Guds kärleksfulla godhet och riket

”I kärleksfull godhet skall en tron förvisso bliva fast grundad, och en skall sätta sig på den i sannfärdighet i Davids tält och döma och söka rättvisa och vara snar till rättfärdighet.” — Jes. 16:5, NW.

1, 2. a) Vilken inbjudan ropar Jehova ut till de törstiga och hungriga, tillika med vilket löfte till dem som hörsammar inbjudan? b) Vad fanns det att törsta och hungra efter, och varför kommer det att bli en uppfyllelse av det förbund som det här gäller?

”HALLÅ DÄR, alla ni törstiga! Kom till vattnet. Och de som inga pengar hava! Kom, köp och ät. Ja, kom, köp vin och mjölk till och med utan pengar och utan betalning. Varför hålla ni människor på med att betala ut pengar för vad som icke är bröd, och varför gäller edert släp och slit sådant som icke får någon mättnad till följd? Lyssna uppmärksamt till mig, och ät vad som är gott, och låt eder själ finna sin utsökta lust i själva det feta. Böj edert öra och kom till mig. Lyssna, så skall eder själ förbliva vid liv, och jag skall med eder, ni människor, beredvilligt sluta ett till obestämd tid bestående förbund angående de uttryck för kärleksfull godhet som lovats David och som äro trovärdiga. Se, till ett vittne för folkgrupperna har jag givit honom, till en ledare och befälhavare för folkgrupperna.” — Jes. 55:1—4, NW.

² Detta var Jehova Gud som ropade och inbjöd de törstiga och hungriga. Vad fanns det att törsta och hungra efter? En rättfärdig konung, en god regering, i uppfyllelse av det förbunds löften, som Jehova Gud hade slutit med konung David. Aldrig har det funnits ett förbund som varit viktigare än detta förbund, som Gud själv ingick med mannen David. Var och en som törstar och hungrar efter en regering av rättvisa, frid och fullkomlig ostrafflighet måste vänta på att Gud skall till fullo verkställa detta förbund. Förbundet är inte bara ett papper, som kan rivas sönder och trampas på i förakt av sådana som kränker det uppsåtligt. Förbundet är absolut bindande. Det måste fullgöras och kommer att fullgöras.

3. Vilken part i detta förbund föreslog det, och vad är det som ger förbundet dess värdighet och höghet?

³ Det kan tyckas nästan otroligt att den Högste, himmelens Gud, skulle ingå ett förhund eller en högtidlig, bindande överenskommelse med en ringa människa på jorden. Likväl har Gud själv försett oss med den skrivna redogörelsen för sina förbund med människor. Det var han som föreslog förbundet med kung David. En fallen, ofullkomlig människa skulle aldrig kunna drista sig till att föreslå något sådant. Då ju detta förbund infördes av en så hög och mäktig person som Jehova Gud, skulle det vara någonting alldeles för storslaget för att en människas tanke skulle kunna ge upphov åt det. Det kunde inte vara någonting ringa och obetydligt. Det måste vara någonting i högsta grad betydelsefullt för Gud och gagneligt för människan. Det är detta som ger förbundet dess värdighet och höghet.

4. Vad hörde Abraham Jehova säga, med edlig bekräftelse, genom sin ängel?

⁴ Tänk om en man skulle få höra Jehova Gud säga: ”Jag svär i sanning vid mig själv, så lyder Jehovas uttalande, att på grund av att du har gjort detta och icke har undanhållit din son, din ende, skall jag förvisso välsigna dig och skall jag förvisso formera din säd, så att den blir lik himlarnas stjärnor och lik sandkornen, som äro på havsstranden, och din säd skall taga sina fienders port i besittning. Och förmedelst din säd skola alla jordens nationer förvisso välsigna sig, på grund av att du har lyssnat till min röst.” (1 Mos. 22:15—18, NW) Och ändå var detta just vad den hebreiske patriarken Abraham hörde Gud säga genom sin ängel. Han hörde Gud svära vid sitt eget jag till bekräftelse av det förbund som tillkännagavs där.

5. Varför bör vi i denna tid inse vikten och värdet av detta förbund, och vilken fråga av personlig betydelse måste vi besvara?

