Varför de kristna tar avstånd från lösaktighet

ATT handla rätt är inte detsamma som att följa minsta motståndets lag. Det innebär inte att man helt enkelt gör ”vad som faller sig naturligt”. Långt därifrån! Det är faktiskt alldeles tvärtom. Att göra det som är rätt kräver medveten ansträngning, vaksamhet, beslutsamhet eller målmedvetenhet och ihärdighet eller envishet och framför allt principfasthet. Det innebär att erkänna att Gud har rätt att säga oss vad vi kan och vad vi inte kan göra och att sedan på verkligt allvar försöka handla i överensstämmelse med Guds vilja. Detta inbegriper utövande av viljekraft, återhållsamhet och självtukt. Det är både rätt och förnuftigt att handla på detta sätt, ty Guds ord uppmanar oss: ”Håll blott oavlåtligt fast vid min tuktan; bevara henne, ty hon är ditt liv.” — Ords. 4:13.

Också av våra första föräldrar krävdes det återhållsamhet eller självtukt, om de skulle göra vad som var rätt. Gud hade nämligen gett dem befallning beträffande den förbjudna frukten, alldeles som Eva sade till ormen: ”Ni får inte äta av det, nej, ni får inte röra det, för att ni inte skall dö.” Det behövdes viljekraft för att kunna lyda den befallningen. Men den förbjudna frukten blev en verklig frestelse för Eva, eftersom det inte bara var så att ormen sade henne att frukten skulle göra henne lika vis som Gud själv och att hon inte skulle dö, om hon åt av den, utan hon dessutom själv kunde se att frukten ”var god till föda” och att ”trädet var åtråvärt att se på”. Hon ställdes inför ett avgörande, som blev ett prov för henne: Skulle hon utöva självtukt, återhållsamhet, beträffande detta som tycktes vara så åtråvärt, eftersom hon visste att Jehova Gud hade förbjudit det? Skulle hon tro Gud, som sade att om man åt av frukten skulle detta leda till döden, eller skulle hon tro djävulen som påstod att Gud undanhöll henne något som var gott? — 1 Mos. 3:1—6, NW.

Om det krävdes av våra första föräldrar att de skulle utöva viljekraft och självtukt för att kunna göra vad som var rätt, då de utsattes för frestelse i sitt fullkomliga tillstånd, i hur mycket högre grad måste det inte krävas av oss människor i denna tid att vi utövar viljekraft och självtukt, eftersom vi har kommit så långt bort från våra en gång fullkomliga föräldrars tillstånd! Vi har särskilt behov av detta med tanke på att de gett oss moraliska svagheter i arv, en benägenhet för själviskhet och ondska.

Det förhåller sig verkligen som Jehova Gud själv påpekade kort efter floden på Noas tid: ”Människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen.” Ja, också såsom Jehova framhöll genom sin profet Jeremia: ”Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat; vem kan förstå det?” Och vad som gör situationen ännu svårare för de kristna är att den värld de har omkring sig domineras av ”köttets begärelse och ögonens begärelse och högfärd över detta livets goda”. — 1 Mos. 8:21; Jer. 17:9; 1 Joh. 2:16.

Själva motpolen till återhållsamhet och självtukt är lösaktighet, ett lösaktigt uppförande eller en lösaktig vandel. Vad menas med lösaktighet? Varför tar de kristna avstånd från lösaktighet? Aposteln Paulus säger att lösaktighet hör med till ”köttets gärningar”, som utestänger en kristen från det eviga livet i eller under Guds rike. — Gal 5:19—21.

Vad är det som inbegrips i ”lösaktighet”?

Termerna ”lösaktig vandel” och ”lösaktigt uppförande” används ett fyrtiotal gånger i Guds ord (enligt Nya Världens översättning), ett trettiotal gånger i de hebreiska skrifterna och inemot tio gånger i de kristna grekiska skrifterna. Det hebreiska ord som svarar mot de här termerna är zimmáh, och dess grundbetydelse är ”ond tanke eller plan”. I 1917 års svenska översättning återges det med ”plan” en gång och ”påfund” en gång men på flertalet ställen med ”skändlig” eller ”skändlighet”. På skilda håll i de hebreiska skrifterna används det här ordet om bokstavlig omoraliskhet, t. ex. om prostitution, äktenskapsbrott och otukt, såväl som om andlig otrohet. — 3 Mos. 18:17; 20:14; Dom. 20:6; Jes. 32:7; Hes. 23:21—49.

