1:12

jag skäms inte: Paulus inser att det lidande han går igenom är en följd av att han utför sitt uppdrag som förkunnare, apostel och lärare. (2Ti 1:11) Hans motståndares mål kan ha varit att få honom att skämmas så mycket eller bli så rädd att han gav upp. Men precis som Jesus tyckte inte Paulus att han behövde skämmas över att bli förföljd och fängslad för att han gjorde Jehovas vilja. (Heb 12:2) Han ville att Timoteus och andra kristna skulle känna likadant. (Se studienot till 2Ti 1:8; se också studienot till Mt 16:24.)

Jag känner ju den Gud som jag tror på: Paulus nämner här det viktigaste skälet till att han inte skäms. Han har lärt känna Jehova Gud och har ett personligt förhållande till honom. (Se studienot till Gal 4:9.) Paulus såg det som en ära att få ta emot ett uppdrag av sin himmelske Far, oavsett vad det var för något.

det som jag har lämnat i hans vård: Ordagrant ”min deposition”. Paulus menade troligtvis att han hade lagt sitt liv i Jehovas händer. Han skulle snart dö, men han var helt övertygad om att Jehova skulle komma ihåg hans lojalitet ända fram till ”den dagen” då han skulle uppväcka honom. (Rom 8:38, 39) Det grekiska ordet för ”deposition”, ”anförtrott gods”, är en juridisk term för något som man överlämnat till någon för att den personen ska ta vara på det. (Ett besläktat verb används i Apg 14:23 och 20:32 om människor som man ”anförtrodde … åt Jehova” och överlämnade i hans händer.) En del bibelöversättningar återger 2Ti 1:12 på ett sätt som ger tanken att det var Paulus som skulle bevara något som han hade anförtrotts. (Jämför 1Ti 6:20 och 2Ti 1:14, där Paulus uppmanar Timoteus att ”värna om” det som han hade anförtrotts.) Men sammanhanget här visar att det var Gud som beskyddade något som hade överlämnats i hans vård.