Återställare och återupprättare av sann religion

”Och de som skola komma av dig skola bygga upp de gamla ödeplatserna; du skall resa upp många släktleds grundvalar, och du skall kallas den som reparerar rämnan, den som återställer stigar, så att man kan bo där.” — Jes. 58:12, AS.

1. Vad är sann religion och falsk religion?

SANN religion är den äkta tillbedjan av Jehova. Falsk religion omfattar allting som är emot tillbedjan av Jehova. I sin enklaste och vanligaste bemärkelse kan ordet ”religion” sägas beteckna ”en form eller ett system av tillbedjan”. Därför är ordet i sig självt inte liktydigt med ”sanning”. Vi talar om hednisk religion såväl som om kristen religion, och därför kan vilken form eller vilket system av tillbedjan som helst, utan hänsyn till motivet eller föremålet, med rätta kallas religion. Trots tillvaron av många tusen olika religioner finns det bara en enda sann religion, och det är tillbedjan av den högste Guden, vilkens namn är Jehova. Denna sanna religion har nu blivit återställd till människorna.

2. Vilka angrepp har gjorts mot den sanna religionen, och varför har de misslyckats?

² Den sanna religionen är evig och kan aldrig tillintetgöras. Genom alla de många århundradena har fiender försökt att kullkasta den och förinta den, men deras onda gärningar har visat sig fåfänga. Det har funnits tider, då den sanna religionen har varit nästan helt undanskymd. Den har blivit förtalad, och människor har gjort det till brottsligt förräderi att utöva den. Under de nära 6.000 år, som människan har funnits till här på jorden, har det faktiskt varit många tillfällen då den sanna religionen nätt och jämt har kunnat överleva de fruktansvärda anlopp som gjorts mot den. Men fastän den ibland har legat nästan i ruiner, har Jehova likväl alltid upprest trogna män till att förfäkta dess sak och kämpa för dess existens, oavsett personlig förlust och till och med dödsfara. Dessa män reparerade rämnorna och återställde stigarna, så att människor återigen skulle kunna tillbedja Jehova Gud i ande och i sanning. Just i en sådan kritisk tid lever vi i våra dagar.

3. På vilket sätt existerade ren religion i Eden, och varför fortfor den inte?

³ Ren religion existerade i Eden före Adams olydnad, ty vid den tiden tillbads endast en Gud, Jehova. Stora välsignelser följde människan, medan hon befann sig i detta rena tillstånd, i det att hon hade fått många angenäma tjänsteuppdrag anförtrodda åt sig i samband med den lägre skapelsen, som det var Guds uppsåt att ge henne herravälde över. Det rådde frid och ro och ingenting fanns som grumlade den klara atmosfären i denna ljuvliga lustgård. Människan behövde ingen medlare hos Gud, ty Jehova talade med människan vid dagens slut, troligen på aftonen. Men detta paradisiska tillstånd varade inte länge, ty Adam övergav den sanna religionen och omfattade den falska. En uppsåtlig olydnadshandling kom dessa välsignelser att gå förlorade, och det lyckliga, sälla tillstånd Adam åtnjöt kunde återställas och förlänas åt hans efterkommande endast genom en som ägde makt och myndighet att göra det. Människosläktet förlorade dessa underbara välsignelser och själva livet, och så långt har det avlägsnat sig från den sanna religionen, att stora skaror inte ens vet vad den är för något. Dessa okunniga drar den slutsatsen, att deras avgudiska religion är den rätta, och de fäster därvid inget avseende vid den förskräckliga frukt, som denna avgudadyrkan har frambragt, eller tänker på i hur hög grad den har förstört varje likhet mellan Skaparen och skapelserna.

4. Angiv helt kort vad som händer, när den sanna religionen går förlorad.

⁴ Att människan är danad till ”Guds avbild” innefattar ren tillbedjan av Jehova. Hon måste verka enligt samma principer och regler för hur man bör handla som hennes Skapare. När människan slutar upp med att tillbedja Jehova, så försvinner omedelbart hennes begrepp om ansvar inför Gud. Hon förlorar förstånd och insikt och kastar sig huvudstupa ut i dårskap och andligt vanvett, ty därefter går hon och söker upp trä, sten eller metall, formar detta material till ett beläte, målar ett ansikte på det och faller därpå ner för det och tillbeder det. Somliga människor tillfredsställer sina önskningar genom att tillbedja andra skapelser, levande eller livlösa. Falsk religion alstrar okunnighet, fruktan, vidskepelse, hat, fanatism och vanvett. Sann religion frambringar godhet, glädje, frid, kärlek och liv. Mänsklighetens hopp och frälsning ligger i den sanna religionens återställelse.

