”Ditt ord är sanning”

De skall ”avhålla sig från ... blod”

”BLODTRANSFUSIONER dödar numera minst 3.500 amerikaner och skadar i medicinskt avseende ytterligare 50.000 varje år.” Så säger dr J. G. Allen vid Stanford University, av många forskare ansedd som en av de främsta experterna på blodproblemet i Förenta staterna. På grund av bristfälliga rapporter från många läkares sida kan emellertid den verkliga frekvensen enligt Centralen för sjukdomsövervakning vara så hög som 35.000 dödsfall och 500.000 sjukdomsfall varje år till följd av blodtransfusioner. — The National Observer, 29 januari 1972.

Lägg märke till att inget av Jehovas kristna vittnen är inbegripet i denna statistik. Varför inte det? Inte bara därför att de inte vill utsätta sig för riskerna med blodtransfusioner utan först och främst därför att de inte vill ådra sig Guds misshag. Blodtransfusioner väcker Guds misshag. ”Var någonstans i bibeln förbjuds blodtransfusioner?” kanske du frågar.

Eftersom det inte förekom några blodtransfusioner då bibeln skrevs, bör vi inte förvänta att bibeln uttryckligen skall omnämna denna företeelse. Men Gud förbjuder uttryckligen i sitt ord att man använder blod från en annan varelse för att vidmakthålla sitt liv, och han lät nedteckna detta förbud vid tre särskilda tillfällen. Således gäller detta förbud även användning av blod för transfusionsändamål.

Efter syndafloden sade Jehova Gud till Noa och hans söner att ”allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda”. Med detta tillstånd följde två förbud: ”Kött, som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta”, och ”den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet”. Inget av dessa båda förbud blev någonsin upphävt. — 1 Mos. 9:3—6.

Omkring åtta århundraden senare förbjöd Gud på nytt förtärande av blod, och detta i de kraftigaste ordalag, eftersom straffet för att äta ”något blod” var döden. Blod skulle endast användas ”till att bringa försoning för edra själar” på altaret. — 3 Mos. 17:10—14.

Trots att de kristna inte står under den mosaiska lagen, har de inte frihet att äta blod. Varför inte? Först och främst därför att förbudet mot att äta blod, som långt före Mose tid gavs åt Noa och hans söner, fortfarande gäller hela mänskligheten, som tidigare framhållits. För det andra visar de kristna grekiska skrifterna särskilt att detta förbud fortfarande gäller de kristna. Den kristna rådsförsamling, som sammanträdde i Jerusalem för att dryfta omskärelsen och liknande frågor, sände således ut följande instruktioner till sina medkristna: ”I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod och från köttet av förkvävda djur och från otukt.” — Apg. 15:20, 29.

Fler och fler medicinska experter varnar för ett vidsträckt bruk av blodtransfusioner. Det kanske i själva verket bara är en tidsfråga, och det behöver inte dröja länge, innan läkarna förkastar blodtransfusioner som en tillfällig vurm, precis som de för många år sedan slutade med åderlåtning. Ett typiskt exempel på denna utveckling var när svenska och tyska experter på blodtransfusioner uttalade sig inför en samling av tjugofem norska medicinprofessorer och medicinska rådgivare angående plasmaersättningsmedlens överlägsenhet i jämförelse med helblod:

”Det är ingen överdrift att det i våra dagar förekommer ett slöseri med blod på sjukhus över hela världen. ... Det är numera möjligt att med ett neutralt preparat öka blodplasmans volym — den vätska som transporterar blodkropparna genom kroppen. ... Varje individ har sitt eget ’mättnadsvärde’ när det gäller förhållandet mellan mängden röda blodkroppar och syreupptagningen. Om mängden blodkroppar blir för stor, minskar syreupptagningen på grund av att blodet blir alltför visköst [alltför tjockt].” På grund av detta ”skulle en patient i många fall klara sig bättre med färre blodkroppar, och följaktligen ersätter man bara den förlorade plasmamängden. Mycket viktigt i detta sammanhang är att risken för blodproppar därigenom reduceras. Ett antal undersökningar har visat att dextran har denna effekt. För att förhindra blodproppar kan vi praktiskt taget uppställa den regeln att den första flaska som används vid en transfusion bör innehålla dextran.”

Dessa experter framhöll sedan andra fördelar med att använda dextran i stället för blod och sade vidare: ”Vissa allvarliga sjukdomar kan överföras via blod. Det har på sista tiden förekommit så många sådana fall att man åtminstone inte borde ta några onödiga risker. En blodtransfusion bör vidare betraktas som vilken annan transplantation som helst, till exempel en transplantation av njure eller någon annan vävnad. ’Främmande’ blod oroar också kroppens antikroppar, även om följderna kanske inte är lika uppenbara som när en njure avstöts.” — Dagbladet, 22 april 1971.

Ja, blodet är en vävnad, precis som hjärtat och njurarna är vävnader. Därför att det är en ”flytande vävnad” inser man inte alltid detta förhållande. Immunologiska krafter, som Skaparen försett kroppen med för att skydda den, vänder sig emot all främmande vävnad och mobiliserar antikroppar för att kämpa mot den. Det är orsaken till att hjärttransplantationernas popularitet blev så kortlivad.

Tidskriften Life för 17 september 1971 bar på framsidan en bild av sex personer som hade fått hjärttransplantationer och som tycktes vara i god kondition vid detta tillfälle. Men det dröjde inte mer än åtta månader sedan denna bild hade tagits förrän alla sex hade dukat under för kroppens ansträngningar att avstöta den främmande vävnaden. Artikeln beskrev hur ”läkemedlen mot avstötningsprocessen utlöste bisarra handlingar” och att ”deras uppdykande ansikten förföljde en läkare”. Artikelns författare, som har skrivit en bok om detta ämne, Hearts (Hjärtan), omtalade också att dödsfallsfrekvensen bland hjärttransplantationspatienter under de tre första åren låg över 85 procent. En kirurg, som transplanterade tjugotvå hjärtan, fick se alla sina patienter dö. Och även om han kunde avfärda det hela som ”en metod vi prövade och — för tillfället — förkastade”, kunde inte patienterna ta lika lätt på saken. Det kan framhållas att här visade sig återigen Jehovas kristna vittnens ståndpunkt — att sådana transplantationer i själva verket är en form av kannibalism — vara ett skydd. Hur så? Genom att den besparade dem mycken besvikelse, sorg och oro, som inte bara patienterna och deras anhöriga fick uppleva utan också många av den assisterande medicinska personalen.

”Om blodtransfusioner likaså bryter mot den immunologiska principen, varför är de då inte lika dödsbringande som hjärttransplantationer?” kanske du frågar. Orsaken är att blod är en tillfällig vävnad. En tillfällig vävnad? Ja. Varje sekund dör och ersätts millioner röda blodkroppar. Inga ”främmande” blodkroppar, som tillförts genom transfusion, stannar alltså kvar särskilt länge i kroppen.

Bibeln vittnar sannerligen otvetydigt om att Guds tjänare måste ”avhålla sig från ... blod”. De som lyder denna befallning får inte bara erfara tillfredsställelsen av att vara lydiga mot Gud. De undviker också mycken sorg på grund av de risker som är förbundna med blodtransfusioner.