⁵ Om några borde vi i denna tid inse vikten och värdet av detta förbund. Vi i vår tid borde se att det är i hög grad nödvändigt att nationerna skall välsigna sig genom ett av Gud givet medel. Alla de världsliga nationerna i våra dagar, republiken Israel inbegripen, drar i verkligheten över sig förbannelse genom materialism och militarism. Detta beror inte på att Abrahams utlovade säd eller avkomma inte finns till hands med möjlighet för nationerna att förskaffa sig välsignelsen. Nej, det är i stället så, att nationerna inte har någon tro på Guds eget förbund med Abraham, och de lämnar själviskt och högmodigt Abrahams säd eller avkomma utan avseende. Att det är rena dårskapen av nationerna att göra detta borde ligga i öppen dag för var och en. Därför blir följande fråga av personlig betydelse för envar: Vilka inom ”alla jordens nationer” kommer att förskaffa sig välsignelsen genom Guds medel?

6, 7. a) Genom vilket annat förbund understöds förbundet med Abraham? b) Vilken fråga beträffande kung David avgjordes genom detta förbund, och vilken egenskap hos Jehova riktade det uppmärksamheten på?

⁶ Om vi följer de världsliga nationerna eller deras politiska ledare och deras ekonomiska och religiösa rådgivare, så kommer vi alldeles säkert in under en förbannelse i stället för under en välsignelse från Gud genom Abrahams säd. Detta förbund med Abraham får stöd av Guds förbund med konung David. Räknat från Abraham var David den fjortonde i släktlinjen. Därför kallades han för Abrahams son. (Matt. 1:1) Genom förbundet med David, Abrahams son, gjorde Gud det säkert och visst att det abrahamitiska förbundet om välsignelse åt alla jordens nationer och släkter skulle gå i uppfyllelse förmedelst en regering, ett teokratiskt rike. På sin tid var David konung över en teokratisk nation, det forntida Israel, och hade sitt regeringssäte i Jerusalem. Den kung som varit före honom, Saul av Benjamins stam, hade dött i strid utan någon efterträdare på hela Israels tron. Den frågan uppstod: Skulle konung David få en efterträdare på Jerusalems tron inom sin släkt? Jehova Gud garanterade detta. Emedan konung David ådagalade ett sådant heligt nit för Guds tillbedjans hus eller tempel, införde Jehova Gud ett nytt förbund av vikt och betydelse för hela mänskligheten. Genom sin profet Natan sade han till David:

⁷ ”Jehova har sagt dig att ett hus är vad Jehova skall göra åt dig. När dina dagar äro ute och du måste lägga dig ned hos dina förfäder, då skall jag förvisso uppresa din säd efter dig, vilken skall komma ut ditt inre, och jag skall i sanning fast grunda hans rike. Han är den som skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall förvisso fast grunda hans rikes tron för evigt. Jag själv skall bliva hans fader, och han själv skall bliva min son. När han gör orätt, då skall jag förvisso tillrättavisa honom med människors ris och med Adams söners slag. Vad min kärleksfulla godhet angår, skall den icke vika ifrån honom så som jag avlägsnade den från Saul, vilken jag avlägsnade för dig. Och ditt hus och ditt rike skola förvisso vara beståndande för evigt inför dig; själva din tron skall bliva fast grundad för evigt.” — 2 Sam. 7:11—16, NW.

Lojal kärlek

8. Varför omtalas detta förbund som ett ”till obestämd tid bestående förbund angående de uttryck för kärleksfull godhet som lovats David och som äro trovärdiga”?

⁸ Vilket storslaget förbund var inte detta, ett förbund om en regering, ett rike, som skulle stå fast för alltid, vars tron aldrig skulle omstörtas! Vilket outsägligt privilegium var det inte för en trogen man och hans familj att vara sammanlänkade med detta förbund om ett rike! Detta förbund skulle fullgöras med Guds kärleksfulla godhet såsom en mycket nödvändig förutsättning för att det skulle nå en storartad kulmen i ett evigt bestående rike. I själva verket var det kärleksfull godhet som framkallade förbundet å Guds sida. Från denna synpunkt kan vi förstå varför Jehova, genom sin profet Jesaja, talar om det såsom ett ”till obestämd tid bestående förbund angående de uttryck för kärleksfull godhet som lovats David och som äro trovärdiga”.

9. Hur yttrar sig denna kärleksfulla godhet, och vilken alternativ lydelse anger därför Nya Världens översättning av den Heliga skrift i sina fotnoter för hhésed?

