Språken ock talets gåva

OM INTE språket fanns, skulle du inte kunna läsa dessa ord. Inte heller skulle du kunna tala med andra, än mindre skriva ett brev till någon.

Språket är ett meddelelsemedel. Genom det kan man uttrycka vad man känner, tänker och tycker. Tungan spelar en mycket aktiv roll, när man uttrycker sina tankar i ord, och det antyds också av de gamla klassiska språken hebreiska, grekiska och latin, som vart och ett har samma ord för ”tunga” och ”språk”. På latin heter det lingua, vilket i sin tur återkommer i engelskans ”language”, ”språk”. Det hebreiska uttrycket för ”läpp” används på ett liknande sätt. I svenskan har vi ordet ”tungomål” som synonym för ”språk”.

Språket är intimt förknippat med sinnet. Det är sinnet som aktiverar talorganen — struphuvudet, tungan, läpparna och tänderna. The Encyclopædia Britannica, ger denna förklaring: ”Tankeverksamhet och ord följs åt. Tankeverksamheten är beroende av benämningar [eller substantiv] och deras olika samband med varandra. ... Fastän det är berättigat med några mindre reservationer, finns det en överväldigande mängd bevis ... som styrker det ovan gjorda påståendet — utan ord ingen tankeverksamhet.”

Språkets ursprung

Men hur fick denna värdefulla gåva, som språket är, sin begynnelse? Uppslagsböckerna säger i allmänhet att ingen vet ursprunget till det. En vanlig teori är att utgångspunkten ligger långt, långt tillbaka i tiden, då de första ljuden skulle ha bestått av grymtningar, läten och skrin. Men är detta sant?

För det första sträcker sig den kännedom man har om språk högst sex tusen år tillbaka, och G. L. Trager, professor i antropologi och språkvetenskap, säger: ”Den historiska kännedomen om de existerande språken når bara några tusen år tillbaka.”

Var det verkligen så att språket började med enkla grymtningar och skrin? En artikel i Science Illustrated för juli 1948 förklarar: ”Äldre former av de språk vi känner till i våra dagar var mycket svårare än de moderna språken. ... Människan tycks inte ha börjat med ett enkelt språk och gradvis gjort det mera komplicerat, utan hon tycks snarare ha fått fatt på ett mycket invecklat språk någonstans i det okända förflutna och så småningom förenklat det till de moderna språkformerna.”

Språkforskaren dr Mason påpekar också att ”uppfattningen att ’vildar’ frambringar en rad grymtningar och inte kan ge uttryck åt många av de ’civiliserade’ begreppen är mycket felaktig”. Han tillägger att ”många av de språk som talas av folk som är analfabeter är faktiskt långt mera invecklade än vår tids europeiska språk”. — Science News Letter, 3 september 1955.

Det är alltså tydligt att talet och de forntida språken inte uppkom genom någon ”utvecklingsprocess”.

Angående språkets uppkomst skrev ordboksförfattaren Ludwig Koehler: ”Det har spekulerats mycket, i synnerhet förr, om hur språket ’blev till’. Författare har försökt utforska djurens ’språk’. Även djuren kan nämligen genom ljud eller ljudserier hörbart ge uttryck åt sina känslor och sinnesrörelser, t. ex. när de känner sig tillfreds, är rädda, oroliga, uppretade, vid brunsttiden och parningsaktens fullgörande och kanske vid många andra tillfällen. Hur mångskiftande dessa uttryck [hos djuren] än kan vara ... saknas fattningsgåva och tankeverksamhet, de väsentliga momenten i människans språk.”

Sedan Koehler påvisat hur det fysiologiska inslaget i det språkliga skeendet hos människan kan utforskas, tillägger han: ”Men hur förnimmelsen likt en gnista tänder sinnet hos barnet, eller hos människan över huvud taget, och tanken kläs i ord, det ligger utom räckhåll för oss att förstå. Människans förmåga att tala är en gåta; det är en gudomlig gåva, ett underverk.”a

En Guds gåva

Enligt den Heliga skrift skapades människan för omkring sex tusen år sedan. Den uppenbarar att den första mänskliga varelsen, Adam, skapades med ett ordförråd; hans språk var alltså en gåva från Gud. Så i stället för att Adam skulle ha lärt sig tala genom att härma djuren och börjat med grymtningar och läten, såsom evolutionsläran förklarar det, är sanningen om detta det som finns nedskrivet i Första Moseboken, nämligen att Adam nästan omedelbart använde talförmågan i och med att han gav namn åt alla de olika djurskapelserna. Om den förste mannen inte hade fått språket av Gud som en gåva, skulle han inte ha haft större möjligheter än de förnuftslösa djuren att förstå de anvisningar han muntligen fick av sin Skapare. — 1 Mos. 1:27—30; 2:16—20; 2 Petr. 2:12.

