Tidlösa frågor

● Vermont Royster, en ledarskribent som fått Pulitzerpriset, betraktade nyligen i sin spalt ”Funderingar av intresse” i ”The Wall Street Journal” omfattningen av den mänskliga kunskapen. ”Under litet mer än ett halvt århundrade har vi gjort häpnadsväckande framsteg i vår kunskap om de oändligt små partiklar som utgör den fysiska världen och de mäktiga krafter som styr den oändliga rymden, i vilken denna värld svävar som en liten prick”, skrev han. ”Och här har vi ändå något förunderligt. När vi betraktar människan själv, hennes dilemman, hennes plats i universum, har vi kommit obetydligt längre än där vi var i tidens begynnelse. Vi har fortfarande kvar frågorna vilka vi är och varför vi finns till och vart vi är på väg.”

Royster föreslog att människan behöver gå bortom den känslolösa vetenskapen för att finna svar på sådana frågor, därför att ”trots all den växande kunskapen står vi där fortfarande med det forntida ropet i Jobs bok: ’Men visheten, var finnes hon, och var är det rum, där förståndet bor?’” Svaren på sådana frågor kan man finna i samma bok, bara några få verser längre fram. Där står det: ”Se, Jehovás fruktan, det är vishet, och att fly det onda, det är förstånd.” — Job 28:12, 20, 28, Åkeson.

Frågor från läsekretsen

● Var det inte fel av Lot att erbjuda sina döttrar åt männen i Sodom?

Det är visserligen några som har beskyllt Lot för att ha handlat orätt, men vi i vår tid är verkligen inte i den ställningen att vi kan fördöma honom. Bibeln visar att Gud, som läser hjärtan, inte gav Lot en ogynnsam dom.

Då Gud sände två materialiserade änglar till Sodom och Gomorra, yrkade Lot gästfritt på att de skulle stanna i hans hem. På kvällen omringade en pöbelhop huset, och de ropade: ”Var är männen, som kom till dig i afton? För ut dem till oss, så att vi kan ha umgänge med dem.” — 1 Mos. 18:20, 21; 19:1—5, NW.

Lot gick ut och försökte avråda männen. Därpå talade han bevekande: ”Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man. Dem vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem, vad I finnen för gott. Gören allenast icke något mot dessa män, eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.” Den uppretade pöbelhopen trängde på mot Lot, och den slog nästan in dörren. Då ingrep änglarna och slog pöbelhopen med blindhet. — 1 Mos. 19:6—11.

Denna händelse har förbryllat eller upprört många, i synnerhet kvinnor. En del har till och med beskyllt Lot för att ha handlat fegt, och man har menat att han inte borde ha erbjudit sig att betala för sina gästers säkerhet med sina döttrars kyskhet eller att han borde ha gett sig själv åt pöbelhopen.

Men här bör man lägga märke till att enligt den orientaliska sedvänjan var det en värds ansvar att skydda gästerna i sitt hem, försvara dem, om nödvändigt, ända till döds. Lots ord (”eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak”) visar att han kände sig skyldig att beskydda sina gäster. Och hur kan någon beskylla Lot för feghet? Han gick modigt ut till pöbelhopen — han till och med stängde dörren bakom sig och mötte pöbelhopen ensam.

Men hur förhåller det sig med Lots erbjudande till pöbelhopen? Somliga har menat att Lot borde ha erbjudit sig själv, men det är osannolikt att den förvända pöbelhopen skulle ha varit tillfreds med en gammal gift man. Likväl kunde erbjudandet av de två jungfrurna ha varit något som förvirrat pöbelhopen: Här fanns två unga jungfrur, och möjligheten att få besudla deras renhet skulle i viss mån ha kunnat verka tilldragande på pöbelhopen. Men å andra sidan var de kvinnor, och de var bortlovade till två män i staden. Därför kunde detta erbjudande ha haft en avledande eller delande verkan på den förvända pöbelhopen.

Och även om Lot först var omedveten om att han hade änglar som gäster, kunde han vid det här laget mycket väl ha förstått att de var budbärare från Gud. (Hebr. 13:2) Därför kunde Lot ha menat att hur djupt fäst han än var vid sina döttrar, skulle han vara villig att offra dem, om det var nödvändigt. (Jämför 1 Moseboken 22:1—14; 2 Samuelsboken 12:3.) Då Lot erbjöd sina döttrar åt pöbelhopen, kunde han ha förtröstat på att om det var Jehovas vilja, så skulle Gud beskydda hans döttrar, alldeles som Gud redan hade beskyddat Sara i Egypten. (1 Mos. 12:17—19) Och Jehova styrde verkligen förhållandena så att Lot och hans döttrar blev bevarade, inte enbart från den homosexuella pöbelhopen, utan också från den tillintetgörande elden som kom över städerna. — 1 Mos. 19:15—29.

Änglarna sade inte att Lot hade omintetgjort sin rättfärdighet genom att göra detta erbjudande.