Onsdag, 19 september

Giv därför din tjänare ett förståndigt hjärta för att döma ditt folk, på det att jag må kunna skilja mellan gott och ont. — 1 Kon. 3:9, KJ.

Salomos val behagade Jehova Gud, därför att det erkände honom såsom den Högste. Det visade att Jehova är den enda rätta källan till förstånd och att Salomo var en tjänare som önskade tjäna honom troget och att det folk som skulle dömas var Jehovas folk. Detta val utpekar den kurs som alla Guds tjänare med rätta bör följa, och den utgjorde en profetisk skugga av den rätta kurs som deras Ledare, Jehovas trogne och sanne tjänare, skulle komma att följa. Profeten Mose ådagalade också föredömligt saktmod och blickade upp till Jehova för att få förstånd och ledning, och därför brukade Gud Mose på ett mäktigt sätt. (4 Mos. 12:3) Det största föredöme vi har i fråga om att söka förstånd och att tillämpa det är emellertid, som naturligt är, Jesus av Nasaret. Genom att inte söka sin egen vilja undvek han att fördärva sin vishet och sitt förstånd. ”Kristus Jesus [har] för oss blivit visdom från Gud.” (1 Kor. 1:30, NW) Vi gör därför väl i att ägna särskild uppmärksamhet åt det exempel som han har givit oss. VT 1/9 50

Torsdag, 20 september

HERREN sade till Gideon: ”Med de tre hundra män som hava läppjat på vattnet skall jag frälsa eder.” — Dom. 7:7.

Hur olika är inte de tre hundras hållning i våra dagar, när de är närvarande vid möten! De måste dricka av de livgivande sanningarna, och det gör de också. Men när de vid mötena njuter av instruktiva erfarenheter eller praktiska demonstrationer, då är deras sinne på spänn för att finna ut hur de skall kunna begagna sig av denna undervisning i sin egen tjänst på fältet. När tidskriften Vakttornet studeras av församlingen och goda framställningar från Skriften påpekas, då gläder de sig inte endast själva åt denna sanning, utan tänker på hur de skall kunna begagna denna kunskap i sitt eget predikoarbete. De är ”Ordets görare och icke allenast dess hörare”. (Jak. 1:22) De dricker i fulla drag av de sanningens vattenflöden, som strömmar fram vid mötena, men medan de gör det, håller de ögon och öron öppna för tillfällen till tjänst, vari de kan låta sanningen flöda ut till andra. Medan de själva inhämtar lärdom, växer åstundan efter att tala om detta för andra. Då får de lättnad genom att öppna sina läppar och låta budskapet bubbla ut, så att andra kan få glädja sig åt det. På detta sätt använder Jehova dem. VT 15/10 50

Frågor från läsekretsen

● Första Moseboken 1:26 lyder: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika.” Kunde inte detta betyda, att Guds andliga kropp har samma gestalt som människans fysiska kropp? — H.D., Kalifornien.

Femte Moseboken 4:15—20 visar, att Guds gestalt inte är känd av människor, varför människorna inte behöver försöka framställa den i skepelse av någon jordisk skapelse. Se också Jesaja 40:18, 25. Att försöka återge Skaparen i gestalt av en synlig människa eller någon annan skapelse på jorden, i stället för att förhärliga honom såsom den osynlige och allsmäktige Guden, är dåraktigt, som Paulus visar: ”Oaktat de kände Gud, ärade de honom icke som Gud, och icke heller tackade de honom, utan de blevo inskränkta i sin tankegång, och deras oförståndiga hjärta blev förmörkat. Oaktat de påstodo, att de voro visa, blevo de dåraktiga och förvandlade den oförgänglige Gudens härlighet till något som var likt bilden av en förgänglig människa och av fåglar och fyrfotadjur och kräldjur.” — Rom 1:21—23, NW.

Vidare skrev Paulus: ”’Den första människan, Adam, blev en levande själ.’ Den siste Adam [Kristus] blev en livgivande ande. Och alldeles som vi hava burit dens bild, som var danad av stoft, så skola vi också bära den himmelskes bild.” (1 Kor. 15:45, 49, NW) Härav framgår det, att Adams bild inte var detsamma som den uppståndne Kristi bild, en andlig skapelses. Hur Kristus såg ut som en uppstånden andlig skapelse var okänt för de kristna. De visste, att han var Guds ”uttryckliga avbild” eller ”den exakta bilden av hans egen gestalt”, men de förmenade inte, att denna ”uttryckliga avbild” eller den ”exakta bilden” var lik människans gestalt, som de alla kände till. De visste också, att de slutligen skulle få se Gud och vara lika honom, när de en gång bleve uppresta såsom andliga skapelser för att regera med Kristus: ”Älskade, nu äro vi barn av Gud, men ännu har det icke blivit bragt i dagen, vad vi skola bliva. Vi veta emellertid, att närhelst han manifesterar sig, skola vi vara lika honom, ty vi skola se honom alldeles sådan han är.” — Hebr. 1:3; 1 Joh. 3:2; NW.

Av allt detta inser vi klart, att de som skrev de kristna grekiska skrifterna inte betraktade människors gestalt såsom detsamma som Guds gestalt eller den uppståndne Kristi gestalt. Fördenskull tycks det vara säkert, att då Jehova sade till Logos (Kristi titel innan han blev människa på jorden): ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika”, så åsyftade han inte någon bokstavlig gestalt eller utseendet, Logos undergick en stor förändring för att bli