Av alla jordiska skapelser är det alltså bara människan som kan tala i verklig mening, men det betyder inte att ursprunget till språket är att söka hos människan själv. Det har sitt ursprung hos den allvise Skaparen, Jehova Gud.

Redan innan människan uppträdde på universums scen, hade språket varit i bruk i oräkneliga tidsåldrar. Aposteln Paulus blev ju inspirerad att omnämna ”människors och änglars tungomål”. (1 Kor. 13:1) Här nämns änglaspråket, också det en gåva från Gud. Den allsmäktige Guden har sedan länge talat med sina änglaskapelser på deras tungomål, och de hör ”ljudet av hans befallning”. (Ps. 103:20) Han och hans andesöner är inte beroende av en atmosfär, där ljudvågor och vibrationer kan fortplantas, något som är en nödvändig förutsättning för människans tal. Änglaspråket är uppenbarligen av en beskaffenhet som ligger långt bortom människans förmåga eller möjlighet att fatta. Änglar som i egenskap av Guds budbärare skulle tala med människor måste därför använda människans språk. — 1 Mos. 22:15—18.

Varför det blev så många språk

Språklärda uppskattar antalet av de språk som i dag talas på jorden till omkring tre tusen. En del språk talas av hundratals millioner människor, andra åter av bara några hundra. Hur kunde det bli så många språk? Det är endast den bibliska historieskildringen som förklarar hur det kunde bli så många språk och så stor skillnad mellan dem.

Fram till en viss tid efter den globala vattenfloden i Noas dagar hade hela människosläktet ”enahanda tungomål och talade på enahanda sätt”. (1 Mos. 11:1) Bibeln visar att detta ”enahanda tungomål” var det språk som senare kallades ”hebreiska”. Det fanns till först av alla språk. Men detta betyder inte att alla andra språk härstammar från hebreiskan och är besläktade med den. Hur uppkom då alla dessa andra språk?

Berättelsen i Första Moseboken skildrar hur en del av den mänskliga familjen efter syndafloden förenade sig i ett projekt som gick stick i stäv mot Guds vilja. I stället för att utbreda sig och uppfylla jorden ville de koncentrera det mänskliga samhället till ett enda ställe. De slog sig samman på en plats som blev känd som Sinears land i Mesopotamien. Platsen skulle tydligtvis också bli ett religiöst centrum, med ett torn för deras religionsutövning. (1 Mos. 9:1; 11:2—4) Den allsmäktige Guden satte emellertid stopp för deras planer genom att förbistra deras gemensamma språk. I och med det blev det omöjligt för dem att samarbeta i detta projekt. Följden blev att de skingrades och begav sig till alla delar av jorden. — 1 Mos. 11:6—9.

De upplysningar som finns tillgängliga utanför bibeln är samstämmiga med bibelns redogörelse. Beträffande ett gemensamt ursprungsområde för de forntida språken gör sir Henry Rawlinson, en kännare av orientaliska språk, denna kommentar: ”Om vi till vår ledning bara skulle ha de språkliga stigarnas vägskäl och inte alls beaktade Skriftens berättelse, skulle vi ändå ledas till att stanna för Sinears slättland såsom det centrum, varifrån de olika grenarna hade strålat ut.”

Förändrade tankemönster och ny grammatik

Det förefaller som om det Jehova Gud åstadkom, då han på mirakulöst sätt förbistrade människans språk, inte var helt enkelt hebreiska dialekter. Han frambringade ett antal helt nya språk, vart och ett med möjligheter att ge uttryck åt alla skiftningar i människans känslor och tankar.

Så gick det alltså till att byggarna av Babels torn inte längre ”talade på enahanda sätt”. Ordförrådet var inte längre gemensamt för dem alla. Inte heller hade de längre samma grammatik eller regler för språkets uppbyggnad. Professor S. R. Driver konstaterar: ”Språken skiljer sig från varandra inte bara i fråga om grammatik och ordrötter utan också ... i det sätt på vilket tankar sammanförs till en mening. Skilda raser tänker inte på samma sätt; och följaktligen blir meningsbyggnaden i de olika språken inte heller densamma.”

Varje språk fordrar alltså ett visst tankemönster, vilket gör det svårt för den som skall lära sig ett nytt språk att ”tänka” på det språket. En ordagrann översättning från ett obekant språk kan därför förefalla helt utan innehåll och föranleder många att utbrista: ”Det där är ju ren gallimatias!” Det tycks därför vara så att när den allsmäktige Guden förbistrade språket för människorna i Babel, utplånade han först varje hågkomst av deras tidigare, gemensamma språk. Därefter bibringade han deras sinnen inte bara ett nytt ordförråd utan också nya tankemönster, i det de grammatiska reglerna förändrades.