5. Vem har skapat den falska religionen, och vad hade han för avsikt med att åstadkomma rämnan mellan Gud och människan?

⁵ Den som har skapat den falska religionen är Satan, ty han vållade med berått mod människans uppror i Eden för att åstadkomma en rämna eller spricka mellan Gud och människan, och häri hade han framgång. Då började Satan organisera människosläktet i sitt sätt att tillbedja. Han har alltid gjort sitt yttersta för att hindra människosläktet från att förvärva kunskap om Jehova. För att nå detta syfte förmådde han människor att tillbedja det som Gud hade skapat i stället för Skaparen själv, och så har människorna under århundradenas gång gjort allting, från solen till kräldjuren på jorden, till föremål för religiös dyrkan. Förvirring har blivit följden hela jorden runt. Paulus skriver: ”Om nu de goda nyheter som vi kungöra verkligen äro höljda av ett täckelse, så äro de detta bland dem som äro på väg att förgås, bland vilka denna tingens ordnings gud har förblindat de icke troendes sinnen, så att glansen av de härliga goda nyheterna om Kristus, vilken är Guds avbild, icke skulle skina igenom.” (2 Kor. 4:3, 4, NW) Den tid kommer då Satan inte skall vara i stånd till att bedraga mänskligheten med falsk religion, ty det är förutsagt om Jesus: ”Och han grep draken, den ursprunglige ormen, som är djävulen och Satan, och band honom för tusen år. Och han slungade ned honom i avgrunden och stängde igen den och förseglade den över honom, på det att han icke mer måtte vilseföra nationerna, förrän de tusen åren gått till ända.” — Upp. 20:2, 3, NW.

6. Förklara tillståndet i Noas och Paulus’ dagar, och hur blir sådant en följd av den falska religionen?

⁶ Vilka fördärvade förhållanden som mänskligheten hamnar i, när den sanna religionen går förlorad, det ådagalägges på ett eftertryckligt sätt av det förfärliga tillstånd som människorna på Noas tid sjönk ned i: ”Därför såg Gud på jorden, och se, den var fördärvad, emedan allt kött hade fördärvat sin väg på jorden. Efter detta sade Gud till Noa: ’Slutet på allt kött har kommit inför mig, emedan jorden är full av våld genom deras förvållande, och här sänder jag fördärv över dem tillsammans med jorden.’ ” (1 Mos. 6:2, 13, NW) Återigen, 2.000 år senare, var förhållandena desamma, ty Paulus säger: ”Ty oaktat de kände Gud, ärade de honom icke som Gud, och icke heller tackade de honom, utan de blevo inskränkta i sin tankegång. ... Oaktat de påstodo, att de voro visa, blevo de dåraktiga och förvandlade den oförgänglige Gudens härlighet till något som var likt bilden av en förgänglig människa och av fåglar och fyrfotadjur och kräldjur. ... Och alldeles som de icke godkände att behålla exakt kunskap om Gud, så prisgav Gud dem åt ett icke godkänt sinnestillstånd, till att göra otillbörliga ting, uppfyllda som de voro av all orättfärdighet, ondska, vinningslystnad, skadelystnad, fulla av avund, mordiskhet, kiv, svek, elakhet; de voro örontasslare, bakdantare, hatiska mot Gud.” (Rom. 1:21—31, NW) Paulus förklarade också att samma onda förhållanden skulle råda i de yttersta dagarna av denna onda tingens ordning. — 2 Tim. 3:1—7.

