i synnerhet pergamenten [grek.: membraʹnas]”. I och med att skrivmaterialet förändrades, utvecklades också kodexen snabbt. — 2 Tim. 4:13, NW.

De tidiga kodexarna hade varierande former. Ett slag av kodex bestod av ett stort lägg (en samling ark) som syddes samman längs ett veck i mitten. När denna kodex lades ihop, stack mittsidorna ut utanför de yttre sidorna och måste därför skäras. Resultatet blev att denna kodex hade den störande egenskapen att mittsidorna var märkbart smalare än de yttre sidorna.

Det slag av kodex som blev populärt var emellertid den kodex som bestod av flera lägg. Ett lägg med åtta eller tio blad (fyra eller fem ark vikta på mitten) befanns vara lämpligast för bindning. Genom denna anordning hölls variationen i sidstorlek vid ett minimum. Arken i varje lägg syddes samman innan de staplades och bands mellan pärmarna, så att kodexen blev färdig. Moderna böcker består också av en samling lägg.

De första kristna börjar använda kodexen

Åtminstone fram till slutet av det första århundradet v.t. använde de kristna huvudsakligen rullar. Aposteln Johannes kallade Uppenbarelseboken, som han skrev omkring år 96 v.t., en ”skriftrulle”. — Upp. 22:18, 19, NW.

Inte så lång tid därefter började de kristna använda kodexen för att bevara de uppteckningar som utgjorde de kristna grekiska skrifterna. Arkeologiska fynd visar att de första kristna använde kodexen mycket mera än vad andra människor gjorde. Antalet skriftrullefragment av klassiska uppteckningar från 200-talet uppgår till exempel till 291. Men det finns bara 20 kodexfragment från samma period. När det gäller kristna uppteckningar, finns det 38 kodexfragment och kanske skriftrullefragment.

De första kristna hade goda skäl att börja använda kodexen. Jesus Kristus hade gett sina efterföljare uppdraget: ”Gör lärjungar av människor av alla nationerna, ... lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matt. 28:19, 20, NW) För att göra lärjungar och undervisa dem behövde de kristna använda den Heliga skrift. Kodexen var kompakt och bekväm och underlättade deras undervisning genom att det blev lättare att finna lämpliga ställen i bibeln.

Mönstret när det gällde att i stor utsträckning använda den Heliga skrift till att göra lärjungar och undervisa dem hade fastställts under det första århundradet v.t. Om aposteln Paulus’ bruk av bibeln läser vi i Apostlagärningarna 17:2, 3 (NW): ”Enligt sin vana gick Paulus in dit till dem, och under tre sabbater resonerade han med dem, med Skrifterna som utgångspunkt, i det han förklarade och bevisade genom hänvisningar att det var nödvändigt för den Smorde att lida och att uppstå från de döda.” De som undervisades fick också beröm för att de kontrollerade saker och ting i den Heliga skrift. Således läser vi: ”Dessa [bereanerna] var ädlare till sinnes än de i Tessalonika, ty de tog emot ordet med den största beredvillighet, i det att de dagligen noggrant undersökte Skrifterna, för att se om det förhöll sig så med dessa ting.” (Apg. 17:11, NW) Kodexen var mycket lättare att använda när man skulle efterlikna dess goda föredömen.

Alldeles som de första kristna gjorde förståndig bruk av kodexen, har Jehovas kristna vittnen i modern tid dragit nytta av moderna metoder att sprida budskapet om Riket. Följaktligen har det tryckta ordet i vår tid en mycket stor uppgift när det gäller att sprida Guds sanning till jordens mest avlägsna delar.

Frågor från läsekretsen

● Hur skall man förstå 1 Moseboken 9:5, där Gud sade att han av ett djur som dödat en människa skulle ”återkräva” blodet?

Detta betyder i grunden att ett djur som dödat en människa måste slaktas. På grund av att det tagit en människas liv måste det förlora sitt eget liv.

Efter syndafloden gav Jehova Gud människor tillåtelse att döda djur till föda, men blodet fick inte ätas. (1 Mos. 9:3, 4) Därpå framhöll Gud att människornas liv stod högre än djurens, i det människan hade blivit skapad till Guds avbild. Jehova sade:

”Ert blod av edra själar skall jag återkräva. Ur varje levande varelses hand skall jag återkräva de; och ur människans hand, ur vars och ens hand som är hennes broder, skall jag återkräva människans själ. Envar som utgjuter människans blod, av människan skall hans eget blod bli utgjutet, ty till sin avbild gjorde Gud människan.” — 1 Mos. 9:5, 6, NW.

Även om djur kunde dödas till föda, fick man alltså inte döda människor. Om en människa mördade en annan människa, tog ett liv som hon inte