När det kommer att råda harmoni i hela naturen

TROTS de överflödande bevisen för att formgivningen i naturen kräver en intelligent formgivare eller Skapare, är det många som inte tror att Gud finns. De anser att en kärleksfull Skapare inte skulle ha skapat våldet, dödandet och ondskan som är så utbrett på jorden.

Men hur är det om det INTE var Gud som skapade våldet och dödandet? Hur är det om det INTE är han som är ansvarig för den stora ondska som råder bland människorna? Hur är det om han i stället avskyr dessa ting och lovar att han med säkerhet kommer att göra slut på dem vid sin egen rätta tid?

Vem är ansvarig?

Ett företag kan framställa en kniv avsedd för att skära grönsaker. Men vem är ansvarig om någon använder den här kniven till att döda en annan människa? Är det tillverkaren av kniven som fälls? Nej, det är den som missbrukade kniven som är skyldig.

Människans händer används på ett underbart sätt till en mångfald olika konstruktiva uppgifter. De kan bygga hus, plantera träd, plocka upp nålar och ömt hålla småbarn. Men om någon använder sina händer till att strypa någon annan, kan vi då framföra anklagelsen att händerna är konstruerade på fel sätt? Nej, det är inte konstruktören som är skyldig, utan ägaren.

Om en byggmästare bygger ett vackert hus och låter hyresgäster bo där, men dessa vandaliserar det, vems är då felet? Skulle du anklaga byggmästaren för det orätta? Nej, du skulle hålla dem som vandaliserade huset ansvariga för det skedda. Och du skulle helt säkert inte förneka att byggmästaren fanns, bara därför att hyresgästerna var misskötsamma.

Det strider mot förnuftet och rättvisan att anklaga den oskyldige. Det strider mot förnuftet att fördöma kroppsdelar eller organ som Gud konstruerat för ett gott syfte, bara för att de för närvarande används på ett annat sätt.

I bibeln har vi en tydlig skildring av Guds uppsåt för det mänskliga livet och djurlivet på jorden och varför det nu råder sådant kaos. Dessutom säger den skildringen oss hur det snart kommer att råda fullständig frid och harmoni i hela naturen.

Inte skapade på det sättet

Har människorna och djuren alltid uppfört sig på det sätt som de nu gör? Har de alltid skadat, lemlästat och dödat varandra? Skapades de för att göra det?

Svaret på dessa frågor är: NEJ, inte alls!

Är det ens så att Gud styr den nuvarande tingens ordning? Leder han nationerna i deras förehavanden med varandra? Återigen blir svaret: NEJ, inte alls!

Men hur var det då för länge sedan? Varför är det så som det är nu? Vem är det egentligen som härskar över den här världen? Och hur kommer Gud att införa fullständig frid och harmoni i hela naturen?

Hur det var i början

När Gud skapade människor och djur för att de skulle leva här på jorden, var det inte hans uppsåt att de skulle döda varandra. De skapades för att leva i frid med varandra. Förhållandena var således helt annorlunda mot hur de är i dag. Skildringen säger att ”Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott”. — 1 Moseboken 1:31.

Människorna skulle på ett kärleksfullt sätt råda över ”fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på jorden”. (Vers 28) Inga av djuren i Edens lustgård dödade andra. De hotade inte människan, och inte heller hotade människan något djur.

Guds ord säger klart och tydligt om de första människorna: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt. Detta skall ni ha till föda.” (1 Moseboken 1:29) Människan åt alltså inga djur.

Vad åt djuren? Den inspirerade skildringen lyder: ”Åt alla djur på jorden och åt alla fåglar under himmelen och åt allt som krälar på jorden, vad som i sig har en levande själ, åt dessa ger jag alla gröna örter till föda.” Eller, som det heter i Levande Bibeln: ”Åt djuren och fåglarna ger jag däremot allt gräs och andra gröna växter som föda.” — 1 Moseboken 1:30.

När Gud skapade människorna, satte han dem alltså i ett fridfullt paradis som kallades Eden. Han skapade dem för att leva i frid med djuren; inget våld skulle förekomma, och varken djur eller människor skulle döda för att få mat. Och människorna skulle se till att det var på det sättet genom att ta vård om sig själva, djuren och det parkliknande paradis som de och deras avkomma skulle utöka, så att det slutligen skulle omfatta hela jorden. — 1 Moseboken 1:27, 28.