⁹ Mycket beror därför på Jehovas kärleksfulla godhet. Denna är ett av hans anmärkningsvärda karaktärsdrag, och den har på ett iögonenfallande sätt trätt i verksamhet gentemot oss människor. Ett studium av detta uttryck ”kärleksfull godhet” ger till känna att det innebär mera än att vara god av ett kärleksfullt motiv. Denna kärleksfulla godhet knyter ett band mellan den som ger uttryck åt den och den som får röna eller ta emot den. Det är en godhet som i kärlek förbinder sig med den person som är föremål för den kärleksfulla godheten och som håller fast vid honom med en lojalitet som aldrig släpper taget, förrän den kärleksfulla godhetens värdiga syfte har förverkligats. Det förhåller sig också så, att Nya Världens översättning av den Heliga skrift i sina fotnoter till den hebreiska texten som alternativ ger lydelsen ”lojal kärlek” för det hebreiska ordet hhésed; detta hebreiska ord i pluralis återger den med ”handlingar (eller: fall) av lojal kärlek”, ”fullständig kärleksfull godhet” eller ”fullständig lojal kärlek”.

10. Hur skulle uttrycket i Jesaja 55:3 lyda enligt ett nyligen utgivet lexikon, och vad är det därför som hindrar den kärleksfulla godhetens syfte att slå fel?

¹⁰ Ett nyligen utgivet hebreisk-engelskt lexikon föreslår att den term som avser dessa ständiga bevis på kärleksfull godhet skall återges med ”den alltid bevisade lojaliteten”. I så fall skulle frasen ”ett till obestämd tid bestående förbund angående de uttryck för kärleksfull godhet som lovats David och som äro trovärdiga” lyda så här: ”ett till obestämd tid bestående förbund angående den alltid bevisade lojaliteten mot David som är trovärdig”. Att Guds lojalitet på detta sätt gång på gång bevisas är det som gör den trovärdig. Guds lojalitet mot den som han upptar i förbundet med sig bevisar sig alltså vara ofelbar. Den visar Guds solidaritet med den som blivit upptagen i förbundet. Detta hjälper förbundet att stå fast, sak samma vad den andra parten i förbundet kan komma att göra. Detta gör det säkert att den kärleksfulla godhetens syfte inte kommer att slå fel och vålla missräkning.

11, 12. a) Hurudan kan man följaktligen säga att Jehova är mot sina trogna tillbedjare? b) Vilka händelser gav anledning till att uttrycket ”kärleksfull godhet” först kom att brukas i Skriften?

¹¹ Må detta förhållande framstå klart till Guds ära och berömmelse: Jehova Gud är lojal. Hela Skriften igenom, alltifrån det första ställe där det meningsfyllda ordet för Guds kärleksfulla godhet förekommer i den hebreiska texten, kan man säga att denna egenskap hos den store Guden, vilken bevarar sina trogna tillbedjare, träder emot oss med en tröstande, värmande glöd. När den först omnämndes, bodde patriarken Abrahams brorson i staden Sodom. Jehova Gud omtalade för Abraham att han var på väg för att förstöra den onda, omoraliska staden. Abraham visste att hans brorson Lot tillsammans med sin hustru och sina båda döttrar, alltså fyra personer, befann sig i staden och att deras liv var i fara. Tydligtvis önskade Abraham få deras liv skonade genom att Sodom självt bleve skonat, och Abraham vädjade därför till Jehova, till dess Jehova slutligen lovade att om så få som tio rättfärdiga personer funnes i Sodom, skulle han inte förstöra det.

¹² Två änglar från Jehova fortsatte sin väg till Sodom i mänsklig gestalt, och Lot visade dem gästfrihet i sitt hem. Eftersom Lot tog emot dem som sina gäster, ålåg det honom att vara lojal mot dem. Han bevisade sig också vara det under ett angrepp som sodomiter gjorde på hans hus. I tro underrättade han sina blivande mågar om den dömda stadens överhängande förstöring. Följande morgon, före soluppgången, förde änglarna Lot och hans familj med stor hast till utkanten av staden. ”Fly undan till bergsbygden, så att du icke blir bortryckt!” sade en av Jehovas änglar. Lot bad då om en ytterligare ynnest och sade: ”Icke så, det beder jag dig, Jehova! Jag beder dig: din tjänare har ju funnit ynnest i dina ögon, så att du upphöjer din kärleksfulla godhet, vilken du har utövat mot mig för att bevara min själ vid liv, men jag — jag är icke i stånd till att fly undan till bergsbygden.” Hänsynsfullt beviljade Jehovas ängel honom den ynnest han bad om, och Lot och hans båda döttrar lyckades undkomma och överlevde, när Sodom brändes ned med eld och svavel. — 1 Mos. 18:16—19:26, NW.

