Varför ett så brännbart ämne?
ÄNDA sedan historiens gryning har begreppen ”vi” och ”de” dominerat människors tänkesätt. Många har intalat sig att de själva är de enda normala människorna som gör allting på rätt sätt. Detta är vad vetenskapsmän kallar etnocentrism, dvs. uppfattningen att ens eget folk och ens egna sedvänjor är det enda som betyder något.
De forntida grekerna hade således mycket låga tankar om ”barbarerna”, en term som de använde om alla som inte var greker. Uttrycket ”barbar” är ett ljudhärmande ord som beskriver hur utländska tungomål lät för grekiska öron — som ett obegripligt ”bar-bar”. Deras egyptiska föregångare och romerska efterträdare på världsscenen kände sig också överlägsna andra folk.
I många hundra år kallade kineserna sitt land Zhong Guo, dvs. Mittens rike, eftersom de var övertygade om att Kina var världens, om inte rentav universums, medelpunkt. Längre fram, när europeiska missionärer med rött hår, gröna ögon och rödblommig hy kom till Kina, kallade kineserna dem ”främmande djävlar”. Och när orientaler för första gången kom till Europa och Nordamerika, gjorde deras sneda ögon och i andras tycke egendomliga sedvänjor dem till en måltavla för hån och misstänksamhet.
Det finns emellertid en viktig synpunkt som man också bör beakta. Som det sägs i boken The Kinds of Mankind: ”Att tro att man är överlägsen andra är en sak, men att försöka bevisa det genom vetenskapliga rön är något helt annat.” Försöken att bevisa att en viss ras är överlägsen en annan är något relativt nytt. Antropologen Ashley Montagu skriver: ”Föreställningen att mänskligheten kan indelas i naturliga eller biologiska raser som skiljer sig från varandra i såväl mentalt som fysiskt avseende är en uppfattning som inte framkom förrän under senare delen av 1700-talet.”
Varför kom frågan om rasmässig överlägsenhet så i förgrunden under 1700- och 1800-talen?
Slavhandeln och rasfrågan
En av de främsta orsakerna är att den lukrativa slavhandeln då nådde sin kulmen och hundratusentals afrikaner togs till fånga och tvingades utföra slavarbete i Europa och Amerika. Ofta splittrades familjerna, så att män, kvinnor och barn skickades till olika delar av världen för att aldrig återse varandra. Hur kunde slavägare och slavhandlare, som i de flesta fall påstod sig vara kristna, försvara sådana omänskliga handlingar?
Genom att sprida uppfattningen att svarta afrikaner var underlägsna av naturen. ”Jag är böjd för att misstänka att alla negrer, och i stort sett alla andra människotyper, av naturen är underlägsna de vita”, skrev den skotske filosofen David Hume på 1700-talet. Hume påstod att det aldrig har förekommit några ”genialiska uppfinningar bland [negrer] ..., ingen konst, ingen vetenskap”.
Dessa påståenden var emellertid osanna. The World Book Encyclopedia (1973 års upplaga) förklarar: ”Högt utvecklade negerriken existerade i olika delar av Afrika för flera hundra år sedan. ... Mellan åren 1200 och 1600 blomstrade ett negro-arabiskt universitet i Timbuktu i Västafrika och blev berömt i hela Spanien, Nordafrika och Mellersta Östern.” Men de som var inblandade i slavhandeln lade sig snabbt till med den uppfattning som framfördes av Hume och andra filosofer, nämligen att de svarta av naturen var underlägsna de vita, knappast ens människor.
Religionen och rasfrågan
Slavhandlarna fick avsevärt stöd för sina rasistiska uppfattningar från religiöst håll. Så tidigt som på 1450-talet utfärdade romersk-katolska påvar edikt i vilka de godkände att man underkuvade och förslavade ”hedningar” och ”otrogna” för att deras ”själar” skulle kunna frälsas till ”Guds rike”. När europeiska upptäcktsresande och slavhandlare på detta sätt hade fått kyrkans välsignelse, gjorde de sig inga samvetsförebråelser för sin brutala behandling av de infödda folken.
