Att emotse slutet med tillförsikt

1, 2. Varför är det nu omöjligt att förbise Jehovas vittnen, och vilket klagomål framföres falskeligen emot dem?

I STÄLLET för att krypa in i ett hål likt grottmänniskor i fruktan för världens ände har Jehovas vittnen kommit direkt ut på öppna fältet och är synnerligen iögonenfallande bland människorna av alla nationer. På grund av deras oförskräckta vittnesbörd är människorna av denna tingens ordning överallt ur stånd till att förbise och ignorera deras verksamhet. Irriterade av denna verksamhet, klagar folk över att Jehovas vittnen för all del är aktiva, men att de undandrar denna världens system sitt aktiva stöd och inte har något uppmuntrande hoppets ord för dem. Fördenskull kommer de med det klagomålet, att Jehovas vittnen hatar mänskligheten.

2. Detta är en enfaldig slutsats. Den är identisk med en beskyllning som folket i det romerska kejsardömet riktade mot de kristna i det första århundradet, därför att dessa vägrade att ta del i denna världens angelägenheter i fråga om politik, samhällsförhållanden, militärväsen och nöjesliv.

3. Varför och i likhet med vilka undandrar de denna världen sitt stöd?

3. I överensstämmelse med Skriften är Jehovas vittnen de enda som verkar för människosläktets varaktiga välfärd på en bestående grund. Varför skulle vi understödja ett ont företag, som utgör ett fiasko och som nu hotas av snart sammanbrott? Guds ofelbara ord, bibeln, vars böcker fullbordades i det första århundradet, föutsade att denna världen skulle bli ett ödesdigert fiasko. De i våra dagar föreliggande resultaten av många hundra års verksamhet bevisar, att denna världen är ett hopplöst fiasko, och fastslår därigenom Guds ords sannfärdighet beträffande detta ämne. Vi har i vår tid lika gott omdöme och sunt förnuft som mannen Noa hade i en tidigare värld. Var, frågar vi, skulle detta människosläkte befinna sig i dag, om inte denne man Noa hade varit, om inte han och hans familj hade undandragit den antediluvianska världen sitt stöd och berett sig på dess slut genom att bygga en stor kista eller ark, vari människor och djur skulle kunna överleva? Intill denna dag har det aldrig lyckats vetenskapen att vederlägga berättelsen om en hela planeten omfattande flod i Noas dagar, och den kan inte förklara, hur människosläktet kom levande igenom denna syndaflod. Endast bibeln kan förklara det på ett tillfredsställande sätt, och dess utsagor bekräftas av arkeologiska fynd och av vitt utbredda sägner, som visar ett gemensamt ursprung.

4. Vad skulle vara ett medel till undflykt undan floden — Eden eller vad?

4. Åratal efter det att människan hade blivit utdriven från Edens lustgård för att hon hade gjort uppror mot Guds lag, byggde Adams förste son, Kain, en stad och kallade den Hanok efter sin sons namn. (1 Mos. 3:1 t.o.m. 4:17) Men i den flod som kom i Noas dagar försvann den staden och andra antediluvianska städer (av vilka lämningar nyligen har blivit framgrävda) ut ur tillvaron, och det gjorde också Edens lustgård, som då var obebodd. När Jehova Gud underrättade Noa om det slut genom den alltomfattande floden som världen då stod inför, beordrade han inte Noa och hans familj att bege sig in i Edens lustgård för att vara i säkerhet under floden. Gud upphävde inte då sitt eget påbud och öppnade paradiset på nytt, inte ens för dessa gudaktiga avkomlingar av Adam. Genom Guds påbud var Edens lustgård förbjudet område för människan då. Dess ingång var bevakad av härliga keruber och av det svängande eldsvärdet. Den var ingen ”tillflyktsgård” ens för Guds tjänare. När floden kom, svepte den därför också fram över Eden, och den paradisiska lustgården upphörde att finnas till utan att lämna något spår efter sig, varigenom dess läge kan identifieras i våra dagar. Noa och hans familj fick inte befallning att bli grottmänniskor för att skydda sig. Inte heller blev Noa befalld att bygga ett interplanetariskt raketskepp för att komma bort från jorden och för att befolka någon himlakropp. Nej, utan han måste stanna på jorden. Därför gav Gud, som visste att inte ens Edens lustgård skulle utgöra någon trygg tillflyktsort, föreskrift åt Noa om att bygga en ark och gav honom uppgift om dess dimensioner och olika detaljer. Ännu skulle inte människan återvända till paradiset i Eden.

