Frågor från läsekretsen
● När Gud i 1 Moseboken 1:30 (NW) säger: ”Åt varje vilt djur på jorden och åt var och en av himmelens flygande varelser och åt allt som rör sig på jorden, vari det finnes liv såsom en själ, har jag givit all grön växtlighet till föda”, skall vi då förstå det så, att detta absolut utesluter tanken att något djur åt kött på den tiden eller därförut? Och skall vi på den grunden dra den slutsatsen att alla djur skall bli vegetarianer i den nya världen? Hur skall vi i så fall kunna förklara att det finns köttätande djur, insekter, reptiler och andra djur, som är försedda med gifttänder, har jaktlust och så vidare, sådant som tydligen givits dem vid skapelsen och som gör dem förträffligt utrustade som köttätare?
Första Moseboken 1:30 (NW), som just citerats, säger inte att Gud hade givit ”all grön växtlighet till föda” åt de vilda djuren, de flygande varelserna och allt som rör sig på jorden utöver det kött de kunde skaffa sig genom att jaga. Versen alldeles före berättar för oss att Gud sade till Adam och Eva: ”Här har jag givit åt eder all växtlighet som bär frö, vilken finnes på hela jordens yta, och varje träd, varpå det är fröbärande trädfrukt. Åt eder må det tjäna till föda.” (1 Mos. 1:29, NW) Vi förstår inte detta så, att det betyder att Adam och Eva kunde äta djur, som levde på gräs och annan växtlighet, och att Adam och Eva, när de åt sådana djur med undantag för deras blod, åt växtligheten indirekt, eftersom djuren först åt växtligheten och Adam och Eva sedan åt de djur som levde på att förvandla sådan växtlighet till kött. Nej! Det är tydligt att Gud satte den fullkomlige mannen och den fullkomliga kvinnan på en vegetarisk kost, vari inte ens mejeriprodukter kom i fråga.
Det var först efter syndafloden som Gud tydligt och klart tillkännagav att Noa och hans familj och deras avkomlingar kunde äta blodlöst kött. Detta anger att sådana gudfruktiga människor som Abel, Enok och Noa och hans familj inte hade levat på djur- och fågelkött före floden. Vad de ogudaktiga människorna levde på fram till floden vet vi inte. Abel, Enok och Noa och hans familj gav sig inte in på några kringgående tankebanor och bröt inte mot de dietföreskrifter, som Gud gav åt Adam och Eva i Eden och som anges i 1 Moseboken 1:29, 30 (NW).
Bibeln säger naturligtvis en hel del om zoologi, men bibeln är inte någon uttömmande avhandling i alla zoologiska frågor. Den sätter därför dryftandet av detaljerna i fråga om djurskapelsen i andra hand. Den fäster den förnämsta uppmärksamheten vid Jehovas överlägsna jordiska skapelse, människan, och specialiserar sig på detta. Därför nämns olika förhållanden om de vilda djuren, husdjuren, de flygande varelserna och insekterna bara i förbigående eller i liknelser.
Om därför bibeln själv inte ger något svar på dessa frågor om dessa varelser, som är lägre än människan, så betyder inte det att det inte finns något svar på frågorna som är i överensstämmelse med bibeln. Det betyder bara att vi inte skall ägna vårt största intresse åt sådana frågor. Vi måste komma ihåg ett viktigt förhållande: att vi människor och alla fåglar, insekter och andra djur lever under en tingens ordning som har varit rådande sedan Jehova Gud i lag förordnade att människan fick äta djurkött med undantag av blodet. Om följaktligen människan har ätit djurkött och insekter i fyra tusen tre hundra år och har tänder som kan anpassas till att äta sådan fast föda som kött, är det inte besynnerligt att fåglar, insekter och andra djur också lever på kött, som de jagar och fångar.
Vad det nu gäller den mat som människan och djuren åt före syndafloden, kan situationen i Noas ark belysa saken. Enligt Guds anvisningar skulle Noa och hans familj föra in i arken vilda djur, husdjur, flygande varelser och fåglar, två av vardera (hane och hona) av de orena arterna och sju av varje ren art. Dessutom skulle Noa föra in i arken alla slags livsmedel, sådant som kunde ätas, ”för att det må vara dig och dem till föda”. (1 Mos. 6:19—22) Nu hade inte Noa något kylrum eller någon kylskåpsanläggning, där han kunde bevara köttvaror, i arken. De sju fåren, sju tjurarna och korna, sju getterna, två hästarna, två svinen och så vidare, som Noa förde in i arken, skulle knappast ha varit tillräckliga som köttföda åt de två lejonen, två tigrarna och de två exemplaren av alla de andra olika vilddjuren som i våra dagar är köttätande, så att de kunde ha levat på dem i arken så länge floden varade. Noa fick inga föreskrifter om att föra med sig ett slakthus i arken för att utfodra vilddjuren med köttföda. Han blev inte heller tillsagd att fånga oerhörda mängder flygande eller krypande insekter för att sörja för färsk mat åt de varelser som i våra dagar förtär insekter.
När Noa kom ut ur arken följande år, hade han inte färre vilda djur, husdjur, flygande och krypande varelser och fåglar än han tog in i arken. Det är möjligt att han hade fler, när han kom ut, beroende på att djuren hade förökat sig. Men vad levde då alla dessa levande varelser på i arken under de tolv månmånader och tio dagar eller det fulla solår, som de var instängda i arken? Sannerligen inte på kött och inte heller på varandra.
Alla dessa varelser, människor och djur, kunde leva utan kött ett helt år inne i arken. Varför skulle inte då också alla levande varelser ha kunnat leva utan kött under 1.656 år före syndafloden eller ända sedan Gud specifiserade för Adam och Eva i Eden vad han hade givit som föda åt de jordiska varelserna? Och om de kunde klara sig på detta under de 1.656 första åren av människans tillvaro, varför skulle de då inte kunna återgå till det levnadssättet och fortsätta att leva på det viset under Jesu Kristi tusenåriga regering och sedan i all evighet? Under sin tusenåriga regering kommer Jesus Kristus såsom konung att ha kontrollen över djur-, fågel-, insekt- och fisklivet såväl som över människolivet. Han kommer att reglera det i överensstämmelse med Guds vilja och till gagn för alla skapade varelsers liv på jorden. Vi bör alltså inte bara tänka på den sida av denna fråga som hör tiden efter floden till och helt lämna ur räkningen den sida av frågan som hör tiden före floden till, som om den inte hade någon betydelse. Låt oss inta samma ställning som bibeln till detta ämne och inte över hövan sysselsätta oss med det som bara är oväsentliga saker, så att vi förspiller tiden, tankekraften och hjärtefriden och kanske snavar och faller och hamnar i de gudlösa evolutionisternas läger.