Inte ens fängelsemurarna kunde skilja mig från Jehova

Vi flyttade tillbaka till Ukraina 1966. Ett av mina tidigaste minnen är från när jag var fyra år och vi åkte och hälsade på morfar i fängelset. Mamma och jag gjorde den långa tågresan från Kryvyj Rih i Ukraina till fängelset i Mordvinien, som ligger drygt 40 mil sydöst om Moskva. Vi fick bara två timmar tillsammans med morfar, och det var hela tiden vakter närvarande, men de lät mig sitta i hans knä.

Jag litar på Jehova i skolan

Under min uppväxttid i Ukraina blev min lojalitet mot Jehova satt på prov flera gånger. Alla barn som började skolan skulle till exempel ha en femstjärnig knapp med en bild av en ung Lenin på skoluniformen.a Några år senare skulle de också ha en röd scarf kring halsen för att visa att de understödde Lenins ideologi. Jag vägrade bära de här politiska symbolerna eftersom jag visste att Jehova förtjänar vår fullständiga lojalitet.

Mina föräldrar hjälpte mig att göra sanningen till min egen. De resonerade tålmodigt med mig om sådant som hade med politisk neutralitet att göra, och de uppmuntrade mig också att göra mitt bästa i skolan, eftersom det skulle hjälpa andra att få en positiv bild av Jehova.

En dag kom det en journalist till skolan. Han kom från Nauka i religija (Vetenskap och religion), en landsomfattande tidskrift som innehöll mycket ateistisk propaganda. Han höll en föreläsning som helt och hållet gick ut på att undergräva tron på Gud, och lärarna såg till att jag hamnade på första raden.

Efter föreläsningen tog de med mig till journalisten och bad honom prata med mig. Han frågade vilket samfund jag tillhörde, och jag svarade direkt att jag var ett Jehovas vittne. Det enda han gjorde då var att tacka mig för att jag hade lyssnat så uppmärksamt på hans föreläsning. Gissa om mina lärare blev irriterade!

Vi litar på Jehova som familj

Hela vår familj fick hjälpa till att trycka biblisk litteratur i vårt hem och sedan sprida den vidare, och vi lade verkligen allt i Jehovas händer och litade på honom. Pappa fick också tjäna som kretstillsyningsman i de centrala delarna av Ukraina och besöka församlingar och grupper.

En eftermiddag i februari 1978 när jag kom hem från skolan hade polisen varit där och sökt igenom hela vårt hem. Allt var upp- och nervänt, och de hade konfiskerat all vår litteratur. Det här var dessutom bara två dagar innan min yngsta lillebror, Pavlik, föddes.

Dagen därpå blev jag nästan full i skratt när jag såg hur lärarna stirrade på min lillebror Mychajlo och mig. De trodde att våra föräldrar var amerikanska spioner. Men med tiden förstod många av dem hur fel de hade haft, och längre fram var det faktiskt några av mina klasskompisar som blev vittnen!

År 1981 fick vi vårt hus genomsökt igen. Jag hade inte fyllt 18 än, men jag och pappa och morfar blev inkallade till åklagarmyndigheten. Utredaren försökte skrämma mig genom att hota med fängelse, men en man i civilkläder lovade mig en ljus framtid om jag bara samarbetade. Strategin var verkligen ”snäll polis, elak polis”. De påminde mig också om att min pappa och morfar och mina mor- och farbröder hade suttit i fängelse. Men det de inte förstod var att det här bara fick mig att bli ännu mer övertygad om att jag också skulle klara av ett fängelsestraff med Jehovas hjälp. (Filipperna 4:13)

Jag litar på Jehova i fängelset

Dagen efter att jag hade fyllt 18 blev jag inkallad till militären, och eftersom jag vägrade göra militärtjänst blev jag satt i häkte. Det innebar att jag blev inlåst i en stor cell tillsammans med ungefär 85 män. Vi turades om att sova på 34 sängar, och vi fick bara duscha en gång i veckan.

När jag kom in i cellen och hörde dörren slå igen bakom mig kände jag hur allas blickar riktades mot mig. Några män som stod i ett hörn frågade direkt vad jag var anklagad för. Hjärtat började bulta, men jag tänkte på Daniel och hur han klarade sig oskadd i lejongropen. Den berättelsen hjälpte mig att lita fullständigt på Jehova och att hålla mig lugn. (Jesaja 30:15; Daniel 6:21, 22)

Efter att vi hade ätit började en av männen ställa en massa frågor om min tro. Tystnaden sänkte sig i hela cellen allteftersom fler och fler började lyssna på samtalet. Jag fick berätta om min tro i fyra, fem timmar. Jag var så oändligt tacksam mot Jehova för hans hjälp!

Innan jag skulle ställas inför rätta bad jag till Jehova att han skulle ge mig den vishet och det mod jag behövde för att kunna försvara min religiösa övertygelse. Åklagarsidan hade en tydlig linje; de hävdade att tron på Gud bara var en ursäkt för att slippa göra militärtjänst. Jag försökte övertyga domstolen om att om jag skulle gå med i armén, så skulle jag gå emot den mäktigaste personen i hela universum. Men 1982 dömdes jag till två års fängelse, som skulle avtjänas i en straffkoloni.

Det satt fem andra bröder i samma fängelse, och det var jag så tacksam för. Vi kunde bara träffas och prata korta stunder, ibland bara ett par minuter, men vi passade alltid på att dela någon tanke från Bibeln. Ingen av oss hade en bibel, men breven vi fick från våra släktingar och vänner innehöll ofta citat från Bibeln, och ibland hittade vi till och med sådana i de böcker som fanns i fängelset!