Vad de kristna grekiska skrifterna beträffar, så motsvaras orden ”lösaktig vandel” och ”lösaktigt uppförande” av grundspråkets grekiska ord asélgeia, ett ord med ovisst ursprung. Om detta ord har kännare av koinégrekiskan framhållit följande: ”Aselgeia betecknar omåttlighet, tygellöshet, avsaknad av återhållsamhet, oanständighet, lättfärdighet ... huvudbetydelsen är skamlöst uppförande.” (W. E. Vine: An Expository Dictionary of New Testament Words) ”Tygellöshet främst i fysisk bemärkelse; men bildligt också om själen. ... I NT är det bara den äldre och sinnliga bemärkelsen, ’vällust’ eller liderlighet’, som är tillämplig. (Mark. 7:22) Människan faller med nödvändighet offer för sådant, då hon blir avskuren från Gud. Det kännetecknar Sodom och Gomorra.” (Kittel: Theological Dictionary of the New Testament) Ordet ”lösaktighet”, i 1917 års svenska översättning, och termerna ”lösaktig vandel” och ”lösaktigt uppförande”, i Nya Världens översättning, är alltså lämpliga motsvarigheter till grundordet asélgeia.

Ordet asélgeia används, i likhet med sin hebreiska motsvarighet, upprepade gånger om avskyvärd sexuell omoraliskhet. Så talade till exempel aposteln Paulus om hedningar på hans tid och sade att ”eftersom de hade lämnat all moralisk känsla bakom sig, hängav de sig åt ett lösaktigt uppförande för att med girighet utöva orenhet av alla slag”. Aposteln Petrus framhöll att somliga, innan de hade blivit kristna, hade ”levat i lösaktighet och onda begärelser, i fylleri”. Och vidare skrev lärjungen Judas om ”ogudaktiga människor, som vänder vår Guds oförtjänta godhet till en ursäkt för lösaktigt uppförande”. — Ef. 4:19, NW; 1 Petr. 4:3; Jud. v. 4, NW.

Men även om ordet ”lösaktighet” inbegriper äktenskapsbrott, otukt och sodomi, används det inte enbart om sådana förehavanden. Detta står klart för oss, när vi lägger märke till att kristna skribenter, till exempel Markus, meddelar oss att Jesus sade att från hjärtat utgår äktenskapsbrott, otukt och ”lösaktighet”. Likaså talar aposteln Paulus om ”olovligt umgänge och lösaktigt uppförande” och om ”otukt och lösaktighet”. — Mark. 7:22; Rom. 13:13, NW; 2 Kor. 12:21.

Det kallas lösaktighet eller lösaktigt uppförande därför att det är ett uppförande som inte är förankrat i rätta principer, inte tyglas, inte styrs eller regleras. I uppslagsböcker kan man finna följande ord angivna såsom synonymer till ”lösaktig”: ”sedeslös”, ”som för ett osedligt leverne, lättsinnig, lättfärdig”.

Varför det är orätt

Varför är all lösaktighet orätt? Av mer än ett skäl. Först och främst är det orätt därför att det innebär att man leker med det som Guds lag förbjuder eller att man har en åstundan efter det. Lösaktighet är alltså vanvördnad för Jehova Gud, den store laggivaren, och för hans lagar. Därför kan det sägas vara ett slags upproriska handlingar. Sådana handlingar kanske förefaller ”stimulerande”, angenämt upphetsande, men de innebär i själva verket att den som utför dem finner nöje och behag i förväntan om eller vid tanken på handlingar som är förbjudna. I det sammanhanget kan vi åter tänka på den förbjudna frukten i Edens lustgård. Det var inte bara så att Adam och Eva var förbjudna att äta av den bokstavliga frukten på ett visst träd, utan såsom Eva framhöll innefattade förbudet också detta: ”Ni får inte röra det.” (NW) Varför inte det? Därför att man genom att röra vid trädet tog det första steget hänemot att äta av frukten. Beröringen var dessutom ett tecken på att personen i fråga längtade efter något som var förbjudet och därför var en sådan åtgärd ond i sig själv. När man vill ha det som är förbjudet, gör man i själva verket uppror mot Gud.