5. Vilket är det enda sätt att vandra, som nu kan ge anledning till optimism? Varför?

5. Före floden följde Noa och hans familj en kurs som var olik världens. Berättelsen i 1 Moseboken 6:9 säger: ”I umgängelse med Gud vandrade Noa.” Må de människor som finns till på jorden i denna dag tacka honom för det, ty de är alla och envar Noas efterkommande. Må de individer som blir upplysta angående världens ände och som är visa söka efterlikna sin forntida förfader. Må de liksom han undandraga denna dödsdömda värld sitt stöd och vandra i umgängelse med Gud. Detta är det enda sätt att vandra, med avseende på vilket man kan vara optimistisk, ty liksom i Noas dagar leder det till att man får överleva världens ände.

6. Vad arbetar vi för, i olikhet med kristenheten, och varför kommer Gud att stödja oss?

6. Politikerna, krigshjältarna, vetenskapsmännen, de finansiella ledarna och de olika samfundens präster och predikanter arbetar för något som skall slå fel, när de arbetar för denna världen. Vi, som tar Guds ord så som Noa gjorde det, vi arbetar för något, som skall ha framgång. Kristenheten är ett fiasko, men inte kristendomen, som den har underlåtit att tillämpa och rätta sig efter. Kristenhetens teologi har slagit fel, men inte bibeln. Vi tar bibeln till vår vägvisare och strävar efter att följa den kristendom som den lär. Det åligger därför oss att bevisa för mänskligheten, att bibeln och kristendomen inte har slagit fel, utan är vid liv i vår tid och har kraft att föra människor till verklig framgång, till liv i beständig lycka i en trygg och sund ny värld. Gud, den Allsmäktige, har också intresse av att bevisa att hans ord, bibeln, och den trogna strävan att efterlikna hans Son, Jesus Kristus, inte har slagit fel och inte kommer att slå fel. Om vi är uppriktigt invigda åt honom och hans tjänst enligt hans goda uppsåt, så kommer han att stödja oss i våra bemödanden att hävda och upphöja honom och hans ord.

7. Hur visar Petrus, att vi inte bör fästa oss vid att vi anses besynnerliga?

7. Bry dig inte om, att folk anser dig för besynnerlig. Aposteln Petrus, vars ord vi begagnar som ämne för denna vår framställning, säger att uppriktiga kristna då i apostlarnas dagar blevo betraktade som konstiga. Ja, och man talade emot dem, därför att de helt enkelt inte ville förena sig med världen, vilken då behärskades av det romerska kejsardömet. Så här lyder de ord Petrus själv skrivit: ”Då nu Kristus led i köttet, sä väpna också ni eder med samma sinnesinställning, ty den människa som har lidit i köttet har avstått från synd, för det ändamålet att hon under återstoden av sin tid i köttet icke mer må leva för människors begärelser, utan för Guds vilja. Ty det är tillräckligt, att ni under den tid som har förflutit hava fullgjort nationernas vilja, då ni vandrade i ett lösaktigt uppförandes gärningar, lustar, omåttlighet i fråga om vin, kalasande, dryckestävlingar och allehanda avgudadyrkan, som icke pålägges några lagliga band. Emedan ni icke fortsätta att löpa med dem i detta lopp till samma djupa pöl av liderlighet, äro de förbryllade och fortfara att tala skymfligt om eder. Men dessa människor skola avlägga räkenskap för den som är redo att döma dem som leva och dem som äro döda.” — 1 Petr. 4:1—5, NW.

8. Hur sade Jesus att vi borde känna oss med avseende på detta, och hur överensstämmer därmed det som blev resultatet för Noa?

