Frågor från läsekretsen

● Vad betyder 1 Moseboken 6:6, där det heter: ”Då ångrade HERREN, att han hade gjort människorna på jorden”? — Y. J., Nigeria.

”Ångrade” är översatt från det hebreiska rotordet nahham’, som har flera olika betydelser. Enligt flera lexikon betyder det bl. a.: att kippa efter andan, att sucka, att känna ledsnad eller smärta, att ångra, att sörja över eller känna medömkan eller medlidande, att trösta eller vederkvicka, att göra sig fri ifrån eller skaffa sig lättnad (från fiender). Ordet används i olika skriftställen med dessa olika betydelser, och sammanhanget anger vad tanken är. Det tillfälle, som här betraktas, var då Jehova hade lagt märke till människans ondska och beslutit förgöra ogärningsmännen medelst en hela klotet omfattande flod. En noggrann nutida översättning återger denna text i dess sammanhang på följande sätt: ”Följaktligen såg Jehova att människans ondska hade blivit stor på jorden och att varje benägenhet hos hennes hjärtas tankar var ond hela tiden. Och det smärtade Jehova att han hade gjort människorna på jorden, och han kände sig sårad i sitt hjärta. Därför sade Jehova: ’Jag skall utplåna människorna, som jag har skapat, från jordens yta, alltifrån människa till husdjur, till krälande djur och till himlarnas flygande varelse, emedan det verkligen smärtar mig att jag har gjort dem.’ Men Noa fann ynnest i Jehovas ögon.” — 1 Mos. 6:5—8, NW.

Jehova har aldrig orsak att ångra i den mening som människor gör, när de visar sorg över begångna misstag och anger att de vill ändra sig från en orätt vandel. Jehovas vägar är rätta och hans fullkomlighet utesluter varje möjlighet att begå misstag eller felgrepp. I olikhet med människorna försummar han inte att hålla sitt ord eller fullborda sitt uppsåt eller stå fast vid sina principer. I dessa avseenden förändrar han sig inte. (4 Mos. 23:19; 1 Sam. 15:29; Jes. 14:24; 46:11; Hes. 24:14; Mal. 3:6; Jak. 1:17) Han kan ändra eller lägga om sitt handlingssätt gentemot människor eller nationer, om de ändrar sig och därigenom gör hans handlingssätt inte längre nödvändigt eller lämpligt, eller också kan han ändra sitt handlingssätt för att utöva sin barmhärtighet. (1 Sam. 15:11; Ps. 106:44, 45; Jer. 18:7—10; Jon. 3:10) Han kan ”ångra” i det hebreiska originalets betydelse att känna medömkan eller medlidande, men aldrig i den mänskliga betydelsen att ångra på grund av något misstag eller ett orätt handlingssätt.

I 1 Moseboken 6:6 anger den noggranna översättningen att ”det smärtade Jehova att han hade gjort människorna på jorden”. Jehova Gud framställer sig ofta såsom bemäktigad av mänskliga känslor för att göra sin reaktion förstådd av människorna. Han kan känna smärta, alldeles som han även kan känna sorg, vrede, harm, glädje, trötthet (trött på ogärningsmän) och andra mänskliga reaktioner, som många skriftställen visar. I fallet 1 Moseboken 6:6 kände Jehova smärta över att människorna hade följt en orätt kurs och över att varje benägenhet hos deras hjärtas tankar var endast ond. Det sårade hans hjärta att se människorna, som hade blivit till genom hans skaparverk, beständigt vända sig till det som var ont, och han kände smärta över att sådana människor hade kommit att existera på jorden, och för att befria eller lätta sig från denna smärta i hjärtat beslöt Jehova att sopa bort dessa ogärningsmän från jordens yta. Alldeles som trogna människor kan skänka Jehovas hjärta glädje, så kunde dessa onda människor vålla honom smärta, och de gjorde just detta. (Ords. 27:11; Luk. 15:7) Liksom onda människor före floden kunde förorsaka att Jehova kände smärta, så kommer de avskyvärda gärningar, som nu begås före Harmageddon, de välsinnade människorna att sucka och jämra sig, därför att de hyser sympati för Guds sak och respekt för hans namn. — 1 Mos. 6:6; Hes. 9:4.