7. Vad är nödvändigt nu för att många människor skall räddas, och pågår ett sådant arbete i vår tid?

⁷ De här citerade skriftställena beskriver tydligt det förrödda och fallna tillstånd som mänskligheten befinner sig i och den låga nivå den står på. Det är nu alldeles nödvändigt att ett väldigt reparations- och återställelsearbete åvägabringas, så att några medlemmar av världens döende befolkning kan bli återlösta och räddade från fullständig undergång. Ett sådant världsvitt återuppbyggnadsarbete har redan varit i gång en tid, och i våra dagar har hundratusentals människor rönt stort gagn därav. Inte så att förstå, att dessa människor har funnit en ny religion, utan de har i stället blivit vägledda tillbaka till forntidens stigar, i det att de har letts tillbaka till den religion som utövades av apostlarna och av forntidens trogna män, sådana som Noa, Abraham och andra. Det goda som kommit dem till del, vilka har blivit återförda till trogen tjänst för Jehova, har varit omätligt. De har lärt känna att Jehova är den högste Guden, och den kärlek till Gud som har upptänts i deras hjärtan och deras liv har frambragt lydnad, så att de gör hans vilja. Den sanna religionen har hos dessa uppriktiga individer med ärliga hjärtan framkallat vördnad, ärebetygelser, tacksamhet, hopp och gudaktig fruktan. Den har knutit dem fast vid den Allsmäktige och driver dem till att villigt överlämna allt åt Jehova.

8. Kan vi sätta någon gräns för den sanna religionens välsignelser? Vad har du för skäl till att svara så?

⁸ Den sanna religionen innefattar det personliga förhållandet, ty den innefattar den skapade varelsens beslut att underställa sig Skaparen. Denna handling är ett uttryck för sann dygd, ty den innebär att man beständigt manas till att åt Gud ge den tillbedjan och vördnad som är hans rätt att få. Det är då de sanna tillbedjarna uppnår kärleksfylld gemenskap med Skaparen och lär sig känna och ära honom såsom sin egen högste Herre och älska honom såsom en Fader, i det att de i hans familj och i hans heliga tjänst finner fullständig vila, lycka och frid. Så alltomfattande är den sanna religionens välsignelser, att det inte kan sättas någon gräns för dem, ty hoppet om att få gå in i det eviga livet föds och dessa framtidsutsikter blir en del av ens liv, och detta i allt högre grad när man lär sig tro och förtrösta på Jehovas och vår Herres, Kristi Jesu, löften.

9. Hur ger sann religion hopp, och med vilket resultat?

⁹ Det hopp som framkallas av sann religion förvandlar livet. Det uppväger de besvikelser, prövningar och lidanden som följer med den nuvarande tillvaron under denna onda tingens ordning, medan däremot frånvaron av hopp förlamar sinnet och hjärtat. Hopp om liv för alltid kan ges åt oss endast av Jehova Gud genom hans Son. ”Detta betyder evigt liv, att de tillägna sig kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” (Joh. 17:3, NW) ”Må vi ... åtnjuta frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi också hava vunnit vårt tillträde förmedelst tron till denna oförtjänta godhet, vari vi nu stå, och må vi jubla på grund av hoppet om Guds härlighet. Och icke detta endast, utan må vi jubla, medan vi äro i bedrövelser, eftersom vi veta att bedrövelsen frambringar uthärdande, uthärdandet i sin tur ett godkänt tillstånd, det godkända tillståndet i sin tur hopp; och hoppet leder icke till besvikelse, ty kärleken till Gud har blivit utgjuten i våra hjärtan genom den heliga anden, som blev oss given.” (Rom. 5:1—5, NW) Detta är den sanna religionen.

10. Vilka kännetecken utmärker dem som har den sanna religionen?

¹⁰ Några kanske frågar: Hur kan man vara säker på att det är den sanna religionen? Svaret är att allting som hör samman med den måste tala till Jehovas ära och pris. Det måste vidga hjärtat och sinnet gentemot Honom. En önskan och ett hopp att se hans namn upphöjt över alla andra namn i universum måste framkallas. Ja, en åstundan att se hans namn JEHOVA lysa klart, framstråla i härlighet, på ett iögonenfallande sätt ådagalägga den storhet och det majestät, som är förbundna med det, inför hela skapelsens blickar. Det här nämnda är något av det som kännetecknar den sanna religionen. Den består inte i formväsen, inte i någon viss ritual, inte i någon funktion i samhället eller i sällskapslivet. Nej, den är inte någonting varigenom man försöker visa sig respektabel, utan den består i en levande, allt förtärande nitälskan för att tillbedja Jehova med ande och sanning. Det måste hos oss existera ett fasthållande vid Skaparen, och det måste binda oss med band som inte kan slitas. Paulus var en sann tillbedjare, och han sade: ”Ty jag är övertygad om att varken död eller liv eller änglar eller herradömen eller ting som äro här eller ting som skola komma eller krafter eller höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre.” — Rom. 8:38, 39, NW.