8. Att denna världen tycker att detta ter sig överspänt och besynnerligt är ingenting som vi behöver känna oss generade över. Att man talar om detta med hån och smädelser är ingenting som behöver komma oss att känna oss usla eller känna oss fördömda. Det är någonting varöver vi bör känna oss tacksamma mot Gud, emedan vi har privilegiet att lida smälek med Honom och hans Son. Såsom han Son, Jesus, sade: ”Lyckliga äro ni, när människor smäda eder och förfölja eder och lögnaktigt säga allt slags ont mot eder för min egen skull. Fröjda eder och hoppa av glädje, eftersom eder belöning är stor i himlarna; ty på det sättet förföljde de profeterna före eder.” (Matt. 5:11, 12, NW) Vi kan föreställa oss det sätt, varpå folket måste ha talat om profeten Noa och hans familj för att de inte hängav sig åt det våld, det köttsliga fördärv, de onda uppsåt, tankar och planer samt den skrymtaktiga religion som härskade under detta sista århundrade före floden. Det var därför att Noas handlingssätt utgjorde en dom över världen. Men att Noas omgivning talade illa om honom och hans husfolk och fördömde dem utgjorde inget bevis för att de förtalade hade orätt, ty de överlevde floden, men de som hade talat illa om dem blev av floden bortsopade ur tillvaron.

Där domen träffar först

9. Vad var de kristna enligt Petrus’ sätt att tilltala dem i sitt brev, och varför kunde det inte vara någon förevändning för världslighet, att det återstod lång tid till världens ände?

9. Aposteln Petrus tilltalade de kristna som han skrev till, inte som fasta tillhörigheter i eller delar av denna tillfälliga värld, utan såsom ”tillfälligt boende, som äro kringspridda”. (1 Petr. 1:1, NW) Upplysta kristna är tillfälligt boende i denna världen, emedan de vet att den är dömd att försvinna. Därför försöker de inte bli bofasta i denna världen och bli en integrerande del av den och sålunda göra sig delaktiga i dess synder och bli fördömda med den och få del i dess tillintetgörelse. Det var så dessa kristna på Petrus’ tid kände det i detta avseende. De väntade på att denna världen skulle försvinna. Fördenskull höll de sig på avstånd och bevarade sig utan någon fläck från den. Var de dåraktiga i detta hänseende? Kan vi anse dem dåraktiga, när vi ser händelseutvecklingen i världen i våra dagar? Absolut inte. Men, kanske någon säger, världens ände var då nitton hundra år borta. Nå, än sen då? Den viktiga punkten är, att de inte hade orätt i att den skall taga slut, och därför ville de inte göra sig till en del av en till undergång dömd värld. Om de hade vetat, att detta ännu låg nitton hundra år framåt i tiden, månne de då skulle ha sagt: ”Ack, den här gamla världen kommer att räcka nitton hundra år till. Och eftersom den alltså inte kommer att ta slut i min tid, så har jag ännu en mängd möjligheter att njuta av den, och det tänker jag göra tills den tiden närmar sig då jag skall dö. Då skall jag bryta förbindelserna med denna världen och bereda mig för en död i harmoni med Gud”? Nej, de visste att om man är världens vän betyder det att man är Guds ovän och att om någon älskar världen, så är den himmelske Faderns kärlek inte i honom.

10. Hur gav de första kristna oss ett tillbörligt föredöme, och vad måste vi göra med tanke på den kommande domen?

10. Dessa kristna såg tingen i deras rätta dager, och därför kunde de avgöra, om saker och ting var verkligt värdefulla eller värdelösa. De såg att de hade använt nog tid i det förflutna på denna gamla världs dåraktiga, gagnlösa fåfängligheter. De såg att en ändlös ny värld av rättfärdighet skulle komma och att de för framtiden måste bevisa sig värdiga att leva i den, sak samma hur länge det skulle kunna dröja, innan den bleve upprättad. På det sättet gav de oss i våra dagar ett rätt föredöme. Liksom de bör vi inte själviskt tänka att vi lika gärna kan njuta av världen så länge den står och hoppas på möjligheter att kunna övergå till den nya världens normer strax innan vi dör eller innan denna världen försvinner. Liksom de måste vi vara visa och inse att vi nu samlar på oss material som skall ligga till grund för Guds dom över oss. För att denna dom skall bli av den art att den tillerkänner oss evigt liv i den nya världen, måste vi från och med nu leva och handla på ett sätt som möjliggör detta. Låt oss inte bedraga oss själva. Vi räknas ansvariga från och med nu. Endast genom att nu undandraga denna världen vår kärlek och vårt stöd kan vi undgå att bli dömda och avrättade tillsammans med den. Låt oss oförskräckt möta världens orättvisa kritik för att vi gör så.

11, 12. Varför är den nuvarande tiden mera kritisk och avgörande med avseende på dom än den då Petrus levde, och varför undviker vi därför att fortsätta längre i synden?

