Liv på jorden — en språngbräda till himmelen?
ÄR VÅR planet bara en plats där vi skall födas och leva några få, mödofyllda år och som vi därefter, om vi är goda, lämnar för ett liv i evig lycksalighet i himmelen — eller, om vi är onda, för ett liv i en plats av eldsglödande pina? Och själva jorden, kommer den en dag att brännas upp?
Många religiösa ledare i kristenheten skulle svara ja på dessa frågor. Är du av samma uppfattning? Vad har då bibeln att säga om jorden och Guds uppsåt med att skapa människor på den? Psalm 115:16 svarar mycket tydligt: ”Himmelen är Herrens [Jehovas] himmel, och jorden har han givit åt människors barn.”
Om vi lämnar alla religiösa dogmer och håller oss till bibelns berättelse, får vi veta att Gud redan i begynnelsen av mänskligt liv på jorden gjorde det första människoparet till sin avbild och likhet. (1 Moseboken 1:26—28) Det finns inte ens en antydan om att Guds uppsåt för dem var att de och deras barn så småningom skulle dö och komma till himmelen eller något annat ställe. Allteftersom de fullföljde sitt gudagivna uppdrag: ”Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden”, skulle hela jordklotet så småningom uppfyllas av deras avkomlingar.
En särskild plats, Edens lustgård, iordningställdes av Gud, så att de första människorna fick ett fullkomligt hem. Berättelsen förtäljer: ”Så tog nu Herren [Jehova] Gud mannen och satte honom i Edens lustgård, till att bruka och bevara den.” (1 Moseboken 2:8, 15) Denna skulle efter behov utvidgas, tills hela jorden till sist skulle bli ett paradis med obegränsad tillgång på god och nyttig föda och andra resurser.
Att jorden inte bara skulle vara ett tillfälligt hem eller en språngbräda till någon annan bestämmelse framgår tydligt av vad Gud därefter sade till Adam: ”Och Herren [Jehova] Gud befallde mannen och sade: ’Av alla andra träd i lustgården må du fritt äta, men av kunskapens träd på gott och ont skall du inte äta, ty när du äter av det, skall du döden dö.’” — 1 Moseboken 2:16, 17.
När Adam och Eva utsattes för frestelse av djävulen, överträdde de denna befallning och fick uppbära Guds rättmätiga straff, döden. Men fråga dig själv: Vad hade hänt om de inte varit olydiga? Den logiska slutsatsen är att de skulle ha fortsatt att leva — aldrig dött. Ja, Adam och Eva skulle ha varit vid liv än i dag, i fullkomlig hälsa och lycka.
Vad säger bibeln om jordens framtid?
I sin bok Notes on the New Testament gör Albert Barnes en sammanfattning av den i kristenheten vanliga trosuppfattningen beträffande jordens framtid. I en kommentar till 2 Petrus 3:10 skriver han:
”Jorden och de verk, som äro därpå, [skall] brännas upp. Det vill säga, vare sig de är verk av Gud eller människor — hela växt- och djurskapelsen och alla de torn, städer, palats, mästerverk, målningar, statyer och böcker som människan har gjort.”
Som framgår av ovanstående citat har den allmänna uppfattningen i kristenheten länge varit att den dag skall komma då jorden inte längre skall vara bebodd av människor eller något annat levande. Vår planet kommer då, enligt många kyrkobesökares uppfattning, att ha tjänat sitt syfte, för enligt dem är jorden bara en prövoplats, som leder antingen till himmelen eller till helvetet.
Men när du kommit så här långt gör du väl i att begrunda följande fråga: Ändrade Gud sitt uppsåt för jorden och människan när Adam och Eva syndade? Du kommer att finna att ingen kan peka på något enda bibelställe som säger att det förhåller sig så. Tvärtom, många år efter det att det första människoparet syndade blev profeten Jesaja inspirerad att skriva:
”Ty så säger Herren [Jehova], han som har skapat himmelen, han som är Gud, han som har danat jorden och gjort den, han som har berett den, och som inte har skapat den till att vara öde, utan danat den till att bebos.” Jehova säger genom Jesaja: ”Mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag.” (Jesaja 45:18; 46:10) Psalmisten skriver också om Honom: ”Från släkte till släkte varar din trofasthet. Du har grundat jorden, och den består.” — Psalm 119:90.