Jehovas namn och den sanna religionen

11. Förklara det sätt varpå Satan drog Guds ords sannfärdighet i tvivelsmål. Vad blev följden?

¹¹ Att Satan har satt den falska religionen i den sanna tillbedjans ställe har dragit stor smälek över Jehovas namn. I Eden drog Satan sannfärdigheten i Guds ord i tvivelsmål, därtill också Guds skaparverk och hans namns ära och till och med hans goda uppsåt gentemot de båda människorna. Skriften säger: ”Nu visade sig ormen vara den försiktigaste av alla de markens vilda djur som Jehova Gud hade gjort. Därför började den säga till kvinnan: ’Är det verkligen så, att Gud har sagt att ni icke få äta av varje träd i lustgården?’ Därvid sade kvinnan till ormen: ’Av frukten på träden i lustgården få vi äta. Men vad det angår att äta av frukten på det träd, som står mitt i lustgården, har Gud sagt: ”Ni få icke äta av det, nej, ni få icke röra det, på det att ni icke må dö.” ’ Därvid sade ormen till kvinnan: ’Ni skola förvisso icke dö. Ty Gud vet, att på själva den dag då ni äta av det måste edra ögon nödvändigtvis öppnas och måste ni nödvändigtvis bliva lika Gud, i det ni veta vad som är gott och vad som är ont.’ ” (1 Mos. 3:1—5, NW) Dessa få ord uppenbarar mycket. Satan ifrågasatte det tillbörliga i Jehovas befallningar. Hur enormt detta brott var kan vi förstå först när vi tänker på hur synd, ondska, sjukdom, sorg, lidande och död har hemsökt människosläktet i nära 6.000 år. Hur ömkligt själviskt och till ytterlighet upproriskt att kasta ens skuggan av ett tvivel över Skaparens ord! De lömska orden: ”Är det verkligen så, att Gud har sagt” — till hälften fråga och till hälften spelad förvåning — var avsedda att väcka misstanke och att framkalla misstro mot Skaparen. Ja, hur djup Satans ondska var kommer härigenom till synes. Hans uppror mot Guds lag och ordning ådagalägges genom hans vanärande av den Högstes namn. Det var här som Jehovas namn för första gången ohelgades och vanärades. Den plan, efter vilken Satan handlade, gick ut på att han skulle skära av föreningsbandet mellan människoparet och Jehova för att åstadkomma en irreparabel rämna, en brytning som skulle göra det omöjligt att återställa förhållandet till dess ursprungliga hållfasthet.

12. Vad innebär Skriftens utsaga: ”Vid den tiden gjordes en början med att åkalla Jehovas namn”?

¹² Det var i det tredje århundradet av människans historia, under Sets son Enos’ livstid, som människan började öppet ohelga Jehovas namn. Det är skrivet: ”Vid den tiden gjordes en början med att åkalla Jehovas namn.” (1 Mos. 4:26, NW) Det var inte så, att människorna gjorde bättring och i ödmjukhet sökte tjäna Jehova. Lärda kännare av hebreiskan har gjort gällande, att det här bör heta ”började vanvördigt åkalla” eller ”då började ohelgandet”. Faktum är att samma hebreiska verb i många översättningar är återgivet med ”ohelga” i 3 Moseboken 21:6, men där tillhör verbet en annan konjugation, form eller art. Den tid det här är fråga om var emellertid en tid av yttre avgudadyrkan. Lägg i detta sammanhang märke till följande framställning beträffande just den tiden: ”I Enos’ dagar for Adams söner vilse med svår villfarelse, och den tidsålderns visa män blev i sina tankar och rådslag råa och djuriska, och Enos själv var (en) av dem som for vilse; och deras villfarelse var denna. De sade: Då ju Gud har skapat dessa stjärnor och klot till att styra världen och satt dem i höjden och förlänat dem ära och de är tjänare som tjänar inför honom, är det tillbörligt att människorna lovprisar och förhärligar dem och ger dem ära. ... De började bygga tempel åt stjärnorna och frambära offer åt dem ... för att de enligt sin onda uppfattning skulle vinna Skaparens ynnest, och detta var roten till avgudadyrkan m. m. ... Under tidens lopp blev så (Guds) härliga och fruktansvärda namn förgätet och försvann ur allt levandes mun och ur deras kunskap, och de erkände honom inte.” (Citerat från Treatise on Idolatry [Avhandling över avgudadyrkan] av Maimonides) Detta visar den judiska synpunkten på 1 Moseboken 4:26 beträffande Satans spetsfundiga anslag.