11. Det är tid att taga saker och ting på allvar. Petrus säger: ”Ty det är den fastställda tiden, då domen skall börja med Guds hus. Om den nu tager sin början med oss, vad skall då det fullständiga slutet bliva för dem som icke äro lydiga mot Guds goda nyheter?” — 1 Petr. 4:17, NW.

12. För nitton hundra år sedan, på Petrus’ tid, var det enskilda kristna som var under dom, dvs. att deras framtida dom blir beroende av, hur de handlade då. Men i dag, i denna världens ”ändes tid”, är inte endast enskilda kristna, utan också hela religiösa system, som påstår sig vara ”Guds hus”, föremål för dom. Det är en mera kritisk och avgörande tid. Om domen först tar befattning med Guds hus, varav vi gör anspråk på att vara en del, då kan inte vi undgå Guds, den store Domarens, domslut mer än kristenheten kan det, vilken ger sig ut för att vara ”Guds hus”. Om vi inte lydigt lever i harmoni med de goda nyheterna om Guds rike, vad för slags dom kan vi då förvänta från Gud, vilken är den Domare ”som kan frälsa och kan förgöra”? Det är svårt nog för en på rättfärdighet inställd kristen att hålla fast vid sin ostrafflighet i denna förnedrade värld för att arbeta på sin frälsning, och hur förhåller det sig då med dem som inte gör något kristligt motstånd, utan ger efter för denna världen och dess lösliga sätt och väsende endast för de nöjen som synden bjuder? Petrus frågar: ”Om den rättfärdiga människan blir frälst med svårighet, var skall man då finna den ogudaktiga människan och syndaren?” Ja, var? De kommer att befinnas vara mera hårt insnärjda i slaveri under denna världen genom att de så mycket längre har hängivit sig åt synden och kommer därför inte att kunna göra en desperat ansträngning att i sista ögonblicket uppnå friheten och iscensätta en framgångsrik come back, innan Guds dom verkställes.

13, 14. Hur kan vi lida som mördare, tjuvar, ogärningsmän och sådana som beskäftigt lägger sig i andras förhållanden, och räknas detta lidande oss till förtjänst?

13. Petrus’ råd ges därför från den rätta och trygga synpunkten, när han säger: ”Må emellertid ingen av eder lida såsom mördare eller tjuv eller ogärningsman eller såsom en som beskäftigt lägger sig i andra människors förhållanden. Men om han lider såsom kristen, må han då icke känna det som en skam, utan må han fortfara att förhärliga Gud i detta namn.” (1 Petr. 4:15, 16, NW) Å, tänker du, jag kommer aldrig att behöva frukta för att få lida såsom mördare. Inte det? Nåväl, är du en broderhatare, och handlar du på ett gement sätt som en broderhatare gör. Detta bringar dig ingen lycka, utan endast lidande och skada. Hur lider du då, och hur kommer Gud att döma dig? Jo, så som Gud säger i 1 Johannes 3:15: ”Var och en som hatar sin broder är en mandråpare, och ni veta att ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig.” — NW.

14. Kanske säger du, att du inte tillåter dig att stjäla andra människors materiella ägodelar och därför aldrig kommer att behöva lida för stöld. Men stjäl du en medkristens goda namn och rykte genom skvaller? Eller är det så, att du genom dina ärelystna strävanden efter att lysa och bli tillbedd av dina bröder stjäl den tillbedjan och lovprisning som tillhör Gud, liksom ormen gjorde i Eden? Söker du alltid dina bröders välfärd och deras välfärd, som är Guds förlorade och förskingrade ”andra får”, eller söker du själviskt, avundsamt eller förtrytsamt och oförsonligt vålla dina bröder skada? Är du nyfiken, och intresserar du dig för andra människors angelägenheter mer än som är rätt, och försöker du beskäftigt styra och ordna med dem i stället för att sköta dina egna förhållanden på rätt sätt och hålla dig till det arbete som Gud har givit dig i uppdrag att utföra? Om du lider för att du gör detta, kommer det inte att tillvinna dig medkänsla och godkännande hos Gud. Intet sådant lidande är Kristuslikt, utan det drar vanära över dig.