13. a) Vilken egenskap hos Gud upphöjdes genom denna räddning av Lot och hans döttrar? b) Varför behöver de ”andra fåren” i våra dagar inte frukta för att Jehovas kärleksfulla godhet skall svika?

¹³ Genom att Lot och hans döttrar på så vis räddades, blev Jehovas lojala kärlek upphöjd, för Lots farbror Abraham i första hand, ty med denne hade Jehova ingått förbundet om att alla jordens släkter skulle bli välsignade. (1 Mos. 12:1—3) Detta var en illustration för vår egen tid, för de fårlika människor som håller på att församlas in i Guds ynnest. De behöver förlita sig så starkt på att samma kärleksfulla godhet, samma lojala kärlek hos Jehova skall bevara dem genom den eldsglödande förstöringen av den världsorganisation, som i andlig mening kallas Sodom. (Upp. 11:8) Dessa den store Herdens ”andra får” behöver inte hysa någon fruktan för att hans kärleksfulla godhet skall svika. Ty ända till tjugosex gånger framhåller ensamt Psalm 136 orsaken till att vi bör lova Jehova, i det den säger: ”Ty hans kärleksfulla godhet varar till obestämd tid.” När han tillkännagav sitt eget namn inför profeten Mose på Sinai berg, då de tio budorden skrevs, beskrev han sig själv i dessa ord: ”Jehova, Jehova, en Gud, barmhärtig och nåderik, sen till vrede och överflödande i kärleksfull godhet och sanning, som bevarar kärleksfull godhet åt tusenden, överser med missgärning och överträdelse och synd. ... Se, jag sluter nu ett förbund: ... Ty du får icke böja dig ned för en annan gud, ty Jehova är odelat hängiven sitt namn. Han är en Gud som kräver odelad hängivenhet.” (2 Mos. 34:4—14, NW) Denne Gud, som harmas över att bli framställd i falsk dager och som begär odelad hängivenhet, är korrekt i varje detalj när han beskriver sig själv. Därför kan vi tryggt räkna med hans lojalitet.

Lojalitet mot Riket

14. Vad krävde detta rikesförbund alltifrån sin början, och från vilken princip får vi därför aldrig avvika?

¹⁴ Alltifrån den tid då Jehova upprättade förbundet med David om det eviga riket, blev detta rikesförbund något som krävde lojalt stöd och fasthållande från både Guds och människors sida. Förbundet var oskiljaktigt sammanlänkat med konung David och hans släktlinje av kungliga efterträdare. Ja, förbundet var i själva verket personifierat i Davids kungliga hus eller dynasti, så att lojalitet mot förbundet betydde lojalitet mot Davids hus under Jehova Gud. Människans lojalitet måste inriktas på detta förbund. Ända fram till det år vi nu upplever har detta varit och är en princip, som vi aldrig får avvika ifrån, om vi är beslutna att behaga den store upphovsmannen till detta förbund, Jehova Gud. Vi har Jehova själv såsom vårt fullkomliga föredöme i fråga om lojalitet.

15. Till vilken rad av brott lät David förleda sig efter det att han hade blivit gynnad med detta förbund?

¹⁵ En avsevärd tid efter det att konung David hade blivit så högt gynnad med detta förbund, lät han sig förledas till en rad upprörande synder, svarta brott i överträdelse av de tio buden. Han åtrådde en annan mans hustru och begick äktenskapsbrott med henne, hustrun till hans egen trogne kämpe, hettiten Uria. När kvinnan blev havande, försökte den andligen obalanserade David skydda sig själv. Han ordnade så att hennes man blev placerad i en farlig ställning i striden, så att han skulle hemfalla åt säker död. Sedan den modige, lojale Uria på detta sätt hade skickats i döden, sände David bud och hämtade Urias hustru till sitt eget hus, för att hon skulle bli en av hans många hustrur. Borde inte den orene, blodbesudlade David bli dömd till döden för dessa brott och förbundet med honom bli återkallat?