13. Hur trotsade Nimrod Jehova och arbetade för den falska religionen?

¹³ Den upproriske Nimrod föraktade Jehovas tillbedjare, ty utan tvivel hade Noa och Sem predikat Jehovas bud för människosläktet, inbegripet förbudet mot att för ro skull utgjuta blod. Nimrod trotsade Jehova och gjorde sig till härskare över folket. ”Han visade sig vara en väldig jägare i opposition mot Jehova. Det är därför som det talesättet finnes: ’Alldeles som Nimrod en väldig jägare i opposition mot Jehova.’ ” (1 Mos. 10:9, NW) Den Jerusalemiska targum säger: ”Han var en väldig jägare [eller: väldig i att vinna byte] och i synd inför Gud, ty han var en jägare av människors barn på deras tungomål, och han sade till dem: ’Skilj eder från Sems religion, och håll eder till Nimrods förordningar.’ ” Hans uppsåt var att förinta den sanna religionen. Hans rike hade sin begynnelse i Babel. (1 Mos. 10:10) När Babels stora torn och stad höll på att byggas, misshagade detta Jehova. Berättelsen säger: ”Därefter sade Jehova: ’Se, de äro ett enda folk, och det finnes ett enda språk för dem alla, och detta är vad de taga sig till med att göra... .’ Följaktligen kringspridde Jehova dem därifrån ut över hela jordens yta, och så småningom upphörde de att bygga staden.” (1 Mos. 11:5—8, NW) Man byggde denna stad och detta torn för att utplåna Jehovas namn och för att i trots göra sig ett namn.

14, 15. a) Till vilken lovprisning av Jehova ledde Faraos trots mot Jehova? b) Hur förhöll det sig med den hotande rämnan på Mose tid och i Elias dagar?

¹⁴ På Mose tid visade Farao trots mot Jehova, i det han inför världen upphöjde sig som den som var större. Jehova tillintetgjorde denne mäktige världshärskares makt, slog ned hans avgudar och bevisade sig själv vara den Högste. Guds varning till Farao löd: ”Men nu har jag av denna orsak behållit dig i tillvaron: för att visa dig min makt och för att låta mitt namn kungöras på hela jorden.” (2 Mos. 9:16, NW) Under hela Mose och hans efterträdares, Josuas, liv blev det nödvändigt att rakt på sak förelägga folket valet mellan att hålla fast vid den sanna religionen eller att avfalla från Guds ynnest genom att antaga den falska religionen. Israels folk blev gång efter annan räddat från tillintetgörelse. Vid ett tillfälle bönföll Mose Jehova om att rädda dem för sitt eget namns skull. Gud hörde hans bön, och denna rämna blev reparerad. ”Då sade han, att han skulle ödelägga dem, om icke Mose, hans utvalde, ställt sig i rämnan framför honom för att avvända hans straffdom från att fördärva.” — Ps. 106: 23, Åkeson.

¹⁵ En annan allvarlig spricka eller rämna fylldes igen på Elias tid. Detta berodde på Jehovas avsky för kung Ahabs avfall till hednisk religion. Isebel, Ahabs drottning, var drottningdottern till en konung, som också hade varit präst åt Astarte och Baal, i Sidon i det feniciska landet, där Kanaans avkomlingar bodde. Ahab borde inte ha gift sig med denna otrogna hatare av den rena religionen. Hon organiserade sitt eget prästerskap, och det omtalas att 450 präster fick sin mat vid hennes bord, vilket naturligtvis betydde att det skedde på landets bekostnad. En del år tidigare hade Samuel avlägsnat den falska religionen, men Isebel införde den igen. Den tid hade kommit då Israels folk måste avgöra, vem de ämnade tjäna, Jehova eller Baal.