15. Om vi lider som kristna, hur måste vi då besegra deras syfte, som kommer oss att lida, och vad är orsaken?

15. Om du emellertid lider som en kristen, för Kristi namns skull, då har du ingenting att blygas över. Det lidande som Petrus talade om i de här förut citerade orden är någonting som är avsett att få oss att sluta upp med dessa orättfärdiga ting. När vi lider som kristna, får vi emellertid inte falla till föga för fiendens uppsåt. Vi får inte sluta upp med att förhärliga Gud, utan vi måste visa att de som bär namnet kristna är lojala mot Gud och att det är en bindande förpliktelse för dem att tjäna och prisa honom. ”Må då också de”, säger Petrus, ”som lida i överensstämmelse med Guds vilja, hålla i med att anbefalla sina själar åt en trofast Skapare, medan de göra vad gott är.” (1 Petr. 4:19, NW) Att du lider som en trogen kristen är inget tecken på Guds ogillande, utan är i överensstämmelse med hans vilja. Det är en del av den kalk som den himmelske Fadern har skänkt i åt sina barn och som de måste dricka.

16. Varför kan vi anbefalla våra själar åt Gud, medan vi gör vad gott är, och vad innebär detta för oss?

16. Då de lidande kristna inte känner sig dömda av Gud, kan de vara förvissade om att han inte kommer att stöta dem ifrån sig, utan att de kan anbefalla sina själar åt honom till att hållas i säkert förvar. Han är alla själars skapare. Om han vid sin dom finner dig värd att frälsa till evigt liv i den nya världen, kan han återskapa dig som en själ i uppståndelsen från de döda. Han kan således bevara din rätt till liv som en själ för den nya världen. Han glömmer inte den trogna tjänst du har utfört åt honom, och han kommer aldrig att neka dig det som den gör dig förtjänt av. ”Ty Gud är icke orättfärdig, så att han glömmer edert arbete och den kärlek ni hava visat för hans namn, i det att ni hava tjänat de heliga och fortsätta att tjäna.” (Hebr. 6:10, NW) Därför skyddar Gud din rätt till det utlovade livet i den nya världen. Hela tiden alltså, medan ni gör vad gott är, kan ni tillitsfullt anbefalla edra själar åt honom och veta att de är i säkra händer; och vad människor än må göra mot er, kan de inte verkligen skada edra själars eviga intressen. Hur underbart blir det inte att, när slaget vid Harmageddon bryter ut för att verkställa Guds dom, befinnas göra Guds vilja och ha våra själar helt och fullt anbefallda åt vår trofaste Skapare! Endast på det sättet kan vi förvänta att överleva Harmageddon.

17. Varför är vi förvissade om att denna världens slut snart skall komma?

17. Vi kan således med tillförsikt se fram emot denna världens snara slut. Vi är säkra på att den kommer att taga slut, alldeles som Noa var säker på att de ogudaktigas forntida värld snart skulle nå sitt slut, emedan Jehova Gud hade sagt honom det. Likväl finns det några som gör invändningar och säger: ”Ja, men när Petrus sade, att det fullständiga slutet på allt har kommit nära, så var ju slutet nitton hundra år avlägset, och hur kan ni vara säkra på att det fullständiga slutet inte ligger ytterligare nitton hundra år framåt i tiden?” Nåväl, att Petrus’ brev skrevs omkring sju år före Jerusalems förstöring år 70 (e. Kr.) kan i viss mån ha förmått honom till att skriva på det sättet, men i våra dagar är kristenheten den nutida motsvarigheten till det otrogna Jerusalem, och kristenheten nu är i ännu större vånda än Jerusalem var före sitt slut. Emedan vi sedan 1914 ser alla de olika drag uppfyllda, som tillsammans utgör tecknet på det fullständiga slutet och som Jesus beskrev för oss i sin profetia, kan ni vara fullt förvissade om att Petrus’ ord nu äger sin slutgiltiga och fullständiga tillämpning. (Matt. 24:3—14) Det fullständiga slutet på allt som hör denna världen till har kommit nära, och den återstående tiden är nu mycket dyrbar.

18. Hur kan vi ge bevis för att vi väntar detta snart, och varför ger vi detta bevis?

18. Om vi har denna tillförsikt, måste vi bevisa att vi förväntar det fullständiga slutet inom kort. Hur kan vi göra det? Genom det sätt varpå vi lever och handlar. Vi är beslutna att ge beviset för att vi snart förväntar detta för att visa vår tro på Gud och för att ingjuta tillförsikt hos andra och på det sättet förmå dem till ett rätt handlingssätt.