”På 1760-talet, liksom under många decennier därefter, sanktionerades negerslaveriet av katolska, anglikanska, lutherska, presbyterianska och reformerta präster och teologer”, förklarar boken Slavery and Human Progress och tillägger: ”Ingen modern kyrka eller sekt hade försökt avråda sina medlemmar från att äga eller ens handla med svarta slavar.”
Trots att en del av kyrkorna talade om ett globalt kristet brödraskap, förespråkade de läror som intensifierade rasmotsättningarna. Encyclopaedia Judaica framhåller till exempel: ”Det var först efter långdragna strider och teologiska diskussioner som spanjorerna erkände att de infödda stammar som de träffade på i Amerika var människor begåvade med själ.”
Detta ledde fram till uppfattningen att så länge dessa infödingars ”själar” blev ”frälsta” genom att de omvändes till kristendomen, spelade det ingen roll hur de behandlades kroppsligen. Och när det gällde de svartas situation, var det många religiösa ledare som framförde argumentet att de i alla händelser var förbannade av Gud. För att försöka bevisa detta vantolkade de olika bibelställen. Prästerna Robert Jamieson, A. R. Fausset och David Brown försäkrar i sin bibelkommentar: ”Förbannad vare Kanaan [1 Moseboken 9:25] — denna dom har gått i uppfyllelse genom tillintetgörandet av kanaanéerna, genom Egyptens förnedring och genom att afrikanerna, Hams avkomlingar, gjorts till slavar.” — Commentary, Critical and Explanatory, on the Whole Bible.
Läran att den svarta rasens stamfader blev förbannad av Gud förekommer helt enkelt inte i Bibeln. Faktum är att den svarta rasen härstammar från Kus, inte från Kanaan. Att använda denna bibliska förbannelse för att rättfärdiga att de svarta förslavas och berövas sina självklara rättigheter är, enligt 1700-talsförfattaren John Woolman, ”en hypotes som är alltför grov för att en person som uppriktigt önskar vägledas av höga principer skulle ge den tillträde till sitt sinne”.
Kvasivetenskapen och rasfrågan
Kvasivetenskapen har också höjt sin röst för att försöka stödja teorin om den svarta rasens underlägsenhet. Den franske 1800-talsförfattaren Joseph de Gobineau lade genom sin bok Essai sur l’inégalité des races humaines (Essä över människorasernas olikhet) grunden för många sådana verk. Gobineau delade där in mänskligheten i tre olika raser efter rangordning: vita, gula och svarta. Han hävdade att de unika egenskaper som utmärkte var och en av raserna fanns i blodet och att all beblandelse genom äktenskap över rasgränserna därför skulle resultera i degenerering och att överlägsna egenskaper gick förlorade.
Gobineau påstod att det en gång hade funnits en ren ras bestående av vita, högresta, ljushåriga och blåögda människor som han kallade arier. Det var dessa arier, menade han, som gjorde indierna bekanta med civilisationen och sanskrit, och det var de som grundade civilisationerna i antikens Grekland och Rom. Men genom blandäktenskap med den lägre stående infödda befolkningen gick dessa en gång så blomstrande civilisationer förlorade, och med dem också den ariska rasens högtstående förmågor och utmärkta egenskaper. De människor i modern tid som stod den rena ariska rasen närmast, försäkrade Gobineau, fanns i norra Europa, nämligen bland de nordiska och, i vidare bemärkelse, de germanska folken.
