Minskar dödsstraffet allt livs värde?
OM VI sätter stort värde på något, är vi vanligtvis villiga att betala ett högt pris för det. Men om vi anser att det är av ringa värde, vill vi inte betala mycket — om alls något — för det.” Detta är en helt naturlig inställning.
Straff för brott har i allmänhet också betraktats på detta sätt. Brottslingen förväntas ”betala” för sitt brott i förhållande till hur allvarligt det är, vanligen i form av böter eller fängelse. Denna princip följdes ännu noggrannare i den bibliska lagen. Den krävde att brottslingen skulle ge ersättning för varje faktisk förlust samt dessutom betala skadestånd. Principen om lika för lika gällde också mord. Guds lag krävde ”liv för liv”. — 5 Mos. 19:21.
I mänskligt tänkande ignoreras ofta detta med lika värde, när det blir fråga om att ta liv. Uppmärksamheten flyttas över från offrets liv till mördarens. Eventuella framtida oskyldiga offers liv ignoreras också, medan den skyldige mördarens liv värderas högt. Att göra slut på detta liv, säger välmenande motståndare till dödsstraffet, är detsamma som att minska allt livs värde, våldföra sig på ”livets helgd”. Är denna uppfattning förnuftig?
Som tidigare nämnts anges det värde vi tillmäter något vanligen av det pris vi är villiga att betala för det. Bör värdet av ett oskyldigt mordoffers liv reduceras till värdet av blott och bart stulen eller skadad egendom och kompenseras bara med fängelsestraff? Tydligen menar många det. Men livets upphovsman värderar ett oskyldigt liv till det mesta en mördare har att ge — sitt eget liv. ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet.” Långt ifrån att minska livets värde åsätter denna gudagivna lag livet det högsta möjliga värdet, ett pris som många inte vill skall betalas. — 1 Mos. 9:6.
Är det inte i själva verket de som utmäter milda straff för utsläckande av liv som minskar livets värde? Deras obalanserade tänkesätt i denna fråga är uppenbart, när vi tänker på hur de ser på andra fall där liv är inbegripet. Är det konsekvent att protestera mot att man avrättar ett par hundra skyldiga mördare, när man samtidigt försvarar, och till och med legaliserar, att det årligen dräps uppskattningsvis 50 millioner oskyldiga människofoster världen över genom aborter?
Eller hur förnuftigt är det att opponera sig mot dödsstraff för mordiska brottslingar och samtidigt rättfärdiga att de bästa av ens unga medmänniskor dödas i krig på grund av politiska motsättningar? Centralkommittén inom Kyrkornas världsråd förklarade till exempel att dödsstraff innebär ett våldförande på ”livets helgd”. Men exakt samtidigt fördelade rådet många tusen dollar till afrikanska gerillagrupper som av politiska orsaker dödade människor!
Det är tydligt att ”livets helgd” inte är det verkliga skälet till att många motstår dödsstraffet. Är det förståndigt att sätta deras tänkesätt som har sådana motsägande värderingar, hur välmenande de än kan tyckas vara, över Guds bedömning i denna fråga?
Är det mord?
Känsloladdade beskrivningar sådana som ”legaliserat mord” skymmer också den verkliga frågan. ”Mord” är en juridisk term för olagligt dödande, alldeles som ”stöld” betecknar olagligt tillgrepp. Om därför en polis konfiskerar en brottslings pistol, så kan det inte kallas ”stöld”. Inte heller kan en laglig avrättning definieras som ”mord”.
Guds lag stadgade om skydd för vemhelst som dödade någon oavsiktligt. Eftersom sådana personer inte var skyldiga till mord, kunde de undgå dödsstraff så snart deras oskuld bevisats inför domare. Men också ouppsåtliga mandråpare måste betala ett pris, vilket framhävde det stora värde som Gud åsatt varje förlust av oskyldigt liv. Den ouppsåtlige dråparen måste bo i en stad som var avdelad som fristad, tills den som innehade ställningen som överstepräst dog. Han kunde inte lämna staden dessförinnan; gjorde han det riskerade han sitt liv. — 4 Mos. 35:6—32.
Men varifrån får staten i dag bemyndigande att ta brottslingars liv? Bibeln visar att den högste laggivaren, Jehova, har bemyndigat de styrande ”överordnade myndigheterna” att verka som ”Guds tjänare, en hämnare till att utgjuta vrede över den som bedriver det som är ont”. Därför ”är [det] inte utan syfte som den [myndigheten] bär svärdet”. — Rom. 13:1, 4; 1 Petr. 2:13, 14.
Aposteln Paulus visade att han erkände detta statens ”svärd” också när det gällde hans eget liv. När han stod inför landshövdingen Festus på grund av falska anklagelser som kunde ha medfört dödsstraff, ifrågasatte han inte statens rätt att handla. Tvärtom sade Paulus: ”Om jag å ena sidan verkligen är en ogärningsman och har begått något som förtjänar döden, då ber jag inte att få slippa ifrån att dö.” — Apg. 25:11.
Är det avskräckande?
Avhåller dödsstraffet människor från att mörda? Människans Danare, som väl känner till hur människor tänker, säger att det gör det. När Guds lag talar om ett falskt vittne, vars vittnesmål till och med skulle kunna medföra döden för hans offer, föreskrev den att ”I [skolen] låta detsamma vederfaras honom, som han hade tilltänkt sin broder. ... Du skall icke visa honom någon skonsamhet.” Straffet skulle vara ”liv för liv”. Lagen framhöll den avskräckande effekten hos just denna rättskipning: ”Och det övriga folket skall höra det och frukta.” — 5 Mos. 19:16—21; 13:6—11.
