Låt oss använda livet i överensstämmelse med Guds vilja

1. a) Vems vilja måste vägleda vår användning av blod, och vilka sedvänjor förbjuder han? b) Vad hände i Kains och Abels dagar som angav vad som kunde vara en tillbörlig användning av utgjutet blod?

DET enda sätt varpå en skapad varelses livsblod med rätta kan användas är i överensstämmelse med Guds vilja. Det är förbjudet att använda det som föda. Gud har inte bemyndigat att man överför blod från en person till en annan person under förklädnaden av medicinsk behandling för att vidmakthålla livet. Förutom blodets livsuppehållande roll i den skapade varelsens kropp, som det tillhör, har Gud sanktionerat endast en användning av blod. Detta kom till synes i Kains och Abels, Adams söners, dagar. ”Abel blev en fårherde, men Kain blev en åkermän. Och efter någon tid hände sig, att Kain av markens frukt bar fram en offergåva åt HERREN [Jehova]. Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offergåva; men till Kain och hans offergåva såg han icke.” (1 Mos. 4:2—5) Kains offer bestod av växter, som ju inte var själar. Abels offer representerade ett liv och krävde blodsutgjutelse. Genom att Jehova godtog Abels offer angav han för första gången att utgjutande av blod krävdes för ett offer. Men Kain godtog inte Guds ledning i saken utan mördade i stället sin bror Abel, den ende man på jorden som brukade livet, både sitt eget och sin hjords liv, i överensstämmelse med Guds vilja.

2. Vilken användning av utgjutet blod var den enda som Gud tillät, för vem kungjordes detta, och hur?

² Trogna Guds tjänare insåg att det var Guds vilja att man skulle utgjuta djurs livsblod som offer åt Jehova, och om Noa, Abraham och andra omtalas det i bibeln att de gjorde så. (1 Mos. 8:20; 22:13) När deras efterkommande, israeliterna, var församlade vid foten av Sinai berg, där de blev organiserade som en nation, gav Jehova Gud till känna för dem i ordalag som inte kan missförstås att det bara finns ett tillbörligt sätt varpå en skapad varelses utgjutna blod kan användas. Han sade: ”Jag har själv anbragt det på altaret för eder till att göra försoning för edra själar, ty det är blodet som gör försoning genom själen i det.” (3 Mos. 17:11, NW) Eftersom blodet är så intimt förbundet med livsprocesserna och eftersom synd leder till livets förlust, kräver Gud som offer till försoning för synd det som representerar livet, nämligen blodet. ”Utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse.” — Hebr. 9:22.

3. Vilket större offer var dessa djuroffer en skuggbild av, och hur gagnar dess blod mänskligheten?

³ Dessa djuroffer var allesammans skuggbilder av ett mycket större och storslagnare offer, ett offer som kunde för beständigt avlägsna synd och som skulle öppna möjligheter till evigt liv för Guds tjänare. Detta offer utsågs inte bland Israels boskaps- eller fårhjordar. Det var Jesus Kristus, Guds Son, den som Johannes döparen identifierade, då han utropade: ”Se, Guds lamm, som borttager världens synd!” (Joh. 1:29) Detta var Jehovas egen föranstaltning för mänskligheten; det var hans Lamm, hans Son, vars liv gavs ut som offer. Genom denna kärleksfulla anordning har det blivit möjligt för människor på jorden att få upplåtet åt sig privilegiet att få tjäna i de himmelska gårdarna tillsammans med Kristus, konungen, ty dessa ”hava blivit förklarade rättfärdiga genom hans blod”. (Rom. 5:9, NW) Förutom denna ”lilla hjord” om 144.000 medlemmar har en ”stor skara” av andra, som tjänar Gud inför tronen på hans fotapall jorden, begagnat sig av detta lösenoffer, tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod, och till följd härav åtnjuter de förlåtelse för sina synder och är rättfärdiga människor i Guds ögon. — Upp. 7:14, 15.

