Vad är det som inger dem mod?
DET var år 1909. Fyra kvinnor gjorde en bilfärd tvärs igenom Förenta staterna — den första bilresan över kontinenten med en kvinna vid ratten. När de körde genom Nevada, hände det något som onekligen skrämde chauffören. Sextioåtta år senare berättade hon:
”Plötsligt upptäckte vi ett dussin indianer som kom emot oss till häst ... alla med skjutklara pilbågar. De gav ifrån sig riktiga stridsrop.”
Var dessa kvinnors liv i fara? De trodde nog det. Men sedan kände de en stor lättnad. ”Plötsligt”, påminde sig Alice Huyler Ramsey, ”skuttade en åsnehare, som flydde för sitt liv, tvärs över vägen framför oss. ... Indianerna saktade aldrig farten, och de ignorerade oss fullständigt. Vilken dag!”
De här kvinnorna hann knappast samla sitt mod. Och deras farhågor var obefogade. Säkert har vi alla någon gång ängslats över något i onödan. Men vid andra tillfällen kan vi ha ställts inför situationer, som har krävt äkta och varaktigt mod. Så har förvisso ofta varit fallet med kristna. Gång på gång har de ställts inför trosprov, ibland av så allvarlig art att de skulle skrämma flertalet människor.
Hur har sanna kristna kunnat uthärda svåra trosprov? Vad är det som inger dem mod?
ATT VANDRA MED GUD
Att vandra med Gud, det vill säga att följa en rättfärdig kurs som är i enlighet med Jehova Guds uppenbarade sanning, är något som alltid inger mod. Detta innebär att bringa sitt liv i överensstämmelse med Guds vilja och uppsåt, oavsett vad alla andra människor gör. I början av människans historia vandrade den gudfruktige Enok med Gud. Det gjorde också den välkände Noa. — 1 Mos. 5:24; 6:9.
De flesta bibelläsare kan erinra sig att Gud befallde Noa att bygga en jättestor ark för att bevara mänskligt liv och djurliv. Inför hånfulla människors ögon utförde denne gudfruktige man och hans familj ett byggnadsarbete som pågick under en följd av år. Den trogne patriarken och hans familj hade dock det mod som krävdes för att fullgöra deras gudagivna arbete. — 1 Mos. 6:13—22.
Men något annat hade kommit in i bilden som krävde ett kolossalt mod. Innan Noa började med sin byggnadsverksamhet ”sågo Guds söner [började den sanne Gudens söner lägga märke till, NW], att människornas döttrar voro fagra, och de togo till hustrur dem som de funno mest behag i”. (1 Mos. 6:2) Det är uppenbart att ”Guds söner”, som omnämns här, inte var vanliga män, för dessa hade lagt märke till människornas döttrar långt dessförinnan; de hade ju gift sig med dem och hade således på ett naturligt sätt bidragit till människosläktets fortbestånd. Dessa ”Guds söner” var olydiga änglar som hade övergett sin rätta plats i himmelen, och de hade materialiserat kroppar av kött och levde nu tillsammans med kvinnor. Det är faktiskt så att den grekiska Septuagintaöversättningen, som finns i den alexandrinska handskriften, har uttrycket ”Guds änglar” i Första Moseboken 6:4 i stället för ”Guds söner”. Detta stämmer med det aposteln Petrus säger om ”de änglar som syndade” och med Judas’ uttalande om ”de änglar, som inte behöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort”. — 2 Petr. 2:4; Jud. v. 6.
En sak som gjorde att Noa behövde ännu mera mod var det förhållandet att föreningen av olydiga änglar och kvinnor frambringade ett släkte av nefilim eller jättar. Man menar att det här uttrycket på hebreiska betyder ”fällare” eller ”de som får andra att falla ner”. Dessa jättar, som också kallas ”väldiga män”, var bastardtyranner, eller översittare, som gjorde att våldet, som var så utbrett före floden, blev ännu värre. — 1 Mos. 6:4.