Det är här vi finner en likhet med lösaktigheten. Någon kunde kanske till exempel försöka njuta av den förbjudna frukten så långt det var honom möjligt utan att direkt äta av den, liksom den gör som tar sig oberättigade friheter med en person som han eller hon inte är gift med. Även om de inte löper linan ut, innebär deras handlingar faktiskt uppror mot Jehova Gud, eftersom de betraktar vad Gud har förbjudit för människor som inte är gifta med varandra såsom något åtråvärt. All lösaktighet är följaktligen orätt, eftersom den går ut på att man i högre eller i ringare grad ger vika för åtrån efter det som är förbjudet. Av detta framgår det tydligt att vad saken gäller i själva verket är ärligheten, ostraffligheten, den moraliska rättrådigheten eller dygden. Genom lösaktighet lyder man sannerligen inte det första stora budet, att man skall älska Jehova Gud av allt sitt hjärta och förstånd, av all sin själ och kraft, ty att älska Gud är att hålla hans bud. — 1 Kor. 6:9, 10; Gal. 5:19—21; Matt. 22:36—40; 1 Joh. 5:3.

Lösaktighet är också orätt därför att den lösaktige bryter mot det andra stora budet, att vi skall älska nästan såsom oss själva. Genom att leka med en ogift människas känslor kan man göra stor skada, under det att man genom att leka med en persons känslor som är gift med en annan människa gör intrång på denna andra människas område. I vartdera fallet är ett sådant uppförande tecken på att det fattas på principer grundad kärlek. Gifta människor får rådet att dricka vatten ur sin egen brunn, och de kristna uppmanas allvarligt att inte bedra varandra i det här avseendet. — Ords. 5:15—20; 1 Tess. 4:3—8.

Lösaktighet är dårskap

I Ordspråksboken 10:23 heter det: ”Dårens fröjd [lek, Melin] är att öva skändlighet”, att föra en lösaktig vandel. Varför är det dåraktigt att hålla före att en lösaktig vandel skulle vara en fröjd, en lek, något som man ägnar sig åt ”för skojs skull”? Därför att man inte kan ta del i sådant utan att skada sig själv på ett eller annat sätt, och det är dåraktigt att skada sig själv. Lösaktighet skadar en människa på tre sätt: Den försämrar hennes förhållande till Skaparen, framkallar ett spänt förhållande till hennes nästa och skadar dessutom henne själv direkt.

Genom att handla lösaktigt misshagar man Skaparen, Jehova Gud. Man utsätter sig alltid för faran att bli förälskad, vilket kan leda till att man låter sin förtänksamhet fara, ignorerar varningssignalerna och tar risken att få leva ett helt liv i vanära för bara ett ögonblicks vanvett. Det har meddelats att inemot en procent av Jehovas vittnen i Förenta staterna blev uteslutna under 1967, i flertalet fall för omoraliskhet. Uteslutningarna skedde för att Jehovas organisation skulle bevaras ren och utgöra en trygg plats där de som älskar rättfärdighet kan välkomnas. Lösaktighet medförde alltså att de som lät en åtrå efter det som är förbjudet utvecklas inom sig blev utdrivna ur Jehovas organisation.

Lösaktighet är också dårskap därför att den kan leda till ett spänt förhållande mellan äkta makar. Kurtis har till exempel kallats ”en lek som kan slita sönder äktenskapet”. Själva det förhållandet att kurtisen kan uppväcka svartsjuka och därmed slita sönder ett äktenskap bevisar att den inte är någon oskyldig lek. Att gifta människor kurtiserar andra är lika dåraktigt som det är orätt, och man kan säga att den som handlar så späder ut äktenskapets utsökta vin med vatten. Ju lojalare äkta makar är mot varandra, desto innerligare kommer deras egen fröjd och glädje att bli. Men inte nog härmed, utan desto starkare kommer deras äktenskapsband att bli och desto större moraliskt stöd kommer de var och en att kunna ge den andra parten när behovet är som störst, t. ex. om ett allvarligt misstag begås eller om motgångar kommer i deras väg i form av ett plötsligt sjukdomsfall, en oväntad olycka eller plötslig arbetslöshet osv. Om äkta makar som handlar på detta sätt skulle man kunna säga att de sparar sina medel för motgångens dag, men äkta makar som kurtiserar andra slösar bort sina tillgångar och kan komma att stå där utan det känslomässiga stöd de behöver i påfrestande tider.