4. Vad är det vi måste godta för att få liv, och varför är det så?

⁴ Jesu Kristi fullkomliga offer har fullständigt fyllt behovet av ett offer åt Gud för den syndiga mänsklighetens räkning. Det behöver inte upprepas. Det behövs inga djuroffer längre. De är i själva verket nu avskyvärda i Guds ögon, därför att de visar ringaktning för det offer som han själv föranstaltat om. Jesu Kristi lösenoffer är följaktligen absolut den enda anordning som Gud har bemyndigat bland sina kristna vittnen och vari en skapad varelses blod kan brukas för någon annans räkning för att frälsa liv. ”Förmedelst honom hava vi frigörelsen i kraft av lösen genom dennes blod, ja, förlåtelsen för våra försyndelser i enlighet med hans oförtjänta godhets rikedom.” (Ef. 1:7, NW) Vårt liv beror på att vi tar emot denna föranstaltning och följaktligen på att vi tar emot Guds anordning beträffande det rätta bruket av blod. De som önskar få liv från Gud avstår alltså visligen från att använda blod på något sätt som han såsom livgivaren inte har bemyndigat.

Att älska Gud av hela sin själ

5. a) Vad sade Jesus som svar till en som frågade om vad man måste göra för att ärva evigt liv? b) Vad inbegrips i att älska Gud med hela sin själ, och varför svarar du så?

⁵ Vid ett tillfälle frågade en lagklok man Jesus: ”Lärare, vad skall jag göra för att få ärva evigt liv?” I sitt svar framställde Jesus en vägledande princip, som hjälper oss att utröna vad vi skall göra med vårt nuvarande liv för att vinna det eviga livets belöning. Han sade: ” ’Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt sinne’ och ’din nästa såsom dig själv’.” (Luk. 10:25—27, NW) Vad innefattas nu i detta att älska Gud av hela vår själ? Det betyder att överlämna vårt liv åt Gud, ägna vårt liv åt att utföra ett vilket som helst verk som Gud må ge oss att göra. Eftersom vi har givit vårt liv åt Gud, då vi överlämnade oss, bör vi inse vad bibeln använder för att beteckna liv. Det är blod, som är sätet för livet eller själen. När ett liv har tagits, sägs det därför att blod blivit utgjutet. Blodet är så fundamentalt förbundet med livsprocesserna, att bibeln säger att en människas själ eller liv är hennes blod. När Gud talade till Noa använde han uttrycken själ — eller liv — och blod jämsides med varandra, i det han sade: ”Endast kött med sin själ — sitt blod — få ni icke äta.” (1 Mos. 9:4, NW) Och till israeliterna sade han helt enkelt: ”Blodet är själen”, eller: ”Blodet, det är livet” (1878). (5 Mos. 12:23) När vi överlämnat vårt liv åt Gud, måste vi följaktligen noga se till att vi använder det som representerar livet, vårt blod, i överensstämmelse med hans lag.

6, 7. Har en kristen frihet att ge av sitt livsblod åt en annan person, och är detta ofarligt ur medicinsk synpunkt?

⁶ Detta det största av buden anger alltså att en överlämnad kristen inte har frihet att ge sitt livsblod till att användas av någon annan. Livet tillhör Gud, och vi har frihet att ge det endast åt honom i hans tjänst. Det är inte heller tillbörligt att resonera som så att kärleken till nästan kräver att man skall ge blod. Det är inte kärlek till nästan att samverka med honom i överträdelse av Guds lag. Och eftersom Guds ord anger att det är orätt att ta emot blodtransfusion, så är det också orätt att lämna blod till transfusion.

