att gifta sig och föröka sig, vilket han denna gång uttalade till Noa (1 Mos. 9:1, 7), fullgjordes uppdraget i förebildlig måtto genom en symbolisk uppfyllelse, i det att 70 (10X7) släktled är uppräknade i Första Moseboks tionde kapitel såsom stammande från Noa och hans söner. På samma sätt kommer det efter Harmageddon på nytt utfärdade gudomliga uppdraget inte att fullgöras på så sätt att jorden blir befolkad intill bristningsgränsen, utan genom en symbolisk uppfyllelse, som ger rum för de dödas uppståndelse med rikligt med utrymme för dessa uppståndna. Såsom det påpekas i en artikel i Vakttornet, ”Apostelns råd och föreskrifter beträffande äktenskapet” [på svenska 15 juni 1947, sid. 190, i fotnoten där], kommer Gud alltså att visa, att han kan låta det gudomliga uppdraget fullgöras på ett mycket bokstavligt sätt och därigenom bekräfta sitt ord, och han kommer att i sanning ådagalägga dess uppfyllelse. De som har del i denna uppfyllelse kommer alltjämt att ”tjäna honom [Gud] dag och natt i hans tempel” (Upp. 7:15), de kommer att uppfylla 5 Moseboken 6:7 i fråga om sina barns uppfostran, och deras barn kommer att uppfylla Efesierna 6:1—3 i fråga om lydnad mot sina föräldrar, på samma sätt som den smorda kvarlevan och dess barn har fått den föreskriften att lyda dessa gudomliga befallningar.

Dina bröder i den teokratiska tjänsten

Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap

Brev

”Ytterligare om blodtransfusion”

Den 13 februari 1950.

Käre Broder!

Härmed svar på Ditt brev av den 24 januari.

Naturligtvis hade det förbud mot att dricka blod som Gud utfärdade för Noa och hans efterkommande avseende endast på djuren, då ju Gud bemyndigade människan att döda dessa djur och äta deras kött. Han bemyndigade inte människan att döda sina medmänniskor och som en kannibal äta deras kött, och därför behövde han inte kungöra någon lag mot att dricka människoblod eller mot att företaga en blodtransfusion från en mänsklig organism till en annan. (1 Mos. 9:1—6) Om transfusion av människoblod på det nutida sätteta inte praktiserades då för länge sedan i Noas dagar eller på Noas tid, så var det inte behövligt för Gud att särskilt utfärda en lag emot den: liksom han inte heller inbegrep någon lag mot att röka tobak i de budord som han gav sitt förebildliga folk. Men därmed är det inte sagt eller bevisat, att själva andan eller principen i hans lag inte är emot sådana ting.

När Gud befallde Abraham att omskära sig och alla de manliga medlemmarna av sitt husfolk, blev naturligtvis något mänskligt blod utgjutet genom denna operation. (1 Mos. 17:9—14, 23—27) Men att ett visst mått av mänskligt blod på detta sätt utgöts var inte någon transfusion av sådant blod till en annan organism.

Du säger att ”vid en blodtransfusion är den person som erhåller blodet i stort behov av det; transfusionen utföres inte därför att han är lysten efter det”. Hur kan Du säga detta? När en doktor talar om för en patient att denne måste få en blodöverföring, annars kan han inte bli frisk och leva, vad framkallar doktorn då hos patienten om inte lystnad efter en annan människas blod?

Det är inte alltigenom sant, att ”vid en blodtransfusion sätter inte blodgivaren sitt liv på spel”. Helt nyss blev en veteran från det andra världskriget hyllad som en hjälte, därför att han i tre timmar låg vid sidan av en ung flicka med en dödlig blodsjukdom, medan hans blod bragtes att rinna genom hennes ådror och hennes ådror tömde ut hennes sjuka blod i hans blodkärl. Trots denna blodtransfusion dog flickan. Men varför hyllades mannen som en hjälte? Hans blod pumpades in i hennes, kropp, därför att han hade tillfrisknat från en ovanlig sjukdom och hans blod hade kommit att bli just av den typ som doktorerna påstod att den sjuka flickan behövde. Men medan de gör gällande att hans blod skulle ha kunnat förändra hennes blod så, att hon kunde ha övervunnit sin sjukdom, så utsatte sig likväl veteranen för risken att ådraga sig hennes sjukdom genom att låta hennes blod pulsera genom sin kropp. Därför att han på detta sätt riskerade livet blev han hälsad såsom hjälte. Det är sant, att mannen frivilligt anmälde sig till svar på en av läkarna i radio utsänd vädjan, men vilken av Gud given lag berättigar läkarna till att utsätta en stark, fullvuxen man för dödsfara för att rädda livet på en ung flicka? Hur hade det tett sig, om blodgivaren hade dött genom att ådraga sig hennes sjukdom? Vem skulle ha hållits ansvarig för mannens död?

Genom de nyhets förmedlande organen får man huvudsakligen höra om blodtransfusionernas förmodade värde och välgörande verkningar, men man får mindre ofta höra om all den skada som de vållar i världsomfattande skala. Emellertid hade till exempel tidskriften The American Weekly för den 29 januari 1950 på sidan 10 följande att säga om den andra sidan av saken: ”Skydd för blodbankerna:

Vad många uppriktiga blodgivare emellertid inte vet, det är att det blod som inte är fritt från sjukdomsalstrande bakterier kan förinta det liv som det var avsett att rädda. ... Olika typer av virus, bland dem influensa- och barnförlamningsvirus, kan förefinnas i blod eller plasma som man ämnar använda för transfusion, om inte den största vaksamhet utövas. Likaså kan sådant blod eller sådan plasma innehålla bakterier som vållar malaria och andra sjukdomar. Eller också kan det eller den innehålla proteinämnen, som framkallar allergi och som kallas, ’allergener’. Dessa ämnen kan orsaka nässelfeber, astma eller hösnuva. Fru Gilda Burlin i Cincinnati i Ohio var så säker på att hon hade ådragit sig malaria som följd av en blodtransfusion, att hon stämde Cincinnati-universitetets transfusionstjänst