Gobineaus grundläggande idéer — indelningen i tre raser, blodsbandens betydelse och den ariska rasens överlägsenhet — hade inget som helst vetenskapligt underlag och har fullständigt vederlagts av våra dagars forskare. Trots detta vann de snart gehör hos andra. En sådan person var engelsmannen Houston Stewart Chamberlain, som blev så förtjust i Gobineaus idéer att han bosatte sig i Tyskland och började förfäkta att det endast var genom germanerna som det fanns hopp om att bevara den ariska rasens renhet. Chamberlains skrifter fick av naturliga skäl stor spridning i Tyskland, och resultatet blev skrämmande.
Rasismens skrämmande konsekvenser
I boken Mein Kampf (Min kamp) hävdade Adolf Hitler att den germanska rasen var den ariska superras som var bestämd att styra världen. Hitler påstod att judarna, som enligt honom bar ansvaret för att ha saboterat Tysklands ekonomi, stod i vägen för denna ärofulla bestämmelse. Den därpå följande förintelsen av judar och andra minoritetsgrupper i Europa, som obestridligen är ett av de sorgligaste kapitlen i mänsklighetens historia, blev det ödesdigra resultatet av de rasistiska idéer som framfördes av bland andra Gobineau och Chamberlain.
De negativa konsekvenserna var emellertid inte begränsade till Europa. På andra sidan Atlanten, i den så kallade nya världen, medförde samma typ av ogrundade idéer outsägliga lidanden för generationer av oskyldiga människor. Även om slaveriet till sist avskaffades i Förenta staterna efter inbördeskriget, utfärdade många stater lagar som utestängde de svarta från många av de privilegier som andra medborgare åtnjöt. Varför det? Vita medborgare trodde att de svarta inte hade de intellektuella förmågor som behövdes för att utföra samhälleliga och administrativa uppgifter.
Hur djupt rotade sådana rasistiska känslor var framgår av ett fall som gällde överträdelse av en lag som förbjöd blandäktenskap mellan svarta och vita. I sin dom mot ett par som hade brutit mot denna lag sade domaren: ”Gud, den Allsmäktige, skapade de vita, svarta, gula, malajiska och röda raserna och satte dem på olika kontinenter, och om ingen inkräktade på Hans ordning, skulle det inte finnas någon grund till sådana äktenskap.”
Det här uttalandet gjordes inte på 1800-talet och inte heller i någon avkrok av världen, utan år 1958 — och inte mer än tio mil från Förenta staternas huvudstad! Ja, det var faktiskt inte förrän år 1967 som Förenta staternas högsta domstol ogiltigförklarade alla lagar som förbjöd blandäktenskap.
Sådana diskriminerande lagar — och likaså segregationen i skolor, kyrkor och andra offentliga institutioner samt diskrimineringen i fråga om arbete och bostäder — har lett till oroligheter, protestmarscher och våldshandlingar, som har blivit en del av det dagliga livet i Förenta staterna och andra delar av världen. Även om man bortser från förlusten av liv och egendom, måste den vånda och det hat och de personliga förödmjukelser och lidanden som allt detta har fört med sig betraktas som en stor skam för ett så kallat civiliserat samhälle.
Rasism har följaktligen kommit att bli en av de mest splittrande krafterna i det mänskliga samhället. Det är därför på sin plats att vi alla rannsakar vårt hjärta och frågar oss själva: Tar jag avstånd från alla läror som hävdar att en viss ras är förmer än en annan? Har jag uppriktigt försökt göra mig kvitt varje kvarvarande känsla av rasmässig överlägsenhet?
Vi kan också fråga oss: Finns det något hopp om att de rasfördomar och rasmotsättningar som är så vanliga i våra dagar någonsin skall försvinna? Kan människor med olika nationalitet, språk och sedvänjor leva tillsammans i fred?
[Bild på sidan 7]
De svarta betraktades av många vita som lägre stående varelser
[Bildkälla]
Återgiven från DESPOTISM—A Pictorial History of Tyranny
[Bild på sidan 8]
De nazistiska förintelselägren var en ödesdiger följd av rasistiska uppfattningar
[Bildkälla]
Foto: U.S. National Archives