⁷ Det krävs av Guds tjänare att de skall lyda honom. Detta är också en välsignelse för dem, eftersom det skyddar dem från skada. Det är intressant att lägga märke till att medan de organisationer, som är angelägna om att få folk att bli blodgivare, gärna vill ge det allmänna intrycket att denna procedur är fullkomligt ofarlig, så är dock den uppfattningen inte enhällig, ty i boken Physiology and Clinic of Blood Transfusiona sägs det bland annat: ”Som den senaste forskningen visar kan avsevärda rubbningar i hälsotillståndet uppstå hos blodgivarna.” Trogna kristna besparas sådana risker, som skulle kunna orsaka att deras tjänst för Gud blir inskränkt eller begränsad.

Faror som undviks genom lydnad

8. Vad bygger Jehovas vittnen sin inställning på i fråga om blodtransfusion, och varför är det då lämpligt att undersöka medicinska bevis i saken?

⁸ Den hållning Jehovas vittnen intar i fråga om blodtransfusion är inte byggd på om denna metod blir godkänd eller underkänd i läkarkretsar. Det är inte metodens ofarlighet eller farlighet som avgör deras beslut, utan det gör Guds ord. Men kunskap om vissa verkningar, som man skyddas mot genom att lyda Guds lag om blodet, ökar ens insikt om hur rätta Jehovas vägar är.

9. Vilken är den allmänna uppfattningen i världen beträffande blodtransfusion, men är denna förnuftig ur medicinsk synpunkt?

⁹ Det har på senare år varit allmän praxis bland läkarna att ge blod i tro att detta kan göra något gott. Ibland ges det på grund av patienternas bestämda önskan eller för att tillfredsställa släktingar, som önskar vara säkra på att ”allt som varit möjligt har blivit gjort”. Om detta yttrade föreståndaren för New York University-Bellevue Medical Centers blodbank: ”Blodtransfusioner har givits enligt den teorien att de aldrig kan skada och möjligen kan gagna patienten. Denna uppfattning är felaktig, ty det finns faror i förbindelse med blodtransfusion.” Den amerikanska akademien för allmänpraktiserande läkare säger i sin tidskrift: ”Det är olyckligt att många förlorat fruktan för transfusion och nu beordrar transfusion lika lättvindigt som de föreskriver en flaska saltlösning.” För över fyra tusen år sedan befallde Jehova Gud människan att inte föra in andra skapade varelsers blod i sin kropp, och den moderna läkekonsten bekräftar att överträdelse av denna lag bär allvarliga faror i sitt sköte.

10, 11. a) Nämn några av de faror som den som tar emot blodtransfusion kan utsättas för. Kan läkarna undanröja dessa faror? b) Kan du, i betraktande av dessa faktiska förhållanden, säga att blodtransfusioner verkligen kan rädda liv?

¹⁰ En av de omedelbara faror, som vemhelst som får blodtransfusion kan råka ut för, är möjligheten av en hemolytisk reaktion, dvs. hastig förstöring av de syreförande röda blodkropparna. Detta kan resultera i sprängande huvudvärk, smärtor i bröstet och i ryggen och anhopning av giftämnen i organismen på grund av bristande njurfunktion. Döden kan inträffa inom några få timmar eller några få dagar. Den medicinska kunskapen har inte avlägsnat denna fara. ”Hur mycket vi än försöker, kan vi endast minska reaktionernas räckvidd. Vi kan inte avlägsna dem, och patienter kommer alltjämt att tillfogas skada till följd av blodtransfusioner.” Så säger W. H. Crosby, som förestår blodforskningsavdelningen vid Walter Reeds forskningsanstalt för amerikanska armén. Även om en sådan hemolytisk reaktion inte inträffar till följd av de naturligen förekommande antikropparna i patientens blodström, kan antigener i blodet som införs i kroppen stimulera framställningen av antikroppar, så att en allvarlig reaktion inträffar, om blod som innehåller dessa faktorer någonsin skulle ges igen. Eftersom de möjliga kombinationerna av kända blodfaktorer nu sägs uppgå till 15.000.000, är sannolikheten för att man får sig tillfört blod, som överensstämmer med ens eget och inte har någon skadlig verkan, så avlägsen att det nästan kan sägas vara omöjligt att något sådant skall inträffa.

