag ombedd att studera juridik på universitet och bli advokat. Under studiernas gång var det uppmuntrande att se att många rättigheter som vi tar för givna, både i USA och i andra delar av världen, har stärkts tack vare Jehovas vittnens juridiska segrar. De här viktiga rättsfallen var en del av utbildningen.

År 1986, när jag var 30, blev jag tillsyningsman för juridiska avdelningen. Jag blev väldigt glad för att Betel ville ge mig ett så stort förtroende trots att jag var ung. Men det var samtidigt överväldigande, för det var så mycket jag inte visste, och jag förstod att det inte skulle vara någon lätt uppgift.

Jag blev advokat 1988, men jag insåg inte att jag hade låtit utbildningen påverka min andlighet. Högre utbildning kan göra att man får ett karriärtänk och vill stiga i graderna. Det kan också göra att man känner sig överlägsen andra som inte har samma specialkunskaper eller utbildning som en själv. Men Elizabeth hjälpte mig att komma ner på jorden igen. Hon hjälpte mig att hitta tillbaka till de andliga rutiner jag hade haft före utbildningen. Det tog lite tid, men till slut hade jag byggt upp en stark andlighet igen. Jag kan verkligen skriva under på att specialkunskap inte är det viktigaste i livet. Det som ger livet mening är att ha ett nära förhållande till Jehova och älska honom och hans folk innerligt.

ATT FÖRSVARA OCH JURIDISKT BEFÄSTA DE GODA NYHETERNA

Efter utbildningen kunde jag fokusera helt på uppgiften på Betel. Vår avdelning skulle ta hand om Betels juridiska behov och försvara organisationens rättigheter i domstol. Det var en rolig uppgift, men det var samtidigt utmanande, för saker förändrades fort inom organisationen. I början på 1990-talet ville organisationen undersöka möjligheterna att sluta ta betalt för litteraturen, och vår avdelning fick i uppgift att komma med juridisk vägledning. Förändringen genomfördes, och det underlättade arbetet på Betel och hjälper oss än idag att slippa skatteproblem. En del trodde att den här förändringen skulle göra att vi förlorade så mycket intäkter att vi inte skulle kunna sprida vårt budskap i samma utsträckning. Men så blev det inte. Det finns faktiskt mer än dubbelt så många Jehovas vittnen nu än det gjorde 1990, och människor överallt kan få livräddande andlig mat helt utan kostnad. Den här och många andra organisatoriska förändringar hade aldrig kunnat genomföras utan Jehovas kraft och den vägledning han gett genom den trogne och förståndige tjänaren. (2 Mos. 15:2; Matt. 24:45) Det är något som jag har sett gång på gång.

Många gånger beror inte juridiska segrar enbart på vad som händer inne i rättssalen. Ofta påverkas domare och myndighetspersoner av Jehovas vittnens fina uppförande. Så var det vid ett tillfälle 1998, när tre medlemmar av den styrande kretsen och deras hustrur var med på sammankomster på Kuba. Deras milda och respektfulla framtoning gjorde mer för att rätta till de missuppfattningar myndigheterna hade om oss Jehovas vittnen än allt vi sa under officiella möten med myndighetspersoner.

Ibland går det inte att lösa juridiska tvister på ett smidigt sätt, och då måste vi ”försvara och juridiskt befästa de goda nyheterna” i domstol. (Fil. 1:7) Så var det till exempel i vissa länder i Europa och i Sydkorea. Under många år erkände myndigheterna där inte vår rätt att vägra militärtjänst, och därför fängslades ungefär 18 000 bröder i Europa och över 19 000 bröder i Sydkorea.

Den 7 juli 2011 kom ett historiskt beslut i Europadomstolen i fallet Bayatyan mot Armenien. Det beslutet visar att alla länder i Europa måste erbjuda civiltjänst till dem som inte vill göra militärtjänst av religiösa skäl. Den 28 juni 2018 kom ett liknande beslut från Sydkoreas författningsdomstol. Inga av de här segrarna hade varit möjliga om bara en liten andel av våra unga bröder hade gett efter.

Juridiska avdelningen på huvudkontoret och på avdelningskontoren jobbar hårt för att försvara vår rätt att tillbe Jehova och förkunna de goda nyheterna. Vi känner oss hedrade som får representera våra bröder och systrar när myndigheter motarbetar dem. Och oavsett vad utfallet blir får vi en möjlighet att vittna för ”ståthållare och kungar ... och för folk från nationerna”. (Matt. 10:18) Domare, myndighetspersoner, media och allmänheten blir tvungna att lyssna på de bibelverser som vi använder under rättegångarna och i skriftliga underlag. Det leder till att uppriktiga människor får reda på vilka Jehovas vittnen är och varför vi tror som vi gör. Några av dem har själva blivit Jehovas vittnen.

TACK, JEHOVA!

De senaste 40 åren har jag haft förmånen att samarbeta med avdelningskontor över hela världen i juridiska frågor, och jag har stått inför många höga domstolar och inflytelserika myndighetspersoner. Jag älskar och beundrar mina medarbetare på den juridiska avdelningen på huvudkontoret och på de juridiska avdelningarna över hela världen. Jehova har verkligen välsignat mig, och jag har levt ett rikt och meningsfullt liv.

Jag beundrar också Elizabeth väldigt mycket. Hon har lojalt och kärleksfullt stått vid min sida i 45 år, i både med- och motgång. Och det har hon gjort trots att hon har en sjukdom som påverkar hennes immunförsvar och begränsar hennes krafter.

Vi har båda personligen upplevt att det inte är på grund av egna förmågor som vi kan vinna segrar och klara av olika uppgifter och utmaningar. Det är som David sa: ”Jehova ger styrka åt sitt folk.” (Ps. 28:8) Det är helt uppenbart att ”striden tillhör Jehova”.