Somliga kan svara att dödsstraffets avskräckande effekt inte är bevisad. Men betänk detta: Om det skulle verka avskräckande på bara ett fåtal potentiella mördare, men det ändå inte tillämpas, vem skall då svara för deras oskyldiga offers liv? Om å andra sidan dödsstraffet verkställs, så är det enbart mördares liv som går till spillo. Vilka liv anser du vara mest värda?
Alltför ofta dödar mördare igen, både i och utanför fängelset. ”Det gällande priset för mord [inom fängelset är] två paket cigarretter”, omvittnar en före detta intern i det federala fängelset i Lewisburg i Pennsylvanien. Ett antal mord hade förövats inom detta fängelse och andra. Varför har livet där så ringa värde? Mördare som avtjänar långvariga straff ”har inget att förlora”, sade han.
”Rehabiliterade” mördare fortsätter också att ta oskyldiga människors liv. I ett typiskt fall, som inträffade nyligen, har mördaren, ”som satt i fängelse i över fem år för att ha mördat en ung kvinna och som senare frigavs år 1973 därför att han var en ’mönsterfånge’”, enligt New York Times ”dömts till livstids fängelse för ett nästan identiskt mord [på en] framåtsträvande skådespelerska”. Det är uppenbart att det inte är dödsstraffet, utan avsaknaden av detta, som minskar oskyldiga livs värde!
Gör olika tillämpning av lagen, till fördel för vissa grupper, att dödsstraffet är föråldrat? Enligt detta resonemang borde alla brottslingar friges, eftersom olika domare ofta avkunnar varierande domar för samma slags brott! År 1971 förklarade emellertid en färgad senator i staten Illinois till försvar för dödsstraffet: ”Jag inser att de flesta av dem som skulle ställas inför dödsstraff är fattiga och svarta och ensamma. Jag inser också att de flesta av deras offer är fattiga och svarta och ensamma och döda.”
Diskriminerande bestraffning under det nuvarande mänskliga rättssystemet belyser helt enkelt visheten i bibelns lag som stadgade samma straff för mord i samtliga fall. Då visste brottslingen exakt vad han hade att vänta om han planerade att begå ett mord — han kunde inte hoppas på ett mildrat straff av en ”skonsam domare” eller genom en ”uppgjord rättegång”. — 4 Mos. 35:16—21.
Naturligtvis står de kristna inte under den lag som gavs till Mose. Och det föregående innebär inte att gagnet av Kristi lösenoffer skulle undanhållas mördare som ångrar sig. De kan vara bland de ”orättfärdiga” som får gagn av uppståndelsehoppet. — Apg. 24:15; 1 Tim. 2:5, 6.
Verkan på samhället
När staten i realiteten förklarar att mord inte är allvarligare än rån eller andra brott, genom att man rutinmässigt friger mördare efter förhållandevis kort strafftid, vilken verkan har då detta förringande av livets värde på själva strukturen hos det mänskliga samhället? En fingervisning ges av vad som hände med allt slags brottslighet i Förenta staterna, när man i mitten av 1960-talet upphörde att verkställa dödsstraff.
Lägg i nedanstående diagram märke till det relativt konstanta antalet mord i Förenta staterna under åtminstone tre årtionden. Men vad hände när avrättningarna upphörde? Antalet mord (jämte de flesta andra brott) sköt på bara ett årtionde plötsligt i höjden till nära nog det tredubbla jämfört med det tidigare medeltalet! Utan tvivel är andra faktorer också inbegripna, men kan någon med säkerhet säga att det inte finns något samband mellan ökande brottslighet och avskaffandet av dödsstraffet?
Om dödsstraffet ”brutaliserar samhället”, som många bestämt påstår, så borde följden bli att dess avskaffande skulle bidra till att göra samhället mer humant. Men hur kommer det sig då att brutaliteten i Amerika (som kan mätas genom omfattningen av våldsbrotten) plötsligt ökade mycket hastigt vid exakt samma tidpunkt som avrättningarna upphörde? Vad är det då som i sanning verkligen ”brutaliserar samhället” — dödsstraffet eller åtgärder som gör att brottslingar som tar oskyldiga liv kommer lindrigt undan?
Beträffande detta, såväl som alla andra frågor, får mänskligheten betala för att den ignorerar principerna och visheten som återfinns i Guds ord. Det är förvisso sant att den enkla, praktiska norm för rättvisa som fastställs i bibeln ”gjort världens vishet dåraktig” och låtit ”de visa komma på skam”. — 1 Kor. 1:20, 27.
Kan vi någonsin förvänta verklig rättvisa under de nuvarande regeringarna? Bibeln visar att den endast kan komma under Guds rike genom hans rättfärdige styresman, Jesus Kristus. När han befriar mänskligheten från den nuvarande orättvisa ordningen, kommer han att inskrida med sann rättvisa: ”Med rättfärdighet skall han döma de arma och med rättvisa skipa lag åt de ödmjuka på jorden. ... Han skall ... döda de ogudaktiga.” — Jes. 11:4.
[Tabell på sidan 8]
(För formaterad text, se publikationen)
EN JÄMFÖRELSE MELLAN AVRÄTTNINGAR OCH MORD I FÖRENTA STATERNA
AVRÄTTNINGAR PER ÅR
MORD PER ÅR
200
175
150
125
100
75
50
25
22.000
20.000
18.000
16.000
14.000
12.000
10.000
8.000
6.000
1935 40 45 50 55 60 65 70 1975