16. Tala om vad som hände i denna tävlingskamp mellan sann och falsk religion.

¹⁶ Den sanna religionen var vid denna tid nedbruten. Men Elia brukades av Jehova till att bygga upp det som var nedbrutet och återställa den sanna religionen, ty han upphöjde Jehovas namn. Konung Ahab anklagade Elia för att draga olycka över Israel, men profeten gav detta oförskräckta svar: ”Det är icke jag, som drager olycka över Israel, utan du och din faders hus, därmed att I övergiven HERRENS [Jehovas, AS] bud och därmed att du följer efter Baalerna.” Elia befallde Israel att församla sig till berget Karmel och likaså Baals 450 falska präster. När de kommit dit, sade Elia: ”Huru länge viljen I halta på båda sidor? Är det HERREN [Jehova], som är Gud, så följen efter honom; men om Baal är det, så följen efter honom.” Nu började tävlingskampen, som beskrivs i 1 Konungaboken 18: 17—40. Lägg märke till hjälplösheten hos Baal och till hur hopplös hans situation var, medan hans fanatiska anhängare ropade och uppförde sig på ett avskyvärt stötande och otillbörligt sätt i enlighet med sina hedniska riter, allt i hopp om att blidka sin gud. Läs skildringen och försök föreställa dig all upphetsningen, det vilda vanvettet. När intet svar kom och de religiösa riterna blev allt oförnuftigare och skamlösare (ty Baalsdyrkan utmärkte sig för stor oanständighet), började dessa galna djävulsdyrkare rista sig med svärd, och blod flöt ymnigt. Detta pågick hela dagen, tills de var utmattade. Vilken uppvisning av demonisk religion för den som stod och såg på och som borde ha tillbett Jehova i helig skrud och ordning!

17. Hur utgjorde Elias hållning en kontrast till Baalsprofeternas?

¹⁷ Låt oss nu lägga märke till Elia. Lungt, vördnadsfullt, utan något otillbörligt ådagaläggande av känslosamhet, frambär han sin bön, med värdighet och högtidligt allvar i motsats till de falska profeternas liderliga vanvett: ”Jehova, Abrahams, Isaks och Israels Gud, må i dag bliva kunnigt, att du är Gud i Israel och jag din tjänare, och att jag har gjort allt detta efter ditt ord. Svara mig, Jehova, svara mig, att detta folk må veta, att du, Jehova, är Gud, och vänd du deras hjärtan tillbaka.” (Åkeson) Hur klart kan inte denna bön förstås, och hur uppenbarar den inte den djupa kärlek som Elia hyste till Jehova och till Israel, ty han utgöt sitt hjärta för Jehova i denna bön! Han hade stark tro, och han ville inte att Jehovas förbannelse skulle drabba dessa människor. Därför bad han att dessa människors hjärtan måtte vändas tillbaka till de gamla trygga stigarna och att de måtte överge den själviska, passionsuppväckande, förödande falska Baalsreligionen.

18, 19. a) Hur återställde och återupprättade Elia den sanna religionen? b) Visa hur Jehova svarade på bön och vad som blev följden. c) Varför lät Jehova det bli en rämna på Jeremias tid?

¹⁸ Elia ärade och upphöjde Jehova och vägrade därför att använda Baals altare utan reparerade i stället själv Jehovas altare, som hade fallit sönder därför att det hade varit oanvänt och föraktat. Han tog de tolv stenarna och byggde upp altaret igen. I förväg hade Elia tillkännagivit, vad som skulle komma att ske, och hans tro var fullständig. Han kämpade för Jehovas namn och återställde den sanna religionen åt Israel, i det att han återupprättade det av den sanna religionen som hade varit nedbrutet. Sannolikt tog hans bön bara några minuter i anspråk, men omedelbart efteråt kom svaret från Jehova. Då åskådarna såg denna ögonblickliga eld från himmelen förtära offret, kunde de inte längre vara i tvivel om vem som var Gud. ”Och då allt folket såg det, föllo de på sina ansikten och sade: ’Jehova är Gud! Jehova är Gud!’ Men Elia sade till dem: ’Gripen Baals profeter; må ingen av dem undkomma.’ Och de grepo dem. Och Elia förde dem ned till bäcken Kison och slaktade dem där.” — 1 Kon. 18:39, 40, Åkeson.