¹¹ Det finns andra faror. Eftersom det är svårt för en läkare att veta precis hur mycket blod som förlorats, kan han söka överföra mera blod än det finns plats för, vilket är en ofta förekommande och olycksbringande företeelse, efter vad som meddelas i tidskriften Medical Science (25 juli 1959). Det kan också komma luft in i blodströmmen under transfusionen, vilket återigen har dödliga verkningar. Vidare blir blod som avlägsnas ur kroppen lätt förorenat, och vissa bakterier som finns direkt i luften är av sådan art, att de förökar sig i lagrat blod till och med vid kylskåpstemperatur, vilket gör även små mängder av sådant blod dödsbringande för mottagaren. Hur kan man betrakta sådan behandling som en åtgärd som verkligen kan rädda liv?

12. Omtala de sjukdomsfaror som kan åtfölja en blodtransfusion, och visa vad de kan medföra för patienten.

¹² Hur olycksbådande denna bild än är, så anger den dock inte i full utsträckning vilka risker en patient utsätts för när han får blod. Läkaren som ger transfusionen kanske aldrig blir på det klara med hur mycken skada som förorsakas, ty sjukdomar som överförs genom transfusion bryter kanske inte ut med detsamma. Men alla medicinska auktoriteter erkänner att syfilis, malaria och gulsot kan överföras genom blodtransfusion. De inte bara kan överföras; det rapporteras regelbundet om fall där de blivit överförda. Så som omoraliskheten och de därav följande könssjukdomarna ökats världen runt, ökas också faran för syfilis — en sjukdom som kan få till följd för tidig barnafödsel, blindhet, dövhet, förlamning, hjärtsjukdomar, sinnessjukdom och död. De prov som används för att upptäcka syfilitiskt blod avslöjar inte faran i dess tidigare stadier, och patienten får betala priset. I februari 1961 omtalade tidningen Japan Times ett fall där en kvinna vunnit en rättssak mot det av staten drivna universitetslasarettet i Tokyo på grund av att hon fått transfusion med syfilitiskt blod, som fick till resultat att hon miste synen och hennes man tog ut skilsmässa. Den ekonomiska gottgörelse som rätten utdömde var en ringa tröst för den skada som vållats. Och hur förhåller det sig med risken att få malaria? Bärare av malariasmitta vet inte alltid av att de har den i organismen; blodprov uppenbarar det sällan, men vem som helst som får blod kan bli offer för sjukdomen. Faran är inte i avtagande. Tvärtom är det så, att vem som helst som någonsin bott i en malariatrakt eller besökt en sådan kan tänkas vara smittobärare, och den internationella resetrafiken sörjer för att antalet ökas med var dag. Ingalunda minst bland sjukdomsfarorna är gulsoten, som kräver uppmärksamhet därför att den är så ofta förekommande. Faran för förlamning och död på grund av hepatit med åtföljande gulsot är så verklig, att dr Alvarez, emeritus konsulterande i medicin vid Mayokliniken, har yttrat att han aldrig skulle låta någon ge honom en transfusion med mindre han ansåg att detta vore absolut nödvändigt.

13. Vilket ytterligare pris kan en kvinna som får blod få betala, när det gäller barnafödande?

¹³ Som om det inte vore nog att den skadade patienten själv får lida, slutar det inte med detta. När det gäller en kvinna, kan skadan komma att drabba även hennes ofödda barn. På grund av faktorer, som delvis är kända och som delvis ännu inte förstås, kan en kvinna som fått transfusion av blod som är oförenligt med hennes eget finna att hennes möjlighet att föda normala, friska barn blivit henne berövad.