Du kan alltså se att bibeln tydligt visar att Gud, när han skapade jorden, gjorde den till en permanent företeelse i universum och att hans uttryckliga uppsåt när han skapade den var att den skulle bebos av människor. Detta uppsåt har inte förändrats. Gud kommer att se till att hans uppsåt blir fullständigt uppfyllt.
Men visar inte bibeln att vissa människor skall komma till himmelen? Jo, bibeln lär att ett begränsat antal skall komma till himmelen av en speciell orsak. Gud behöver inte människor i himmelen; inte heller behöver han ta dem till himmelen för att ge dem evig lycka. Varför skapade han dem annars inte i himmelen redan från början, där de kunde ha besparats allt lidande och bekymmer de fått utstå på jorden?
Nej, när Adam och Eva valde att vara olydiga mot Gud genom att göra bruk av sin egen fria vilja, som de hade fått som förnuftsbegåvade varelser, vidtog Gud omedelbart åtgärder för att säkerställa uppfyllelsen av sitt uppsåt för jorden och mänskligheten på den. Alla detaljer uppenbarades inte för människan förrän många hundra år senare. Men genom uppenbarandet av vad bibeln kallar en ”helig hemlighet” framgår det tydligt att Gud redan då utformade sitt storslagna uppsåt för mänsklighetens återlösning. Detta var ”före världens grundläggning”, det vill säga innan Adam och Eva kunde frambringa barn som skulle kunna bli återlösta, till exempel deras trogne son Abel. — Romarna 16:25; Efesierna 1:4.
Detta uppsåt skymtade fram när löftet gavs att en ”säd” skulle födas av en viss ”kvinna” och att denna ”säd” skulle krossa huvudet på ”ormen” och skänka befrielse från de problem som förorsakats av upproret. (1 Moseboken 3:14, 15) På samma sätt som en vacker blomma sakta öppnar sina blad uppenbarades undan för undan fler upplysningar om ”säden”, till dess Jesus kom och innebörden av den ”heliga hemligheten” stod helt klar. Ja, Gud uppenbarade att denna ”säd” skulle utgöras av hans enfödde Son och 144.000 medförbundna som skulle bli ”friköpta ifrån människorna”. Tillsammans med Kristus kommer de att utgöra Riket, eller den nya regeringen, över jorden. — Uppenbarelseboken 14:3, 4, 1917; Galaterna 3:16, 26—29.
Gud förutbestämde eller predestinerade inte namnen på de individer som skulle tas från jorden till himmelen för att utgöra denna regering, men han förutsade att en sådan grupp skulle komma att finnas till enligt hans gudomliga vilja. Vilka som skulle komma att utväljas för att ingå i denna skulle Gud bestämma senare, efter det att hans Son hade kommit till jorden och öppnat vägen till himmelskt liv.
När denna ”heliga hemlighet” hade blivit uppenbarad till fullo, kunde aposteln Paulus, som en av dem som utvalts till att komma till himmelen, skriva om den till andra som hade samma hopp. Beträffande den oförtjänta omtanke Gud sålunda visat säger Paulus:
”Denna lät han överflöda gentemot oss i all vishet och sunt förstånd, i det han gjorde sin viljas heliga hemlighet känd för oss. Den är i överensstämmelse med hans beslut, det som han behagade fatta vid sig själv om en förvaltning vid de fastställda tidernas fullbordan, nämligen att sammanfatta allt igen i den Smorde, det som är i himlarna och det som är på jorden. Ja, i honom, i vars gemenskap också vi angavs som arvingar, i det att vi var förutbestämda [inte som individer, men som en grupp bestående av ett bestämt antal] enligt dens uppsåt som åstadkommer allting enligt vad hans vilja tillråder.” — Efesierna 1:8—11; Uppenbarelseboken 14:1—4.
Skall jorden brännas upp?
