Frågor från läsekretsen
● En del av våra läsare har ställt följande eller någon liknande fråga: Hur kan man finna överensstämmelse mellan 1 Moseboken 1:11—13, där det talas om att jorden frambragte växtlighet under den tredje skapelsedagen, och 1 Moseboken 2:5, 6, som enligt Nya Världens översättning lyder så: ”Nu fanns det ännu ingen markens buske på jorden, och ingen markens växtlighet höll ännu på att spira upp, ty Jehova Gud hade icke låtit det regna på jorden, och det fanns ingen människa till att odla jorden. Men vattenånga steg beständigt upp från jorden, och den vattnade hela jordens yta”?
Nya Världens översättning återger stället här i överensstämmelse med ett verk som innehåller kommentarer till Första Moseboken, New Commentary on Genesis, av professor F. Delitzsch. Vi läser häri: ”Och ingen markens växt var ännu på jorden, och ingen markens ört hade ännu skjutit upp; ty Jahve Elohim hade ännu icke låtit det regna på jorden, och människor funnos icke till att bruka jorden. Och en dimma steg upp från jorden och vattnade hela jordens yta.” (Sidorna 115, 117) Den översättning av Gamla testamentet till tyska, som utförts av E. Kautzsch, forskare i hebreiska, har också en liknande lydelse: ”Men det fanns ännu icke på. jorden någon buske på fälten, och ännu sköto inga växter upp på fälten, ty Jahve Gud hade ännu icke låtit det regna på jorden, och människor voro» [ännu] icke där till att odla jorden; men en dimma steg beständigt upp från jorden och vattnade hela ytan av marken på jorden.” (Klammern insatt av Kautzsch.)
The Book of Genesis (Första Moseboken) av Thomas J. Conant lyder också: ”Nu fanns det ännu icke någon markens växt på jorden, och ingen markens ört hade ännu skjutit upp, ty Jehova Gud hade ännu icke låtit det regna på jorden, och det fanns ingen människa till att bruka jorden. Och det steg upp dimma från jorden; och den vattnade hela jordens yta.” Konung Jakobs översättning skiljer sig från de här anförda, särskilt däri, att den i stället för uttrycket ”ännu icke” eller liknande säger ”innan”. Härom har emellertid ett av George Bush. utgivet verk med kommentarer till Första Moseboken, Notes Critical and Practical on the Book of Genesis, sidan 53, band 1, följande att säga i en fotnot: ”Den hebreiska partikeln (terem), som återgivits ’innan’, kan betyda ’ännu icke’, således: ’och varje markens växt var ännu icke på jorden, och varje markens ört hade ännu icke skjutit upp’, vilket i allt väsentligt överensstämmer med det tidigare” återgivandet i Konung Jakobs bibel. En amerikansk översättning (AT) liksom Moffatts engelska översättning har liknande lydelse. Ordalydelsen i 1917 års svenska översättning såväl som äldre svenska översättningar är även likalydande med alla de här citerade.
De verser som här ovan citerats är inte i strid med 1 Moseboken 1:11—13; de skulle inte kunna vara det. Jesus Kristus citerade från både kapitel ett och kapitel två i Första Moseboken, och det gjorde också aposteln Paulus, och sålunda fastslår två vittnen att båda skildringarna är sanna och följaktligen överensstämmande med varandra. — Matt. 19:4—6; Mark. 10:3—9; 1 Kor. 15:45, 47; 6:16; 2 Kor. 4:6; Ef. 5:31; Kol. 3:10; Hebr. 4:4, 10.
Följaktligen måste 1 Moseboken 2:5, 6, som vi citerat här, ha avseende på den tredje skapelsedagen, som omtalas i 1 Moseboken 1:9—13. Men först beskrivs här jordens tillstånd strax efter det att Jehova Gud hade låtit torra landet bli synligt och innan han bjöd jorden att frambringa gräs, fröbärande växtlighet och fruktbärande träd. Människor som menar att Konung Jakobs bibel — eller med den jämställda översättningar — återger den riktiga tanken tolkar dess återgivande av texten till att avse att Gud satte i gång växtlivet fullt utvecklat, dvs. att han från början skapade de fullt utbildade växterna och inte lät dem utveckla sig ur frukter och frön. Så behöver det dock inte ha förhållit sig, i all synnerhet inte när man ser hur detta skriftställe återges i Nya Världens översättning, 1917 års svenska översättning och flera andra. Under alla förhållanden var det så, att det under en viss tid inte fanns något liv på jorden, det fanns varken växt- eller djurliv på den och inte heller några människor. Det regnade inte heller på jorden. Jehova Gud gjorde förberedelser för växtlivet genom att ordna med ett bevattningssystem, som inte innebar att det kom regn, utan att ånga eller dimma spred sig över hela jorden. Dessutom anger 1 Moseboken 2:10—14 att det fanns vissa floder, som hade del i bevattnandet av jorden. När Gud således lät växtligheten täcka det torra landet, skedde inte härigenom någon förändring i de rådande förhållandena med avseende på det stora vattenhöljet, som kretsade omkring jorden långt ute i rymden.