Vi finner till exempel att vissa språk är monosyllabiska, dvs. orden utgörs av en enda stavelse. Kinesiskan är ett exempel på detta. I andra språk kan man av två eller flera ord bilda ett nytt, sammansatt ord, såsom vårt ”hemfridsbrott”. Syntaxen, ordfogningsläran, är i en del språk av mycket stor betydelse, medan den i andra är av föga betydelse. Och en del språk har många konjugationer eller sätt att böja verben, andra, t. ex.kinesiskan, har inga konjugationer. Olikheterna är många, och för att sätta sig in i dem och avpassa tankemönstret efter vart och ett av språken krävs många gånger stor intellektuell ansträngning.

Språkfamiljer

Tionde kapitlet i Första Moseboken skulle kunna kallas för ”nationsförteckningen”. Den räknar upp avkomlingarna till Noas tre söner, Jafet, Ham och Sem, inalles sjuttio familjer. De indelades ”efter deras släkter och tungomål, i deras länder och folk”. — 1 Mos. 10:5, 20, 31, 32.

Filologin, språkvetenskapen, i dag delar i allmänhet upp språken i familjer eller stammar. Bland de stora familjerna som moderna språkforskare tar upp är: indo-europeiska, semitiska och hamitiska språk, afrikanska negerspråk, sino-tibetanska, japanska, koreanska, uraliska, altaiska, dravidiska och malajo-polynesiska språk. Men det finns fortfarande många språk som man inte kunnat klassificera.

Det intressanta är att man mestadels inte kunnat identifiera moderspråket till var och en av dessa större familjer. Och förvisso finns det ingenting som tyder på att det skulle ha existerat ett enda gemensamt moderspråk till alla de tusentals tungomål som talas i dag. I stället tyder allting på att många moderspråk fick sin början i Babel.

Från de språk som kom till i och med det gudomliga ingripandet i Babel uppstod så småningom besläktade dialekter. Dessa dialekter utvecklades ofta till separata språk. Sems avkomlingar, som tydligtvis inte figurerade tillsammans med folkhopen i Babel, kom senare att tala inte bara hebreiska utan också arameiska, akkadiska och arabiska.

Historiska händelser har bidragit till att språken förändrats: människor har kommit ifrån varandra på grund av avstånd eller geografiska hinder; det har förekommit krig och erövringar; förbindelser har avbrutits; människor med ett främmande språk har invandrat. På grund av sådana faktorer har forntida framträdande språk sönderfallit. Vissa språk har gått upp i andra. En del har fullständigt dött ut och ersatts av det språk som talades av de invaderande erövrarna.

Den indoeuropeiska familjen

Inom varje större språkfamilj finns många enheter eller språkgrupper. Den indoeuropeiska familjen omfattar sådana grupper som germanska, romanska (som har sin grund i latinet), baltoslaviska, indo-iranska, grekiska, keltiska, albanska och armeniska språk.

Varje grupp har i sin tur flera grenar. Romanska språk är till exempel franska, spanska, portugisiska, italienska och rumänska. Den germanska gruppen innefattar engelska, tyska, holländska-flamländska, danska, isländska, norska och svenska.

Den mest spridda språkfamiljen är den indoeuropeiska, vars språk talas av ungefär hälften av jordens befolkning. Familjen kallas den indoeuropeiska på grund av dess utbredning från Indien till Europa; och man har fört ihop dessa språk till denna stora familj, eftersom de tycks ha haft ett gemensamt urspråk, vilket mycket väl kan ha varit sanskrit. Dessa språk har ordklasser av bestämd beskaffenhet, såsom substantiv, pronomen och verb. Orden kan böjas i olika genus, numerus och kasus, och böjningen eller formändringen sker ofta genom tillägg av ändelser. Den omständigheten att vissa enkla ord, sådana som ”far” och ”mor”, är gemensamma för språken inom denna familj antyder också ett gemensamt ursprung. ”Mor” heter mat på ryska, mater på latin, mata på sanskrit, madre på spanska, meter på grekiska och Mutter på tyska.

Bland alla de indoeuropeiska språken är grekiskan, näst efter sanskrit som inte längre talas, det äldsta, och det anses av många vara det högst utvecklade språket och även det mest exakta.

Skall den tid någonsin komma då vi inte behöver använda oss av så många olika språk? Efter den globala vattenfloden talades det ett enda språk, tills en stor mängd människor gick emot det som var Guds vilja för människosläktet. Resultatet av detta blev att språket förbistrades i Babel. Sedan denna tingens ordning fått ett slut, kommer hela mänskligheten att vara i harmoni med Gud. (2 Petr. 3:5—7, 13) Det verkar förnuftigt att det blir en återgång till ett gemensamt språk för hela mänskligheten i denna nya ordning, som kommer från Gud. Huruvida det språket blir hebreiska, människans ursprungliga tungomål, eller en blandning av hebreiska och de vackraste, mest uttrycksfulla formerna i andra språk, eller om det blir ett helt nytt språk, det tar bibeln inte upp till behandling.

Språket är sannerligen en av de största gåvorna Gud skänkt människorna. Det är en dyrbar skatt. Hur välsignade är vi inte som har förmåga att tala och kan meddela oss med varandra!

[Fotnoter]