Nyckeln

Hur skulle människorna kunna bevara detta fridfulla paradis och leva för evigt på jorden, vilket var deras framtidsutsikt? Genom att lyda Guds lagar. Det var nyckeln. Varför var det så viktigt? Eftersom Gud inte hade skapat människorna för att vara oberoende av sin Skapare och ändå framgångsrika. Bibeln säger klart och tydligt: ”Människans väg beror ej av henne, det står inte i vandrarens makt att rätt styra sina steg.” — Jeremia 10:23.

Mänsklighetens problem började när våra första föräldrar missbrukade sin moraliska handlingsfrihet. De förleddes av en upprorisk andeskapelse att tro att de skulle kunna avgöra vad som är rätt och fel utan Guds hjälp. De valde att vara oberoende av Gud. Men det var inte Skaparens fel. ”Fullkomlig är hans verksamhet, ty alla hans vägar är rättvisans vägar. En Gud av trofasthet, hos vilken ingen orättvisa finns; rättfärdig och rättrådig är han”, säger bibeln. Ansvaret för följderna av upproriskhet ligger hos dem som är upproriska: ”De har handlat fördärvligt för sin egen del; de är inte hans barn, bristen är hos dem själva.” — 5 Moseboken 32:4, 5, NW; 1 Moseboken 2:15—3:24.

Eftersom människorna önskade vara oberoende, gav Gud dem oberoende. Men han skulle inte längre uppehålla deras fullkomlighet. Ofullkomlighet och död blev på så sätt till. (Romarna 5:12) Och Gud tillät detta — till en tid — så att alla skulle kunna se vad oberoendets kurs skulle komma att kosta människosläktet, djuren och jorden. Gud har tillåtit detta under de tusentals år som gått, för att de sorgliga följderna av uppror skulle bli uppenbara en gång för all framtid.

Det var alltså oberoendet av Gud och hans lagar som ledde människan in på ofullkomlighetens, våldets och dödens väg. När människan valde laglöshetens väg, kom det att råda kaos även bland den övriga jordiska skapelsen. Människan förlorade sitt kärleksfulla herravälde över djuren. Eftersom människorna inte kan kontrollera sig själva på ett fridfullt sätt, är det inte förvånande att djuren befinner sig i samma situation.

Djuren — som liksom människorna hade haft en vegetarisk kost i Eden — började leva på varandra, och några äter till och med människor när det är möjligt. (1 Moseboken 1:30) Och som en eftergift för att människan skulle kunna överleva fick hon efter floden tillåtelse att äta djurkött. — 1 Moseboken 9:2—4.

Inte skapad för att döda

Men hur förhåller det sig med de kroppsdelar hos djur och människor som används för att lemlästa och döda? Eftersom Gud skapade en stor mångfald av olika kroppsdelar, kunde många av dem anpassas till den nya situationen för att vara till hjälp i fråga om att överleva.

De flesta djuren skulle till exempel fortsätta att vara växtätare, såsom fallet är fortfarande i våra dagar. Ett exempel är den kraftiga gorillan med sina fruktansvärda huggtänder — tänder som fortfarande används för att slita loss och tugga kraftig vegetarisk föda. Men andra anpassade sig till att äta kött. Rovdjuren utgör dock en mycket liten andel av alla djur.

Människan har också anpassat sig. I sin ofullkomlighet och nyckfullhet använder hon ofta sin hjärna och sina händer för att lemlästa och döda. Hon har till och med blivit kannibal och ätit andra människor. Och hennes tänder kan användas till att äta kött, även om det inte ingick i hennes kost i Eden.

Men hur förhåller det sig med ”naturens balans”? Hur skulle den kunna upprätthållas om inga dödade varandra? För det första så var det människan som skulle leva för evigt på jorden. Det löftet gavs inte djuren. De skulle dö, när de hade uppnått sin fulla livslängd.

Många djur har också en inbyggd mekanism som begränsar deras fruktsamhet när de blir för många. Och detta sker nu, utan Guds direkta ingripande. När Guds tid är inne för hela jorden att bli förd tillbaka till det fridfulla förhållande som rådde i Eden, kommer det helt visst inte att vara någon svår uppgift för den store Skaparen av djuren och människorna att kontrollera deras antal utan att tillgripa våld.