Jag litar på Jehova efter en olycka

År 1983, när jag var i fängelsets verkstad, råkade jag ut för en olycka. En trave med metallskivor som vägde två ton föll av misstag ner från en lyftkran. Jag träffades bakifrån och kastades till marken, och vänstra benet blev helt krossat.

Jag bad till Jehova om hjälp att klara av den intensiva smärtan. En sjuksköterska tyckte att jag skulle svära högt för att lindra smärtan, men jag sjöng en av våra sånger istället.

Jag kördes till sjukhuset, först i lastbil och sedan med motorbåt och ambulans. Resan tog sex timmar, och jag hann förlora en hel del blod. Jag förstod att jag skulle behöva bli opererad, så jag bad till Jehova att han skulle ge läkarna vishet och att de skulle respektera min bibliska ståndpunkt när det gällde blodtransfusioner. När jag tog upp blodfrågan med läkaren ville han först inte lyssna, men jag vädjade till honom att han skulle respektera mitt beslut. Jag sa att jag skulle ta fullt ansvar för utgången av operationen om han lät bli att ge mig blod. Till slut, till min stora lättnad, gick han med på det. Men tyvärr tvingades de amputera en del av mitt vänstra ben.

Efter operationen var jag väldigt svag och svävade mellan liv och död i flera veckor. En eftermiddag sa en sjuksköterska att jag skulle få lite extra mat för att få tillbaka krafterna. Mina föräldrar, som hade hört om olyckan, hade ordnat så att jag varje dag skulle få en sked honung, ett ägg och en klick smör och att varorna skulle förvaras i ett kylskåp i närheten. Men den som tog emot varorna godkände bara att de lämnades där en enda gång.

Jehovas arm är inte för kort. (Jesaja 59:1) När sjuksköterskorna bytte mina förband delade de med sig av sin egen mat. De fyllde också på med honung, ägg och smör i kylskåpet. Det fick mig att tänka på Bibelns berättelse om änkan vars kruka med olja inte sinade. (1 Kungaboken 17:14–16)

Undan för undan började jag repa mig. Jag fick väldigt mycket tröst och uppmuntran av de 107 brev som kom från släktingar och vänner, och jag svarade på vartenda ett. Jag fick till och med ett paket från bröder som satt i ett annat fängelse!

Efter två långa månader kunde jag till slut, äntligen, ta en dusch! Och jag började till och med längta tillbaka till fängelset – för att få träffa bröderna där igen.

När jag skulle bli utskriven från sjukhuset blev jag inkallad till en av läkarna på hans kontor. Han frågade allt möjligt om min tro, och det slutade med att han sa att han hoppades att jag skulle ha styrkan att hålla fast vid min tro. Att höra någon i uniform säga det var minst sagt förvånande!

I april 1984, under förhandlingen om villkorlig frigivning, fick jag frågan om jag tänkte gå med i armén. Jag sa att eftersom jag gick med kryckor och bara hade ett ben, så var frågan irrelevant. Men efter ett tag frågade de: ”Vad skulle du göra om du hade två ben?” Jag svarade att jag ändå skulle vägra och att det viktigaste för mig var att vara lojal mot Gud. Då sa de att de skulle se till att jag fick avtjäna hela mitt straff. Men jag släpptes faktiskt två månader och 12 dagar i förtid.

Jag litar på Jehova efter fängelsestraffet

Ett år efter att jag hade blivit frisläppt fick jag en benprotes. Det tar en timme varje morgon att sätta på sig den. På vintern är det extra svårt att använda den, och jag har dålig blodcirkulation i det som är kvar av benet, så det är svårt att få upp värmen där. Jag har inte kunnat springa sedan jag var 19, men jag drömmer om att kunna göra det i den nya världen. (Jesaja 35:6)

Det var svårt att få tag i ett jobb eftersom många inte vill anställa någon med en funktionsnedsättning. Men trots att jag har min protes har jag aldrig haft ett stillasittande jobb. Under en period jobbade jag som bilmekaniker, och senare jobbade jag i byggbranschen.

År 1986 gifte jag mig med en underbar syster som heter Svitlana. Hon är precis som jag ett tredje generationens Jehovas vittne. Hon säger ofta att hon är så glad att vi redan tidigt när vi hade blivit ett par bestämde oss för att låta Jehova komma på första platsen i vårt äktenskap.

Våra barn Olja och Volodja fick lite byggerfarenhet när de hjälpte mig att renovera vårt gamla hus, så när de blev äldre tyckte de att det var roligt att hjälpa till på flera riketssalsbyggen. De började också som pionjärer. Olja är nu byggtjänare, och Volodja är äldste.

Svitlana har alltid varit ett fantastiskt stöd för mig, och det har gjort det lättare för mig att ta hand om mina uppgifter i församlingen. På 90-talet fanns det många församlingar i Ukraina som hade mer än 200 förkunnare men bara en eller två äldste. Och jag brukade få lägga en helg i månaden på att köra ut litteratur till församlingarna i centrala Ukraina.

Jag fortsätter att lita på Jehova

År 2022 bestämde vi oss för att lämna vårt hem i Kryvyj Rih. Nu tillhör vi en församling i Österrike.

När jag var ung lärde jag mig mycket av mina släktingar som var vittnen. Trots alla svårigheter så var de nöjda och glada. Bibeln hjälper oss att verkligen lära känna vår skapare och att få en nära relation till honom. (Jakob 4:8) Det är det som ger livet mening. Även om jag har fått gå igenom många prövningar är jag glad att jag har kunnat ge Jehova den ära han förtjänar.