16. Hur skulle David bli straffad för detta, och vem led döden?

¹⁶ Genom själve profeten Natan, vilken Jehova brukat till att kungöra förbundet om riket för David, sände Jehova nu sitt kraftigt fördömande budskap och visade hur uselt David hade handlat. Till straff skulle ett svärd aldrig vika från Davids eget hus; olyckor skulle komma från hans hus, och några av hans hustrur skulle öppet bli skändade. David insåg hur han hade föraktat Jehova och hade handlat vanvördigt mot förbundets Gud. Fylld av sorg bekände han sin synd mot Jehova. Han fruktade för sitt liv. ”Du skall icke dö”, sade Natan till honom, men det illegitima barnet av hans lystna äktenskapsbrott skulle dö. Ingenting fick Jehova att avvika från denna dom. Det utomäktenskapliga barnet levde endast sju dagar och dog så.

17. a) Hur gick det då med förbundet om riket, som ingåtts med David? b) Hur visade sig djupet av Jehovas kärleksfulla godhet vad Davids närmaste efterträdare angår?

¹⁷ Men hur gick det då med det förbund om riket som ingåtts med David? Jehova återkallade det inte. Han var lojal mot det. Han utövade den kärleksfulla godhet som skulle åtfölja detta förbund för att föra det till en härlig framgång. David blev återinsatt i Guds ynnest och fick sitta kvar på ”Jehovas tron” i Jerusalem, men de straff av olika slag som var omnämnda i Jehovas fördömande dom tillfogades David under tidens lopp. Djupet av Jehovas kärleksfulla godhet eller lojala kärlek visades ytterligare däri att nästa son som David fick med Urias förra hustru, en legitim son, blev utvald av Gud till att bli Davids efterträdare på tronen och till att föra förbundet om riket vidare. Sedan David hade dött i Guds ynnest, ”satt Salomo på HERRENS [Jehovas] tron såsom konung efter sin fader David, och han blev lyckosam; och hela Israel lydde honom”. (1 Krön. 29:23; 2 Sam. 11:1—12:25) I enlighet med förbundet om riket visade sig Jehovas kärleksfulla godhet vara ett medel till frälsning. Hur underbart var inte detta!

18. Hur uttryckte David sig därför med rätta i sin psalm, och vad sade hans son Salomo träffande i bön vid templets överlämnande?

¹⁸ Därför kunde konung David säga i sin psalm: ”Jag skall tacka dig, o Jehova, bland nationerna, och till ditt namn skall jag sjunga och spela. Du som gör stora frälsningsgärningar för din konung och utövar kärleksfull godhet mot din smorde, mot David och mot hans säd för evigt.” (2 Sam. 22:50, 51, NW) När hans son och efterträdare, Salomo, höll på att överlämna det praktfulla templet, som David hade gjort så stora förberedelser för, åt Jehovas tillbedjan, kunde konung Salomo säga med varm uppskattning i offentlig bön till Gud: ”HERRE [Jehova], Israels Gud, ingen gud är dig lik, uppe i himmelen eller nere på jorden, du som håller förbund och bevarar nåd mot dina tjänare, när de vandra inför dig av allt sitt hjärta, du som har hållit, vad du lovade din tjänare David, min fader; ty vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, såsom nu har skett. Så håll nu ock, HERRE, Israels Gud, vad du lovade din tjänare David, min fader, i det att du sade: ’Aldrig skall den tid komma, då på Israels tron icke inför mig sitter en avkomling av dig, om allenast dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra inför mig, såsom du har vandrat inför mig.’ Så låt nu, o Israels Gud, de ord, som du har talat till din tjänare David, min fader, bliva sanna.” — 1 Kon. 8:22—26.

19. Hur blev det på Salomos ålderdom behövligt för Jehova att utöva kärleksfull godhet, och på vilken grund fick Abia lov att efterträda Rehabeam på tronen?