Jehova här inte behag till de ogudaktigas död, och därför kände han smärta, då han såg att de måste utrotas, och det bragte honom sorg att behöva sända floden. Men Jehova ångrade inte att han hade gjort jorden och bestämt att den skulle bebos. Han ångrade inte att han hade skapat människan till att föröka sig och uppfylla orden. Att hans ånger inskränkte sig till dem som blivit till i kraft av hans skaparverk, men som hade blivit oförbätterligt onda, framgår av att ”Noa fann ynnest i Jehovas ögon”. Noa vandrade med Gud. Jehova kände ingen ånger över att han hade skapat honom, och att Jehova bevarade Noa och hans trogna familj och på nytt till dem utfärdade bemyndigandet att uppfylla jorden visar att Jehova inte ångrade att han hade gjort jorden och människan på den, utan höll fast vid sitt uppsåt att få jorden uppfylld av rättfärdiga människor. Om Jehova hade ångrat att han hade skapat människan i begynnelsen och använde floden för att befria sig från denna ånger, då skulle han ha utrotat alla människor på jorden. Men själva det förhållandet, att han bevarade några, visar att det som han ångrade var begränsat till dem som hade blivit onda och dåliga i sitt tänke- och handlingssätt, ty det var bara dessa som blev borttagna genom floden.

● Kommer ett dödfött barn eller ett barn som dör kort efter födelsen att få uppstå, om dess föräldrar är trogna tjänare åt Jehova? — H. C., USA.

Det som Jehova uppväcker eller inplantar i en skapad varelse är det livsmönster eller den personlighet, som denna individ utformade före sin död. Även om ett barn, som dör några få timmar eller dagar eller kanske något år efter födelsen, inte har utformat ett livsmönster eller ett medvetet minne, så har det dock fått i arv av sina förfäder vissa mentala och andra kännetecknande drag, och om barnet hade fått tid att utveckla dessa, skulle resultatet ha blivit en bestämd personlighet, som skulle ha visat sig äga släktskap med familjen. Dr Milton J. E. Senn uttalade sig, i sin egenskap av professor i pediatrik och psykiatri, i denna sak i mars 1949 från Yaleuniversitetets studiecentrum för forskning rörande barnavård. Han sade: ”Det tycks som om själva starten för en individuell organism i psykisk mening såväl som i fysisk mening börjar vid avlelsen. ... Barnet kommer till världen med mentala och fysiska mönster som är ganska väl fastställda, och det sätt på vilket barnet handlar under sin uppväxttid påverkas av dessa.”

Jehova Gud och Kristus Jesus kan lägga märke till och återskapa alla dessa slumrande anlag hos ett spädbarn och kan återskapa dem i uppståndelsen, så att barnet, med vilket dess moder då kommer att vara förenat, verkligen kommer att vara hennes barn, och när sådana karaktärsdrag och tendenser uppenbaras, i och med att barnet växer upp under Riket och i den nya världen, kommer det att bli allt tydligare för modern att barnet verkligen är hennes eget. Och hon kommer att veta att det är så, just på grund av dessa kännetecknande drag och inte på grund av någon framträdande likhet i utseendet. När det gäller ett dödfött barn, fanns dessa fysiska och mentala mönster, som fostret fått i arv, alltifrån tiden för avlelsen och under den tid då barnet utvecklades i moderlivet, men barnet hade aldrig levat som en enskild individ, och uppståndelsen är för dem som har levat.

Om barn är helgade genom en troende far eller mor, så finns det ingen orsak att tvivla på att sådana ”heliga” barn skall få del i uppståndelsen, även om de dog som spädbarn.