Dessutom är lösaktighet dårskap därför att den skadar oss själva direkt. Den som är lösaktig får för det första uppleva att han mister aktningen för sig själv och blir benägen att handla vårdslöst i andra sammanhang, och detta medför att hans andlighet ebbar ut. Lösaktigheten har dessutom ofelbart ett skadligt inflytande på sinnet och kroppen, även om utövare av olika former av läkekonst inte är överens om i vilken utsträckning den gör detta. Sjukdomstillstånd som man menar att lösaktighet kan ge upphov till är sinnessjukdom, svulster och prostatabesvär. Det är verkligen såsom bibeln säger: Den som för en lösaktig vandel är en dåre. Han sliter banden med sin Skapare, försvagar de band som förenar honom med hans äktenskapspartner, och därtill skadar han sitt eget sinne och sin egen kropp.

Hur vi stärker oss för att stå emot lösaktigheten

Hur kan vi stärka oss, så att vi kan motstå lösaktigheten? Först och främst genom att vi lägger oss till med Guds syn på den här saken. Vi måste hela tiden framhålla för oss själva att hur behagligt eller upphetsande eller spännande ett lösaktigt uppförande än kan vara för sinnena, så är det orätt, det är osunt, det är ont och ondskefullt. Och vilken inställning säger Guds ord att vi skall ha till det som är ont? ”O ni som älskar Jehova, hata det som är ont.” — Ps. 97:10, NW.

Vi skall inte nöja oss med att älska det som är rätt, rent och gott, utan vi måste ovillkorligt hata det som är ont, om vi skall kunna skydda oss för det. Hur visar vi att vi hatar det som är ont? Först och främst genom att vi bannlyser det från sinnet; genom att vi inte tänker på det såsom på något åtråvärt. Detta innebär att vi måste bevara eller skydda sinnet och hjärtat, alldeles som vi uppmanas att göra: ”Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.” Jesus framhöll också med verkligt eftertryck att lösaktigheten uppstår i hjärtat: ”Vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar människan. Ty ... från människornas hjärtan ... utgå deras onda tankar, otukt, ... äktenskapsbrott, ... lösaktighet.” — Ords. 4:23; Mark. 7:20—23.

Att ”sätta något i stället” är en verkningsfull hjälp i vår kamp mot lösaktigheten. I stället för att tänka på sensuella ting bör våra tankar kretsa kring ”vad sant är, vad värdigt, vad rätt, vad rent är, vad som är älskligt och värt att akta, ja, allt vad dygd heter och allt som förtjänar att prisas”. (Fil. 4:8) De kristna måste ”sluta upp med att ta gestalt efter denna tingens ordning” med dess tonvikt på sinnliga njutningar och ”i stället [bli] förvandlade genom att göra om” sitt sinne. (Rom. 12:2, NW) Vad detta innebär framhöll aposteln då han sade: ”Avkläd er den gamla personligheten med dess sedvänjor”, t. ex. ”otukt, orenhet, sexuell åtrå”, och ”ikläd er den nya personligheten, vilken genom exakt kunskap förnyas enligt dens avbild som har skapat den”. — Kol. 3:5, 9, 10, NW.

Gör dig av med dåligt sällskap som fördärvar goda seder och skaffa dig kristet umgänge som hjälper dig att utbilda goda vanor. (1 Kor. 15:33) Ersätt oanständiga historier eller vitsar med ren, välgörande humor. (Ef. 5:3, 4) I stället för sexiga filmer och TV–program bör du välja de program som är nyttiga och undervisande. Om det inte ges några sådana, hur vore det då om du försakade att gå på bio eller att se på TV? Bättre inget alls än sådant som bryter ned dig, som har ett demoraliserande inflytande på dig. I nästan två tusen år har de kristna funnit glädje i livet utan några sådana nutida former av underhållning. De är inte omistliga för att man skall känna tillfredsställelse, lycka eller sinnesfrid. Det är långt bättre att gå och hälsa på några kristna vänner än att ha gemenskap med otuktiga människor, äktenskapsbrytare, mördare och perversa individer via filmduken eller TV–skärmen!

