Den första kvinna som blev bedragen
HON var unik bland kvinnor. Barndom och förändring till kvinna var något som hon aldrig fick uppleva. Från första stund var hon en mogen kvinna. I själva verket var hennes första dag hennes bröllopsdag.
När hennes man, Adam, såg på henne, kände han sig föranlåten att säga: ”Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen.” — 1 Mos. 2:23.
Varför kunde Adam säga så om den första kvinna han någonsin sett? Under en tid var mannen den enda mänskliga varelse som bodde i det vackra paradiset, den vackra trädgården eller parken. I detta hem fanns allt han behövde. Då han iakttog de olika djuren och sedan valde lämpliga namn åt dem, kunde han lägga märke till att alla hade en maka eller make. Men bland dessa kunde han inte finna någon av samma slag som han själv, någon som han kunde dela ett förtroligt kamratskap i kärlek tillsammans med. (1 Mos. 2:19, 20) Därför insåg han genast att kvinnan var en lämplig maka åt honom, ett komplement till honom. Längre fram kallade han henne Eva, som betyder ”en levande”, eftersom hon skulle bli ”moder åt allt levande”. — 1 Mos. 3:20.
HENNES START I LIVET
Till skillnad från andra människor, som får sin start i livet genom en liten cell, fick Eva sin begynnelse genom ett revben som Skaparen tog från Adam. I ljuset av den moderna läkarvetenskapen tycks detta val av ett revben vara mycket lämpligt. När man tar bort ett revben och låter periosten (den hinna som bekläder benet) vara kvar, kommer det borttagna revbenet inte att förbli borta för beständigt. Revbenet kommer att växa ut igen. Det var säkerligen inte svårt för Skaparen, som gjorde det möjligt för människor att utvecklas från en befruktad äggcell i moderlivet, att ta de många celler som ett revben består av och bygga upp en kvinna av dessa. Eftersom Adam sov djupt, när revbenet togs ur honom, måste han ha fått upplysningar av sin Skapare om hur kvinnan kommit till. Det förklarar varför han sade om Eva att hon var ben av hans ben och kött av hans kött. — 1 Mos. 2:21—23.
Eva och hennes man, Adam, hade en storslagen framtidsutsikt. De skulle få uppfylla jorden med människor, och de skulle få förvandla jorden utanför sitt trädgårdsliknande hem till ett vackert paradis. (1 Mos. 1:28) Men deras fortsatta liv i paradiset var beroende av om de skulle lyda sin Skapares bud eller inte. Den Högste hade förbjudit Adam och Eva att ta av frukten på ”kunskapens träd på gott och ont”. (1 Mos. 2:16, 17) Detta träd var en symbol av Skaparens rätt att bestämma vad som var gott och vad som var ont för hans barn, människorna. Så fel och otillbörligt det skulle ha varit av skapelsen att sätta upp normer för vad som är gott och ont!
BEDRAGEN AV EN ORM
Men trots allt var det i förbindelse med ”kunskapens träd på gott och ont” som Eva föll offer för ett bedrägeri. En dag, då hon inte var i sällskap med sin man, fick hon uppleva någonting mycket ovanligt. En försiktig orm tycktes ha fått förstånd och förmåga att tala. Eva var ovetande om att en trolös son till Gud i andevärlden använde sig av denna orm ungefär som en buktalare använder sig av en docka. (Jämför Johannes 8:44.) Denna oansenliga orm väckte en till synes oskyldig fråga: ”Skulle då Gud hava sagt: ’I skolen icke äta av något träd i lustgården’?” (1 Mos. 3:1) Eva gav ett helt korrekt svar, vilket visar att Adam måste ha berättat för henne om ”kunskapens träd på gott och ont”. Hon sade: ”Vi få äta av frukten på de andra träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: ’I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det att I icke mån dö.’” (1 Mos. 3:2, 3) Ormens fråga hade emellertid på ett försåtligt sätt väckt en fråga i Evas sinne, en fråga som hon kanske inte funderat på tidigare. Den frågan löd: Varför var frukten på ”kunskapens träd på gott och ont” förbjuden och förbunden med dödsstraff?
Ormen var redo med ett svar: ”Ingalunda skolen I [Adam var således inberäknad] dö; men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån, vad gott och ont är.” (1 Mos. 3:4, 5) Nu ställdes Eva inför problemet att fatta ett beslut. Skulle hon försvara Skaparen som hon hade sitt liv att tacka för och som hade gett henne och hennes man allt vad de behövde för att leva ett lyckligt liv i all evighet? Eller skulle hon bry sig om det som en oansenlig orm hade sagt, en som aldrig hade gjort någonting för henne? Eva var inte dåligt rustad för att kunna fatta ett rätt beslut. Hon kände till Guds lag och hade oemotsägliga bevis för att Skaparen hyste kärlek till henne och hennes man. Därför borde Eva ha dragit den slutsatsen att det måste ha funnits goda skäl till att Gud gett detta bud och att det måste vara till hennes eget bästa, om hon löd. Dessutom borde det ha varit bara rätt och riktigt om hon först rådfrågade sin man i denna sak, eftersom de två var ett kött.