¹⁹ Det var en triumfens dag för Elia, eftersom han brukades till att reparera eller mura igen rämnan och återställa den sanna religionen och till att upphöja Jehovas namn. När Elia protesterade mot all denna gudlöshet, denna djuriska falska religion, som vanärade Gud, hade han satt livet på spel, men Elia nitälskade för Jehova. Jehova själv är en nitälskande Gud och kunde därför inte ha fördrag med någon medtävlare. Elias uppfattning av den högste Guden var så upphöjd, att den absolut uteslöt alla andra gudar och föremål för tillbedjan. Denna tävlingskamp på Karmel är en av de mest storslagna som någonsin skildrats. Det avgörande som den ledde till gjorde emellertid inte slut på kampen för alltid, ty den osynlige Satan fick snart bråttom igen med att bryta ned det verk som Elia hade byggt upp och med att taga ifrån Israel den sanna religionen. Längre fram uppstod en rämna, som varade i sjuttio år, och under den tiden låg Jerusalem och Juda städer i ruiner. Jeremia hade varnat Israel om och om igen med avseende på dess falska religion, och ett av hans budskap lydde så här: ”O dåraktiga och oförståndiga folk, som har ögon och icke ser, som har öron och icke hör. Frukten I icke mig, säger Jehova, skolen I icke darra vid min närvaro? ... Men detta folk har ett upproriskt och motspänstigt hjärta, de hava gjort uppror och gått. Icke heller säga de i sitt hjärta: Låtom oss nu frukta Jehova, vår Gud, som giver regn. ... Någonting förunderligt och förskräckligt har skett i landet: profeterna profetera falskt, och prästerna styra med deras hjälp, och mitt folk älskar att hava det så. Men vad skolen I göra, när slutet på detta kommer?” — Jer. 5:21—31, AS.

20. Varför ropade den falska religionens anhängare: ”Allt står väl till”, och vad väckte Jehovas misshag?

²⁰ Jehova sade: ”Ty alla ... söka där orätt vinning, och både profeter och präster fara allasammans med lögn, de taga det lätt med helandet av mitt folks skada; de säga: ’Allt står väl till, allt står väl till’, och dock står icke allt väl till.” Jehovas vrede måste nödvändigtvis komma, och inga lugnande försäkringar från falska profeter kunde hejda den. Dessa den falska religionens anhängare handlade förrädiskt inför Jehova genom att motverka och återkalla de befallningar som hade givits av Jehova, den Högste, Israels sanne konung. De sökte undergräva den lojala lydnaden hos Jehovas trogna sändebud. ”Så sade HERREN [säger Jehova, AS]: ’Ställen eder vid vägarna och sen till och frågen efter forntidens stigar, frågen, vilken väg som är den goda vägen, och vandren på den, så skolen I finna ro för edra själar.’ Men de svarade: ’Vi vilja icke vandra på den.’” Och återigen: ”Må tårar strömma från mina ögon natt och dag, och må de icke upphöra, ty mitt folks jungfrudotter är bruten med en stor rämna, med ett mycket svårt sår.” Denna rämna var så stor, att den förde Guds folk i fångenskap för över sjuttio år. De måste lära sig att det bara fanns ett sätt att tillbedja, och det var det rätta sättet. ”Skall en man göra sig gudar, som likväl inga gudar äro? Se, därför skall jag komma dem att veta, den här gången skall jag låta dem känna min hand och min makt, och de skola veta, att mitt namn är Jehova.” — Jer. 6:13—19; 14:17 och 16:20, 21, AS.