¹⁹ I sorglig motsats till sin fader David avföll kung Salomo på sin ålderdom från Jehova. Här blev det återigen behövligt för Jehova att utöva sin kärleksfulla godhet för det eviga rikesförbundets skull. Förbundet blev inte utplånat. Därför satt Salomos son Rehabeam på Jehovas tron i Jerusalem, men inte som konung över alla Israels tolv stammar. På grund av Jehovas påbud om straff blev tio stammar avskurna från det välde som konungarna av Davids hus utövade. Alltså regerade Rehabeam i fortsättningen endast över två trogna stammar, Juda och Benjamin. (1 Kon. 11:1—13; 12:19—24) Rehabeam var till sin död en ond konung. Likväl kom hans son Abia, som också kallas Abiam, på Juda rikes tron. Varför? Det inspirerade svaret säger: ”Allenast för Davids skull lät HERREN [Jehova], hans Gud, honom få en lampa i Jerusalem, i det att han uppsatte hans son efter honom och lät Jerusalem hava bestånd — detta därför att David gjorde, vad rätt var i HERRENS ögon och icke vek ifrån något som han bjöd honom, så länge han levde, utom i saken med hetiten Uria.” — 1 Kon. 15:4, 5.

20. Vilken vädjan framförde kung Abia till den fientliga israelitiska hären, och åt vilka vann Jehova slaget?

²⁰ När konung Abia drog ut i krig mot Israels tio upproriska stammar, vädjade han först till dessa från ett berg i följande ord: ”Skullen I icke veta, att det är HERREN [Jehova], Israels Gud, som har givit åt David konungadömet över Israel för evig tid, åt honom själv och hans söner, genom ett saltförbund? ... Och nu menen I eder kunna stå emot HERRENS konungadöme som tillhör Davids söner, eftersom I ären en stor hop och haven hos eder de guldkalvar, som Jerobeam [eder konung] har låtit göra åt eder till gudar... . Och se, vi hava Gud i spetsen för oss, och vi hava hans präster med larmtrumpeterna för att blåsa till strid mot eder. I Israels barn, striden icke mot HERREN [Jehova], edra fäders Gud; ty då skall det icke gå eder väl.” (2 Krön. 13:3—12) Förbundet om riket och ett lojalt fasthållande vid Jehova såsom Gud, vilken ingått förbundet, var emellertid ingenting som vann genklang hos dessa upproriska israeliter. Härarna drabbade samman. Men Jehova vann slaget åt dem som lojalt höll fast vid hans rikesförbund med David.

21, 22. Vilka utgjorde ett föredöme för oss i vår tid i fråga om att sätta Guds tillbedjan och rikesförbund framför nationalismen, och vilket vitsord förskaffade de sig?

²¹ Att Israels tolv stammar fördelades på två riken satte israeliterna på ett svårt prov beträffande lojalitet mot förbundet om riket. Men det fanns israeliter som satte Guds tillbedjan och hans förbund om riket framför nationalismen. De utgör ett föredöme för oss i vår tid. Tänk till exempel på de präster och leviter som tjänade i Jehovas tempel i Jerusalem, men vilkas hem var belägna i fyrtioåtta städer, kringströdda inom Israels tolv stammar. (4 Mos. 35:6—8; Jos. 21:1—41) Det vitsord de förskaffade sig lyder så här:

²² ”Prästerna och leviterna i hela Israel gingo över till honom [konung Salomos son] från alla sina områden; ty leviterna övergåvo sina utmärker och sina andra besittningar och begåvo sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam [de tio upproriska stammarnas konung] med sina söner drev dem bort ifrån deras tjänst såsom HERRENS [Jehovas] präster... . Och dem [leviterna] följde ifrån alla Israels stammar de som vände sina hjärtan till att söka HERREN [Jehova], Israels Gud; dessa kommo till Jerusalem för att offra åt HERREN [Jehova], sina fäders Gud.” Så ”befäste de ... konungamakten i Juda och gjorde Rehabeams, Salomos sons, välde starkt”. — 2 Krön. 11:13—17.

23. Vad gjorde enligt berättelsen sådana israeliter, som redan bodde temporärt i Juda, med avseende på denna stridsfråga?

²³ Israeliter som temporärt bodde i Juda gjorde inte uppror och ställde inte till med inbördeskrig, utan underkastade sig lojalt den konung som representerade Jehovas förbund med David om riket. Berättelsen säger: ”Över de israeliter som bodde i Juda städer förblev Rehabeam konung.” — 2 Krön. 10:17.

24. Vilka gick över till Juda rike under flera judakonungars regeringar, och vilka församlade Asa till Jerusalem, och vilket förbund blev följden?