Regn var inte en nödvändig faktor för att växtligheten skulle skjuta upp eller fortsätta att växa, och inte heller var det nödvändigt att det fanns människor till att bruka jorden och få växtligheten att skjuta upp eller fortsätta att växa. Första Moseboken 2:5 säger inte att växtligheten inte kunde skjuta upp därför att Gud inte hade låtit det regna och inte hade skapat människan till att bruka jorden. Gud frambragte ursprungligen växtligheten utan regn och utan människan, ty Gud åstadkom den nödvändiga fuktigheten, som gjorde både regnet och människan obehövliga. Därför börjar den följande versen (vers 6) med konjunktionen ”Men” och fortsätter så med att säga att en ånga eller dimma regelbundet steg upp från jorden och bevattnade hela markytan överallt runt jorden. Detta försiggick naturligtvis under eller nedanför det stora vattenhöljet, som kretsade långt ute i rymden och skulle falla mycket senare, i Noas dagar, och följas av regn och regnbågen. Hur tät den ånga eller dimma var som steg upp omtalas inte, men den var tyngre än dagg. Den var alltjämt tillräcklig för att bevattna markens yta inne i och utanför Edens lustgård, vid den tid då människan skapades och sattes där mot slutet av den sjätte skapelsedagen; och dimman inverkade inte på atmosfären i allmänhet, så att denna blev obehaglig för människan.
Bortsett från de floder som fanns, förmådde sålunda denna dimma hålla växterna ständigt grönskande och frodiga fram till syndafloden, och detta utan att det regnade. I Vakttornet för den 1 mars 1955, paragraf 38, framhölls det hur till och med endast dagg hade större kraft att uppfriska vissa växter än regn, som vattnade själva marken, och hur sådana växter kunde tillgodogöra sig daggen och samla ett förråd av vatten kring sina rötter, vilket kunde motsvara plantans vikt eller ändå mera. I hur mycket större grad skulle inte denna faktor ha spelat in från den tredje skapelsedagen och framåt i tiden, om en dimma regelbundet steg upp över hela jorden, vilket i sig självt innebar att jordytan var fuktig. Det var inte så, att vatten kom ned från moln i skyn för att bevattna jorden, utan i stället säger Guds ord att dimman steg upp, och detta förhållande fortsatte alltjämt efter det att syndaren Adam hade drivits ut ur Edens lustgård för att odla jorden likt en jordbrukare, ja, ända fram till syndafloden i Noas dagar och den tid då den första regnbågen blev synlig.
Nästa vers, 1 Moseboken 2:7, förbigår hela den mellanliggande tiden, som skildras i 1 Moseboken 1:14—25, där det talas om hur ljuset bryter igenom och når jordytan och hur levande skapelser frambringas i haven, fågelliv i luften och djurliv på jorden. Den redogör i detalj för människans skapelse mera än vad 1 Moseboken 1:27 gör. Men uttryckssättet i 1 Moseboken 2:5 kan inte ge den uppfattningen, att det i och med att människan skapades och sattes i Edens lustgård började regna på jorden och att människan började arbeta som en jordbrukare: plöjde, sådde ut säd och skördade avkastningen. Hon började bruka jorden på det sättet sedan hon drivits ut ur Eden, och Kain följde i Adams fotspår och ”blev åkerbrukare”. (1 Mos. 4:1—3, NW) Människan och regnet kom således inte före den växtlighet, som Gud skapade på jorden, och vi finner härav att skildringarna i 1 Moseboken 1:9—13 och 1 Moseboken 2:5, 6 stämmer överens med varandra.