21. Hur hade Jesaja förutsagt att denna stora rämna skulle uppstå?

²¹ Många år före Jeremias tid hade profeten Jesaja varnat Israel och underrättat dem om att denna rämna skulle uppstå mellan dem och Jehova, men de ville inte höra på. ”Ty det är ett gensträvigt folk, trolösa barn, barn, som icke vilja höra HERRENS [Jehovas] lag, utan säga till siarna: ’Upphören med edra syner’ och till profeterna: ’Profeteren icke för oss, vad sant är; talen till oss sådant som är oss välbehagligt, profeteren bedrägliga ting; viken av ifrån vägen, gån åt sidan från stigen, skaffen bort ur vår åsyn Israels helige.’ Därför säger Israels Helige så: ’Eftersom I förakten detta ord och förtrösten på våld och vrånghet och stödjen eder på sådant, därför skall denna missgärning bliva för eder såsom ett fallfärdigt stycke på en hög mur [en rämna färdig att brista, AS].” — Jes. 30:9—14.

22. Vad var orsaken till att den falska religionens anhängare sköt ifrån sig Jehovas namn?

²² Israeliterna ville inte ha sanningen och den rena religionen. De vädjade till profeterna och sökte förmå dem till att endast tala till dem sådant som var ”välbehagligt”. Den hårt träffande sanningen var för mycket för deras skyldiga, rädda sinnen. De ville av sina egna profeter få försäkran om att dessa domar från Jehova inte skulle komma. De begärde att Jesaja skulle avstå från att ens nämna Jehovas namn. De sade: ”Skaffen bort ur vår åsyn Israels Helige.” Deras trots mot sin Skapare var fullständigt. Så förhärdade var de, att de försökte bita den hand som gav dem föda. De vände sig i vredgat hat mot den moder som hade fött dem. I vilken förskräcklig belägenhet befann de sig inte, varigenom det ännu en gång med kraft visades, hur vanvettiga och råa människor blir genom falsk religion! De ville fördriva Jehovas namn ur sitt minne. ”Vi vill inte ha det!” sade de. Men den trogne profeten ville inte ens tänka på att avstå från att tala i Jehovas namn. Aldrig kommer den som är en trogen tjänare att tveka att predika Jehovas namn och kungöra budskapet från Jehova, och aldrig kommer sanna tillbedjare att befinnas skyldiga till att dölja Jehovas namn under sådana allmänna titlar som ”Herre” eller ”Gud” för att göra det lättare för folk i olika delar av världen att godtaga hans ord. De som döljer det blygs för det och är rädda för de domar som utgår från det.

23, 24. Vad leder det till, när någon går på förbjudna stigar? När lät Jehova Amos’ profetia uppfyllas?

²³ Genom Jeremia blev följande budskap givet: ”Ty mitt folk har förgätit mig, de hava bränt rökelse åt falska gudar, och de hava bragts att snava på sina vägar, på de gamla stigarna, för att vandra på sidovägar, på en obanad väg.” (Jer. 18:15, AS) Att överge Jehova innebar automatiskt att lämna den gamla vägen. Israel avlägsnade sig från den oändligt ärorike och härlige Jehova för att hålla sig till värdelösa, förnuftslösa, stumma avgudar, och kom på så sätt sitt folk att snava. Olovligen trädde de in på förbjudna, okända vägar. De var då prisgivna åt dem som hade förlett dem, och de kom sannerligen i en mängd svårigheter för att de lämnade Konungens banade väg. De föraktade Jehovas varning och kunde inte stå ut med att ens höra det fruktansvärda namnet Jehova. Nej, de kunde inte bestå inför hans oändliga helighet.

²⁴ Efter de sjuttio årens ödeliggande blev oförtjänt godhet utövad mot Israel, och de fördes tillbaka till sitt eget land och till den rena tillbedjan av Jehova. De byggde då åter upp templet under Serubbabels ledning, och längre fram blev så murarna resta och ett stort återuppbyggnadsverk bedrevs i hela landet. Profeten Amos hade profeterat om detta, när han skrev: ”På den dagen skall jag resa upp Davids hydda, som är nedfallen, och mura igen dess rämnor, och jag skall resa upp dess ruiner, och jag skall bygga upp den såsom i forna dagar. ... Och jag skall föra mitt folk Israel tillbaka ur fångenskapen, och de skola bygga upp de öde städerna och bo i dem.” (Am. 9:11—15, AS) Denna profetia fick inte endast en bokstavlig uppfyllelse, utan den var också bestämd att få en ytterligare uppfyllelse i större och mera storslagen skala. Nästa artikel kommer att avhandla den ytterligare uppfyllelsen av profetian.