Enligt den här principen att ”sätta något i stället”, dvs. att ersätta det som är ont och nedbrytande med det som är gott och nyttigt, kan man få sin samvaro med andra att ändra karaktär, så att den inte blir ett hot mot ens dygd utan i stället en stund av ömsesidig uppbyggelse. När man idkar sällskaplig samvaro förekommer det ofta en hel del mat och dryck, som har en tendens att få en människa att bli mindre grannlaga eller försiktig. Byt ut skränig ”jazz” och popmusik mot god musik; inte nödvändigtvis religiös eller klassisk, men det finns en mängd god underhållning inom till exempel den folkliga och lättare klassiska musiken. Samma sak gäller dans. Byt ut sådan dans som lätt kan väcka lidelser mot nyttig, rolig och oskyldig dans.

I synnerhet ungdomar befinner sig i riskzonen

Ungdomar kanske inte inser det, men likväl blir i synnerhet de unga utsatta för frestelsen att följa en lösaktig vandel. Hur så? För det första är i regel dragningskraften mellan könen såväl som livsdriften mycket starkare hos ungdomar än hos äldre människor. Dessutom har ungdomar mindre erfarenhet och har i viss mån inte nått samma mognad, när det gäller att odla ”andens frukt”, t. ex. godhet och självbehärskning. Guds ord innehåller detta förnuftiga uttalande: ”Huru kan en yngling hålla sin vandel ren? Därigenom att han håller ditt ord.” — Ps. 119:9, Åk; Gal. 5:22, 23, NW.

Eftersom det förhåller sig så, är det oklokt av unga människor att ”ha stadigt sällskap” innan de är gamla nog att gifta sig och har möjlighet att sörja för sig själva. Att mycket unga pojkar och flickor har stadigt sällskap med någon av det motsatta könet, vilket numera är så vanligt, är vad som främst har bidragit till den stora ökningen av utomäktenskapliga barn som fötts av flickor i tonåren. Till och med ogifta tolvåriga flickor har blivit mammor! En typisk nyhetsrubrik löd: ”De flesta utomäktenskapliga födslarna inom åldersgruppen 16—19 år”.

Ungdomar som vill vandra räta vägar och leva ett lyckligt äktenskapligt liv måste ha klart för sig att det helt enkelt inte är tryggt för unga människor av det motsatta könet att vara tillsammans på tumanhand. Till och med när de är gamla nog att gifta sig och brukar träffas, därför att de ämnar gifta sig, måste de vara på sin vakt för att inte ta sig några oberättigade friheter med varandra. Förr i tiden var man mycket förståndigare. Då var det otänkbart att låta flickorna vara utan ”förkläde”. När dottern i en välbärgad familj en gång beklagade sig inför sin mor över att hennes bröder inte behövde ha ”förkläde”, men att hon måste ha det, svarade hennes världsligt visa mor: ”Men barn lilla, förstår du då inte! Pojkar kan inte bli med barn!” Inte för att detta är det enda skälet till försiktighet, men det bör sannerligen vara ett skäl till att utöva självbehärskning!

Det råder inget tvivel om saken! Att utöva lösaktighet är ont, ondskefullt och skadligt. En lösaktig vandel är i strid med de fyra grundläggande egenskaper som Jehova Gud har nedlagt hos oss. Lösaktighet är orätt därför att den strider mot Guds rättfärdiga lagar som gäller fortplantningsförmågorna; den är dårskap därför att den gör ände på det goda förhållandet till Gud och till vår äktenskapspartner; den är kärlekslös därför att den ofrånkomligt skadar andra; och den missbrukar vår kraft genom att den försvagar oss, så att vi blir benägna att tillfredsställa våra själviska begär. ”Gud kan man inte gäckas med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda; ty den som sår med tanke på sitt kött skall av sitt kött skörda förgängelse, men den som sår med tanke på anden skall av anden skörda evigt liv.” — Gal. 6:7, 8, NW.