²⁴ Hela tiden under ett antal judakonungars regeringar var det trogna israeliter som gick över till Juda rike, därför att dess konung fick röna uttrycken för Jehovas kärleksfulla godhet eller hans handlingar av lojal kärlek. Om hur det var i Rehabeams sonsons, kung Asas, dagar läser vi att ”han församlade hela Juda och Benjamin, så ock de främlingar ifrån [de upproriska stammarna] Efraim, Manasse och Simeon, som bodde ibland dem; ty många från Israel hade gått över till honom, när de sågo, att HERREN [Jehova], hans Gud, var med honom. Och de församlade sig till Jerusalem... . Och de ingingo det förbundet, att de skulle söka HERREN [Jehova], sina fäders Gud, av allt sitt hjärta och av all sin själ.” De sökte honom, medan det var möjligt att finna honom, och ”han lät sig finnas av dem”. — 2 Krön. 15:9—15.

25, 26. a) Vilken märklig demonstration av lojalitet mot rikesförbundet förekom när konung Ahasja i Jerusalem dött? b) Hur blev den ende arvingen till förbundet om riket slutligen smord till konung?

²⁵ Kung Ahasja var den åttonde härskaren i Jerusalem av konung Davids släktlinje. Efter hans död förekom en märklig demonstration av lojalitet mot rikesförbundet, varav Davids kungliga hus var en symbol. Ahasjas moder, Atalja, sondotter till de upproriska tio stammarnas onde konung, Omri, tillvällade sig tronen i Jerusalem. Denna tron tillhörde endast män i Jehovas rikesförbund. För att hålla sig kvar på den förgjorde Atalja ”hela konungasläkten i Juda hus”, alla utom en helt liten gosse, Joas. Hans faster Josabeat (också kallad Joseba) hade gift sig med den levitiske översteprästen, Jojada. Besluten att hålla Davids kungliga ätt vid liv i överensstämmelse med förbundet om att det aldrig skulle fattas en man av Davids hus till att sitta på hans tron skaffade faster Josabeat hemligen undan den lille Joas. Hon höll honom och hans amma dolda i en inre sovkammare i Jehovas tempel.

²⁶ Hur passande var det inte att Jehovas tempel i trygghet dolde den ende arvingen till hans förbund om riket! I det sjunde året av denna den uppväxande Joas’ underjordiska tillvaro förde den lojale översteprästen Jojada ut honom och smorde honom till konung vid en tempelpelare. Den mordiska inkräkterskan Atalja hörde jubelropen. ”Sammansvärjning! Sammansvärjning!” ropade hon, när hon kom in och fick se vad som hade hänt. I lojalitet mot Jehovas rättmätige konung lät översteprästen Jojada föra ut henne utanför och döda henne vid en port till palatset. (2 Krön. 22:10—23:15; 2 Kon. 11:1—16) I sin kärleksfulla godhet bevisade sig Jehova, förmedelst sina lojala tillbedjare, trofast mot sitt förbund som han hade ingått med sin tjänare kung David.

27. Hur ledde i Joas’ fall brist på uppskattning till illojalitet, men vad höll förbundet om riket i funktion?

²⁷ Brist på uppskattning leder till illojalitet. Till och med Joas gav exempel på detta. Så länge som översteprästen Jojada levde och var kung Joas’ andlige rådgivare, gick kungen raka vägar. Men sedan Jojada hade dött, lyssnade Joas till furstar i Juda som var benägna för avgudadyrkan. Jojadas son, översteprästen Sakar ja, protesterade mot detta. ”Emedan I haven övergivit Jehova, så skall han ock övergiva eder”, sade han. (Åk) Slutligen sammansvor sig folket på konung Joas’ egen befallning mot översteprästen Sakarja och stenade honom till döds på själva förgården till Jehovas tempel. Vilken gemen otacksamhet! Så här säger 2 Krönikeboken 24:22: ”Konung Joas tänkte icke på den kärlek [den kärleksfulla godhet, NW] som Jojada, dennes [Sakarjas] fader, hade bevisat honom, utan dräpte hans son. Men denne sade i sin dödsstund: ’Må HERREN [Jehova] se detta och utkräva det.’” Jehova gjorde det. Berättelsen talar om för oss hur Joas dog: Hans tjänare ”sammansvuro sig ... mot honom, därför att han hade utgjutit prästen Jojadas söners blod, och dräpte honom på hans säng; detta blev hans död”. (2 Krön. 24:25) Hans son Amasja efterträdde honom på ”Jehovas tron”. Genom Jehovas kärleksfulla godhet förblev alltså förbundet om riket i funktion.