Det var under sådana förhållanden som Noa gjorde sig känd, inte bara som en arkbyggare, utan också som ”en rättfärdighetens predikare”. (2 Petr. 2:5) Ja, han hade mod nog att säga rent ut till sina samtida att Gud hade för avsikt att fördärva de onda i en världsomfattande flod. Noas predikande om rättfärdighet inbegrep av allt att döma en uppmaning till ånger och också en varning för en kommande förintelse, för Jesus Kristus sade om människorna på den tiden: ”De tog ingen notis förrän syndafloden kom och ryckte dem alla bort.” — Matt. 24:37—39.
Men tänk ett ögonblick på hur Noa och hans familj hade det under den där perioden före floden. Män, kvinnor och barn gjorde säkert narr av dem. Dessutom fick de säkert höra glåpord från nefilim, som antagligen var jättar som var kända för våld. Och hur var det då med de materialiserade olydiga änglarna? Krävdes det inte mod att möta dem?
KÄLLAN TILL MOD
Att Noa vandrade med Gud var utan tvivel själva grundorsaken till hans mod. Det enda sättet varpå Noa och hans familj modigt kunde fortsätta under sådana omständigheter var faktiskt genom att obetingat förtrösta på den sanne Guden. De måste förtrösta på att Jehova, som det var förutsagt, skulle göra slut på den där ogudaktiga världen. (1 Mos. 6:3) Denne patriark och hans familj hade också den ytterligare försäkran att arken inte byggdes i onödan. Till slut skulle den komma att användas. För övrigt var det så att deras mod stärktes av att de hade ett nära personligt förhållande till Jehova, framför allt då genom bönen. Noa och hans familj kunde också vara förvissade om att ingenting skulle hända dem utan att Gud tillät det.
Vid Guds rätta tid kom floden, och alla hånfulla människor och motståndare togs bort. Både de ogudaktiga människorna och jättarna förgicks i flodens vattenmassor. De olydiga änglarna tvingades dematerialisera sig för att rädda sina liv. Men från och med då och fram till verkställandet av Guds ogynnsamma dom över dem skulle de vara begränsade i sin verksamhet, och de skulle vara utestängda från Guds ynnest. (2 Petr. 2:4) De enda som blev bevarade på jorden var den modige Noa och hans familj, eftersom de fick Guds ynnest.
RÄTTFÄRDIGT MOD I VÅRA DAGAR
Jehovas nutida vittnen är, precis som Noa, ”rättfärdighetens predikare”. De varnar människor och uppmanar dem också att ångra sig och bli försonade med Jehova Gud. Noa och hans familj stod öga mot öga med olydiga änglar; rättfärdiga människor i våra dagar har däremot osynliga fiender. Men dessa sanna kristna har en skyddande andlig vapenrustning från Gud och kan därför modigt utföra sitt gudagivna predikoarbete. — Ef. 6:10—18; Matt. 24:14.
Många människor hånar och motstår Guds nutida tjänare, och ibland tillgriper de till och med brutal förföljelse i sina ansträngningar att tysta Jehovas lovprisare. Men Jehovas vittnen låter sig inte avskräckas. Precis som Noa vandrar de med Gud och förtröstar på att Jehova mycket snart kommer att uppfylla sitt löfte — att göra slut på den här ogudaktiga världen, samtidigt som han bevarar dem som älskar rättfärdighet. (2 Petr. 3:5—13) De sanna kristnas mod stärks också av deras nära personliga förhållande till Jehova genom bön. Dessutom inser de att ingenting, som inte Gud tillåter, kommer att hända dem. — Jämför Romarna 8:28.
Det är en verklig tröst att veta att ”Herren [Jehova] ... inte [ska] överge sitt folk”. (Ps. 94:14, Levande Bibeln) Det står inte i mänsklig makt att hindra Guds uppsåt eller att utplåna dem som älskar honom. Tro på Guds löften, fullständig förtröstan på honom och bevarandet av ett nära personligt förhållande till den Högste — detta är de grundläggande faktorer som ger rättfärdiga människor deras mod. Och som det framgår av följande berättelse uppehåller deras mod dem i tider av stora svårigheter och förföljelse.