Ett exempel på hur Gud kan tämja våldet bland djuren var den frid som rådde mellan djur och människor under omkring ett år i Noas ark.

Kom ihåg att det som finns i dag inte är som det var i paradiset i Eden. Den omgivningen var helt annorlunda. Många födoämnen var troligen annorlunda. De djur som hade kraftigare tänder åt troligen grövre föda. Deras tänder var konstruerade för det.

Det finns naturligtvis frågor om förhållandena i Eden som inte exakt kan besvaras nu. Men det betyder inte att det inte fanns någon Skapare.

Vem styr den här världen?

Men hur är det med det argumentet, som bland andra Bertrand Russell framförde, att vemhelst som var allvetande och allsmäktig inte skulle ha ställt till en sådan oreda här i världen? Han tog för givet, som många andra, att om det finns en Gud, så är han ansvarig för den här världen.

Men Skaparen, Jehova Gud, är inte den här världens härskare. Den nuvarande tingens ordning leds av människor som är oberoende av honom, och den styrs av den osynliga upproriska andevarelsen Satan, djävulen. Bibeln kallar Satan ”denna tingens ordnings gud”. (2 Korintierna 4:4) Jesus kallade Satan ”den här världens härskare”. (Johannes 12:31; 14:30; 16:11) Satan erbjöd Jesus tillsynen över nationerna i ett försök att få honom att göra uppror mot Gud. — Lukas 4:5—8.

Det är alltså upproriska människor och onda andemakter som är ansvariga för allt det kaos och våld som människor åstadkommer. Gud är inte ansvarig.

Återställelse

Bibeln talar om ”återställelsen av alla ... ting”. (Apostlagärningarna 3:21) Den visar tydligt att det olyckliga experimentet i fråga om oberoende av Gud inom kort kommer att nå sitt slut. Både de onda andemakterna i det himmelska och upproriska människor på jorden kommer att undanröjas, och väg kommer att banas för ”nya himlar och en ny jord ... , och i dessa skall rättfärdighet bo”. — 2 Petrus 3:13; se också Ordspråksboken 2:21, 22; Uppenbarelseboken 19:11—21.

Sedan kommer återställelsen av Edenlika förhållanden — paradiset — att ta sin början. (Lukas 23:43) Detta kommer att innebära en återställelse av friden och harmonin mellan människor och djur, så att de inte längre kommer att äta varandra. Bibeln säger i Jesaja 11:6—9: ”Då skall vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar, och kalvar och unga lejon och gödboskap skall samsas ihop, och en liten gosse skall valla dem. Kor och björnar skall gå och beta, deras ungar skall ligga tillsammans, och lejon skall äta halm liksom oxar. Ett dibarn skall leka invid en huggorms hål och ett avvant barn sträcka ut sin hand efter giftormens öga. Ingenstans på mitt heliga berg skall man då göra vad ont och fördärvligt är.”

Fullständig fred kommer också att vara en verklighet bland människorna: ”Han [Gud] stillar strider intill jordens ända, bågen bryter han sönder och bräcker spjutet, i eld bränner han upp stridsvagnarna.” — Psalm 46:10.

Den inspirerade bibliska profetian säger följaktligen av goda skäl följande om den store Skaparens annalkande nya ordning: ”De ödmjuka skall besitta landet [jorden, NW] och tröstas av stor frid.” — Psalm 37:11; Matteus 5:5.

På så sätt kommer följdverkningarna av upproret att undanröjas. Men tanken på att våra första föräldrar, Adam och Eva, gjorde uppror mot Gud får en del människor att undra. De har lärt sig att betrakta Adam och Eva som mytologiska personer. Kan vi då vara säkra på att de verkligen har existerat?

[Infälld text på sidan 10]

Om någon använder sin hand för att skada någon annan, vem är då skyldig — handens skapare eller dess ägare?

[Infälld text på sidan 11]

När människan valde laglöshetens väg, kom det att råda kaos även bland den övriga jordiska skapelsen

[Bild på sidan 11]

Gorillans fruktansvärda tänder används till att äta vegetarisk föda, inte kött

[Bild på sidan 12]

Adam och Eva levde i frid med djuren i Eden — nöjda med att växterna tjänade som föda för alla

Gud kommer snart att återställa Edenlika förhållanden på en jord som kommer att göras till ett paradis