14. Hur skyddar Gud sitt folk mot sådana olyckor?

¹⁴ Hur mycket bättre är det inte att lyssna till Guds ord, när det bjuder oss att avhålla oss från blod! Hur mycket lyckligare är vi inte om vi, liksom barn lyssnar till sin far, rättar oss efter Guds råd och lever i överensstämmelse med det. ”Min son, akta på mitt tal, böj ditt öra till mina ord. Låt dem icke vika ifrån dina ögon, bevara dem i ditt hjärtas djup. Ty de äro liv för envar som finner dem och en läkedom för hela hans kropp.” — Ords. 4:20—22.

Personligheten påverkas

15. Hur resonerar somliga världsvisa män beträffande dessa transfusionsfaror, men vilka fakta beträffande var blodet kommer ifrån ger anledning till allvarliga frågor?

¹⁵ De som är mera böjda för att hysa förtroende till människors lärdom än till Guds vishet må mena att den omsorg, som utövas när det gäller att utse blodgivare, gör det möjligt att undvika alla dessa faror. Men tänk över de faktiska förhållandena. Det blir sannolikt en chock för er att få veta att blodet av döda människor överförs till sjukhuspatienters kroppar, men rapporter från Ryssland och Spanien visar att det är just vad som sker där; och till och med i Amerikas Förenta stater har man utfört experiment med transfusion av blod från lik!b Detta är förstås sannolikt inte fallet i ert land. Men tidskriften Time för 26 maj 1961 omtalar ett fall där en 49 år gammal kvinna på Pontiacs allmänna sjukhus fick två halvliter blod från liket efter en 12-årig pojke, som drunknat i en närbelägen sjö och som varit död i mellan två och en halv och tre timmar. Och likaså, att så långt tillbaka som 1935 hade en läkare i en förstad till Chicago använt en teknik liknande ryssarnas och att en amerikansk läkare hade utfört omkring trettiofem transfusioner av blod från lik på två år. Det kan hända att blodgivaren är en levande släkting till patienten och en aktningsvärd person, som för ett rent liv. Är detta någon försäkran om trygghet i den här saken? Nej, det avlägsnar inte faran för en reaktion på grund av att blodet kan vara oförenligt med mottagarens blodström, och inte heller garanterar det att individen inte bär på någon sjukdom, om vilken han kanske är alldeles ovetande. I de flesta fall har emellertid den som får blod ingen aning om vem blodgivaren är. En del kan komma från friska personer, en del från alkoholister och på annat sätt degenererade personer. Förbrytare i fängelser får möjlighet att ge sitt blod. Så till exempel meddelade New York Times för 6 april 1961: ”Interner i Sing-Sing-fängelset i Ossining ger blod åt Röda korset i dag.” En berömvärd gärning? Kanhända inte så gagnelig för deras medmänniskor som allmänheten föranleds att tro.

16. a) Vilket intressant uttalande om blod förekommer i en fotnot till 5 Moseboken 12:25 i en omnämnd upplaga av bibeln? b) Vad har läkare i våra dagar att säga om samma sak, och varför har detta intresse för de kristna?