Men hur förhåller det sig då med Petrus’ ord att ”de himlar och den jord som nu finns [är] sparade åt eld”? (2 Petrus 3:7) Petrus kan uppenbarligen inte syfta på de bokstavliga himlarna och den bokstavliga jorden, som bibeln säger skall bestå för evigt. (Predikaren 1:4) Gud har ingen anledning att göra slut på de himlar där han själv bor, och inte heller på alla de fysiska himlakropparna. Och själva jordklotet har inte gett Gud någon anledning att förstöra det, trots allt som människor har gjort för att förstöra och förorena dess yta. Jehova själv berättar för oss att hans himmelska söner ”tillsammans jublade och ... höjde glädjerop”, när denna unika och vackra jord skapades. — Job 38:4—7.
Guds hela uppsåt med att församla ett antal utvalda till att vara i himmelen är att åstadkomma att hans vilja sker på jorden, ja, att infria den bön vi så länge bett: ”Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” (Matteus 6:10) Jesus hänsyftade också på Psalm 37:10, 11, då han inbegrep dessa ord i sin berömda bergspredikan: ”Lyckliga är de som är milda till sinnes, eftersom de skall ärva jorden.” (Matteus 5:5) Av dessa ord kan vi tydligt se att Jesus inte var av den uppfattningen att jorden bara var en språngbräda. Samtidigt som en begränsad ”liten hjord” kommer att ärva styret över jorden under en bestämd tid, utvidgar Jesus också sitt löfte till att inbegripa alla de milliarder människor som kommer att få ett jordiskt arv. (Lukas 12:32; Uppenbarelseboken 7:9, 10) Detta kommer inte bara att vara ett kort liv av sorger och bedrövelser, som det vi nu känner, utan ett evigt liv i lycka!
När Petrus talar om ”himlar” som skall brännas upp, talar han om symboliska ”himlar”. Dessa är de regeringar som härskar över människorna, vilka utgör ”jorden”. Som det sägs i McClintock och Strongs Cyclopcedia:
”Närhelst scenen i en profetisk syn målas upp, betyder himmelen ... det fullständiga antalet styrande makter, vilka i förhållande till undersåtarna på jorden utgör en politisk himmel, i det att de står över och styr undersåtarna, precis som den fysiska himlen står över och styr jorden.” — Band IV, sidan 122.
De regerande myndigheterna, som består av ofullkomliga och ofta förtryckande människor, har skändligen misslyckats, och de kommer att upplösas på ”Jehovas dag”, som Petrus påpekade. De kommer att ersättas av ”nya himlar”, som består av Jesus Kristus och det begränsade antal som kommer till himmelen för att utgöra Rikets regering. Det är därför Petrus skrev: ”Det finns nya himlar och en ny jord som vi väntar på enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo.” — 2 Petrus 3:12, 13.
Om dessa som utgör de ”nya himlarna”, denna nya himmelska regering över jorden, säger bibeln: ”Lycklig och helig är var och en som har del i den första uppståndelsen; över dessa har den andra döden ingen myndighet, utan de skall vara Guds och den Smordes präster och skall härska som kungar tillsammans med honom de tusen åren.” — Uppenbarelseboken 20:6.
Härska över vilka? Uppenbarligen över undersåtar på jorden — i annat fall skulle denna vers sakna mening. Den gamla ”jorden” kommer att nå sitt slut, såsom genom eld, när onda människor och deras institutioner blir tillintetgjorda, och ett ”nytt” jordiskt samhälle är allt som återstår. När onda gärningar, brottslighet och uppror är ting som tillhör det förgångna och när fullkomlig hälsa och obeskrivlig lycka åtnjuts av varje levande människa, då kommer detta sannerligen att vara ett ”nytt” samhälle av människor, en ”ny jord”!
Hur kan vi vara absolut säkra på att Gud kommer att infria dessa löften? Eftersom de uttalades för så länge sedan, vad har då Gud gjort sedan dess för att garantera att dessa löften till sist kommer att infrias? Om du vill ha svar på dessa frågor, inbjuder vi dig att läsa de två artiklar som börjar på sidan 10.
[Infälld text på sidan 6]
Kristus kommer att härska som kung över millioner mänskliga undersåtar som åtnjuter ett återupprättat jordiskt paradis
[Bild på sidan 5]
Var satte Gud Adam och Eva, och var menade han att de skulle leva?