Men sorgligt nog hade Eva tydligtvis inte utvecklat den uppskattning för sin Skapare som hon hade behövt för att kunna tänka positivt om Guds bud. Det sägs i bibelns skildring: ”Kvinnan såg att trädet var gott att äta av och att det var en lust för ögonen och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt.” (1 Mos. 3:6a) Eva valde, i en anda av oberoende, att själv avgöra vad som var gott och vad som var ont i stället för att underordna sig vad Gud hade bestämt i fråga om detta. Hon hade blivit fullständigt förd bakom ljuset genom den lögn som ormen hade sagt henne. När hon därför tog av den förbjudna frukten, gjorde hon det i den förväntan att hennes situation skulle bli bättre.
Eva lät inte någon tid gå förlorad när det gällde att söka upp sin man för att försöka få honom att överträda Guds lag tillsammans med henne. Adam visste att det betydde döden, om han tog av frukten. Han trodde inte på vad ormen hade sagt: ”Ingalunda skolen I dö.” Men Adam gav till sist efter för sin hustrus påtryckningar och tog av frukten. — 1 Mos. 3:6b.
TRAGISKA FÖLJDER
Vad blev följden? Det omedelbara resultatet blev obehagligt. Adam och Eva kunde inte längre se på varandras nakna kroppar på ett rent sätt. Deras dåliga samvete gjorde att de kände sig orena, och det framkallade känslor som de aldrig tidigare hade haft. De band fikonlöv om sig och skylde sig på så sätt för varandra. — 1 Mos. 3:7.
När de litet senare hörde Guds röst, gömde sig Eva tillsammans med sin man bland träden i deras trädgård, deras hem. Som svar på Skaparens fråga om varför hon handlat som hon gjort, erkände hon: ”Ormen bedrog mig, så att jag åt.” — 1 Mos. 3:8—13.
Detta fick tragiska följder för det första människoparet. Eva hade lämnat sin gudagivna uppgift och hade iklätt sig en lärares roll med avseende på sin man. Den dom som Skaparen uttalade över henne uppenbarade vilka förödande effekter denna levnadskurs skulle få på hennes äktenskap. Adam skulle ”råda över” henne, vilket visar att hans ledarskap från och med då skulle utövas på ett dominerande, tyranniskt sätt. Men ändå skulle hon ha en åtrå till honom — en intensiv känsla av att hon behövde honom. — 1 Mos. 3:16.
Moderskapet skulle också vara förbundet med problem. Guds dom löd: ”Jag skall låta dig utstå mycken vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina barn.” (1 Mos. 3:16) I sitt nu ofullkomliga tillstånd kan Eva ha fått utstå denna smärta i samband med att hon födde sina barn för att hon skulle inse att döden kunde drabba henne själv och hennes avkomma.
Till sist skulle både hon och hennes man dö. Deras kroppar skulle upplösas och återgå till jordens stoft. — 1 Mos. 3:19.
Dessutom blev Eva och hennes man utdrivna ur sitt vackra, paradisiska hem och fick börja leva under svåra förhållanden i ett obrukat område. Men i sin omtänksamhet gav Skaparen dem långa skinnkläder. — 1 Mos. 3:21—24.
Så småningom blev Eva mor till Kain och Abel, men även till andra söner och döttrar. (1 Mos. 4:1, 2; 5:4) Föreställ dig hur hon måste ha känt det, när hon fick reda på att Kain hade mördat sin bror Abel. Vilken chock det måste ha blivit, när döden för första gången drabbade en människa! När Adam var 130 år gammal, fick Eva sedan föda en annan son. Hon gav honom namnet Set och sade: ”Gud har beskärt mig en annan livsfrukt till ersättning för Abel, eftersom Kain dräpte honom.” — 1 Mos. 4:25; 5:3.
Hur kraftfullt illustrerar inte Evas fall att det leder till allvarliga svårigheter, om man nonchalerar Guds lagar! Närhelst någonting får oss att tycka att ett felaktigt handlingssätt verkar tilltalande, må vi då aldrig glömma vad som hände Eva. Lycka kommer helt enkelt inte av att man skjuter Skaparens normer angående vad som är gott och ont åt sidan. Må vi inte vara lika Eva och bli bedragna till evig skada för oss själva.