¹⁶ När israeliterna beredde sig att dra in i det utlovade landet, ledde Jehova Mose till att upprepa för dem lagen som förbjöd dem att förtära blod. Som det står upptecknat i 5 Moseboken 12:25, sade han: ”Du skall icke förtära det, på det att det må gå dig väl och dina barn efter dig, när du gör, vad rätt är i HERRENS [Jehovas] ögon.” En upplaga av Pentateuken, som utgivits av J. H. Hertz, har en fotnot till uttrycket ”på det att det må gå dig väl”, där det heter: ”Ibn Ezra framkastar att användningen av blod kunde ha en demoraliserande verkan på den moraliska och fysiska naturen och överföra en ärftlig besmittelse till kommande generationer.” Detta är av intresse, och att det kan tillämpas i fråga om blodtransfusioner har läkare vittnat om. Så säger till exempel dr Alonzo Jay Shadman i sin bok Who Is Your Doctor and Why?: ”Blodet hos en människa är i verkligheten människan själv. Det innehåller alla de egendomligheter som individen, från vilken det kommer, besitter. Detta inbegriper ärftlig besmittelse, mottaglighet för sjukdom, gifter som beror på den personliga livsföringen, mat- och dryckesvanor. ... De giftämnen som framkallar impulsen att begå självmord, mord eller stöld finns i blodet.” Och dr Américo Valério, en brasiliansk läkare och kirurg sedan över fyrtio år tillbaka, instämmer. ”Moraliskt vansinne, sexuell perversitet, hämningar, mindervärdeskomplex, böjelse för att begå småförbrytelser — blir ofta följden av blodtransfusion”c, säger han. Men dagspressen ger vid handen att organisationer, vilkas blodförråd anses pålitligt, anskaffar blod för transfusionsändamål från brottslingar som är kända för att äga de nämnda karakteristiska dragen. Sannerligen, ingen som söker avhålla sig från köttets gärningar och använda sitt liv på det sätt som Gud anvisat i sitt ord kommer att blottställa sig för en sådan fördärvbringande framtid. — Rom. 12:2; Ef. 4:22—24.

Hur vi ådagalägger tro på livgivaren

17. a) Gör Jehovas vittnen invändningar på religiösa grunder mot all läkarbehandling? b) Finns det något som kan göras för en kristen om han lider allvarlig blodförlust?

¹⁷ Vad innebär dessa fakta för en kristen som lidit allvarlig blodförlust och behöver behandling? Finns det ingenting som kan göras? Måste han bara vänta på döden? Nej, visst inte! Jehovas vittnen har inga religiösa invändningar mot någon behandlingsmetod som inte är i strid med Guds lag, och det förhåller sig faktiskt så att andra behandlingsmetoder är tillgängliga. Läkare som inser att människan är en skapelse av Gud och inte en produkt av evolution är vanligtvis mera böjda för att inse att människokroppen utrustades av Gud med underbara förmågor till återhämtning, och de samverkar med dessa i stället för att mena att förbudet mot användning av blod är ett hinder för tillfrisknandet. Våra kroppar är förunderligt utrustade att möta nödlägen, även sådana som förorsakas av blodförlust. (Ps. 139:14) The Encyclopædia Britannica säger: ”Förutom det blod som cirkulerar i pulsådrorna, blodådrorna och hårrörskärlen äger kroppen reserver som kan mobiliseras. En sådan vet man befinner sig i mjälten. När blödningen börjar, krymper mjälten ihop och pressar ut blod som ur en svamp in i blodomloppet.”d I betraktande härav inser många läkare att det är mycket säkrare att samarbeta med kroppens egna organ för blodproduktion än att försöka ta deras plats genom att införa främmande blod i organismen. Till och med den högt ansedda medicinska publikationen The Surgical Clinics of North America (februari 1959) har sagt: Man får inte glömma att inte blodtransfusion, utan ”järnterapi är den önskvärda behandlingen för anemi till följd av blodförlust”. I farosituationer, när kroppens vätskeförlust blivit för stor, finns det plasmaersättningsmedel, som kan användas utan att man våldför sig på Guds förbud mot blod, och enligt många läkares vittnesmål har dessa visat sig vara mycket säkrare än blodtransfusioner. Medan det är sant att de inte kan göra för kroppen vad dess eget blod gör, så håller de likväl de återstående röda blodkropparna i cirkulation, så att syret kan nå de olika organen under den tid som behövs för kroppen till att ersätta blodförlusten. I stället för att låta pressa sig till att ta emot blod, då detta föreges vara det enda hoppet, bör därför kristna patienter söka en läkare som har ett tillräckligt mått av duglighet, tålamod och respekt för deras religiösa samvete, så att han är villig att behandla dem utan blod.

18. Varför är det dåraktigt att försöka rädda liv genom att överträda Guds lag?

¹⁸ Försök att rädda liv med oskriftenliga medel kan aldrig åstadkomma varaktigt goda resultat. Hur dåraktigt är det inte att mena att man kan rädda liv genom att bryta mot livgivarens lagar! Medan det kan åstadkomma synbarligen gagneliga resultat för ögonblicket, kan det till sist kräva sin tribut i form av sjukdom och dödfödda barn som direkt följd av ett sådant oförståndigt handlingssätt. Och även om det inte medför någon fysisk skada för patienten eller dennes avkomma, så sätter överträdelse av Guds lag överträdarens möjlighet att vinna evigt liv i Guds nya värld i stor fara.

19. a) Vem var det som påstod att människan skulle göra vad som helst, till och med överge Gud, för att rädda sitt nuvarande liv? b) Vilken nytta kan vi ha av den tillrättavisning som Jesus gav Petrus i denna sak? c) Vilken belöning kommer Gud att ge dem som lyder honom till och med i tider av betryck?

¹⁹ I Jobs fall påstod Satan att människan skulle göra vad som helst, till och med vända sig emot sin Gud, för att rädda sitt nuvarande liv. ”Allt vad en man har giver han för sitt liv”, hävdade han. (Job 2:4, Åk; 1878) Men han hade orätt. Job bevisade honom vara en lögnare, och Jesus Kristus gjorde detta som den förnämste av alla. Vid ett tillfälle hade Jesus talat om att fullfölja ett handlingssätt som skulle innebära hans död i Guds tjänst. ”Då han sade detta tog Petrus honom avsides och började göra kraftiga invändningar mot honom.” Men Jesus förebrådde honom: ”’Förfoga dig bakom mig, Satan! Du är en stötesten för mig, därför att du icke tänker Guds tankar, utan människors.’ Därpå sade Jesus till sina lärjungar: ’Om någon vill efterfölja mig, då må han förneka sig själv och taga upp sin tortyrpåle och beständigt följa mig. Ty vemhelst som önskar frälsa sin själ skall mista den; men vemhelst som mister sin själ för min skull skall finna den.’” (Matt. 16:21—25, NW; Mark. 8:31—35) Må ingen av oss någonsin uppföra sig likt Satan gentemot våra kristna bröder och uppmana dem att sälja sin förtröstan på Gud för att i stället anamma världens vishet! Det finns bara ett sätt att vinna livet, och det är genom att leva i överensstämmelse med Guds vilja. Förtröstan på Gud medför aldrig besvikelse. Som den gudomlige läkaren kan han göra vad ingen mänsklig doktor någonsin kunnat: han kan utsträcka sina tjänares liv, inte bara några få år, utan för all evighet — om så behövs genom uppståndelse från de döda — i sin härliga, nya värld som nu är så nära för handen. — Ps. 23:4; Apg. 24:15.

20. Vad bör vi göra nu, så att vi kan använda livet i överensstämmelse med Guds vilja?

²⁰ När vi har sådana underbara framtidsutsikter, så låt oss omsorgsfullt se till att vi lever vårt liv i överensstämmelse med Guds vilja. Låt oss inte bli vårdslösa, likt världen, i vår inställning till våra medmänniskors blod. Nu är det tid att visa den största omsorg om deras livsblod genom att kraftigt uppmana dem att utöva tro på Jesu Kristi blod, det enda blod som har ett verkligt värde i Guds ögon när det gäller att rädda liv. Visa dem hän till hans rike, hjälp dem att lära känna dess lagar. Uppmuntra dem tålmodigt när de vandrar framåt på vägen till livet. Besluta dig för att kunna säga som Paulus gjorde: ”Jag är ren från alla människors blod, ty jag har icke avhållit mig från att förtälja för eder om allt Guds rådslut.” — Apg. 20:26, 27, NW.

[Fotnot]