Spiritistiska kontakter — varför inte?
”DU! Här vid min dörr och predikar bibeln! Det är knappt så jag kan tro mina egna ögon! ... Min Mae-de-Santo [brasiliansk voodooprästinna] — nu ett Jehovas vittne!”
Detta mottagande fick ett kristet Jehovas vittne i Rio de Janeiro, när hon predikade från dörr till dörr. I likhet med tusentals andra brasilianska katoliker hade hon utövat någon form av spiritism. Men hon hade lämnat både katolicismen och spiritismen för att bli ett Jehovas vittne. Varför? Gillade hon inte att vara voodooprästinna? Gav inte de spiritistiska kontakterna henne något? Detta frågade den besökte under det intressanta samtal som följde, när den första bestörtningen hade lagt sig.
I Brasilien beräknas omkring 70 procent av dem som bekänner sig vara katoliker också utöva någon form av spiritism. De tycker tydligen att det saknas något i deras katolska religion, och detta gör att de söker sig åt annat håll. Men vad är det i spiritismen som intresserar dem? För många kan det vara det mystiska i spiritistiska seanser som lockar. Andra kanske hoppas att få komma i kontakt med någon avhållen person som dött, eller också vill de ta reda på något om sin mans eller hustrus otillåtna kärleksaffärer.
Men när det gäller den kvinna som vi just nämnt, så var det hennes sökande efter sanningen som ledde till att hon vid 22 års ålder började undersöka spiritismen. Hon avancerade snabbt, och det dröjde inte länge förrän hon förestod ett voodoocentrum. Det höll hon på med i 24 år. Det kunde kanske förefalla som om många av hennes kontakter med andevärlden var bra för hennes klienter, antingen ekonomiskt, socialt eller fysiskt. Men, som hon själv medgav, så ledde hennes arbete som medium ofta till att familjer splittrades och till otrohet.
Men varför inte utöva spiritism, om det är ”bra” i vissa sammanhang? Är det lämpligt för en kristen att bli indragen i sådant, ens om det sägs att det är ”bra” för något?
KONTAKT MED ANDEVÄRLDEN SOM MEDFÖRT GODA RESULTAT
När vi undersöker bibeln för att få vägledning, finner vi att man tidigt i människans historia hade kontakt med den osynliga världen. Vi läser angående det första människoparet: ”Senare hörde de Jehova Guds röst, då han vandrade i lustgården vid den tid på dagen då det fläktade svalt.” (1 Mos. 3:8, NW) Vid dessa kontakter fick den första människan lära sig mycket som var till hennes bästa. Om hon hade följt dessa råd, hade hon besparats mycket lidande och till och med själva döden.
Under de hebreiska patriarkernas tid förekom det också direktkontakt mellan Guds tjänare och den osynliga världen. Från en osynlig källa fick Noa anvisningar om att bygga en jättestor ark, som skulle bevara dem under en kommande syndaflod. Att Noa lyssnade till sin osynlige rådgivare visade sig vara mycket bra för honom och hans familj — och för oss. Om Noa inte hade brytt sig om de anvisningar han fick, så skulle inte vi ha varit här och kunnat lyssna på några röster, vare sig från osynliga eller synliga källor. — 1 Mos. 6:9—22.
Efter det att patriarken Abraham hade fått ett liknande meddelande, flyttade han och hans familj till ett annat land. (1 Mos. 12:1—4) Längre fram prövade Gud Abraham genom att säga till honom att offra sin son Isak som ett offer. Han följde dessa anvisningar till punkt och pricka — han gick till och med så långt att han höjde kniven för att döda sin son. Men Abraham hindrades av en röst från de osynliga himlarna. (1 Mos. 22:1—18) Under den långa domartiden förekom det liknande direktkontakt med Gud. Längre fram fick de som Gud utvalde till att tjäna som nationens profeter också uppleva detta. Att man brydde sig om sådana meddelanden från en övermänsklig källa medförde mycket goda resultat för alla som var berörda.
KUNG SAUL FÖRDÖMD DÄRFÖR ATT HAN HADE SPIRITISTISKA KONTAKTER
Men det var inte alla kontakter med den osynliga världen som medförde goda resultat. När Israels förste kung, Saul, måste utkämpa en avgörande strid med filistéerna, ”fruktade han och förskräcktes högeligen i sitt hjärta”. Saul kände att han behövde hjälp, men Jehova svarade inte den otrogne kungen. Då befallde Saul: ”Söken upp åt mig någon andebesvärjerska, så vill jag gå till henne och fråga henne.” Vad blev följden? Det som förmodades vara den avlidne profeten Samuels ande talade genom ett medium och sade till den plågade kungen: ”HERREN [Jehova] skall giva både dig och Israel i filistéernas hand, och i morgon skall du med dina söner vara hos mig.” — 1 Sam. 28:4—19.
Uppfylldes den här förutsägelsen? Ja, men bara delvis. Israeliterna besegrades av filistéerna och led ett fruktansvärt nederlag. Saul och tre av hans söner dog i striden. Men Sauls son Is-Boset dog inte, som det var förutsagt, den dagen. Det är sant att det kunde ha varit ”bra” för Saul och hans tre söner om han hade brytt sig om förutsägelsen och hade dragit sig tillbaka från slagfältet. De kunde åtminstone ha levat lite längre. Men det skulle ha varit bra mycket bättre om Saul aldrig hade rådfrågat andemediet i En-Dor. Låt oss begrunda skälet till att detta är sant.
Saul hade tidigare ”utdrivit andebesvärjare och spåmän ur landet”. (1 Sam. 28:3) Varför? Därför att han visste att Guds lag förklarade: ”Hos dig må icke finnas någon ... som befattar sig med trolldom eller teckentydning eller svartkonst eller häxeri, ingen som förehar besvärjelsekonster, ingen som frågar andar eller som är en spåman eller som söker råd hos de döda.” Varför? ”Ty en styggelse för HERREN är var och en som gör sådant.” (5 Mos. 18:10—12) Genom att kontakta ett andemedium drog därför den otrogne Saul ännu en förkastelsedom från Jehova över sig i enlighet med den lag, som han som kung skulle upprätthålla. Eftersom nu Jehova hade fördömt andemedier och han aldrig svarade Saul på grund av dennes tidigare missgärningar, så kan man undra: Vem sände budskapet till Saul genom mediet?
UPPHOVET TILL SPIRITISTISKA BUDSKAP
Svaret kommer att bli uppenbart allteftersom vi fortsätter att undersöka den bibliska berättelsen. Profeten Jesaja skrev århundraden efter Sauls död: ”Och när man säger till eder: ’Frågen andebesvärjare och spåmän, dem som viska och mumla’, så svaren: ’Skall icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda för de levande?’” Sedan förklaras det bestämt: ”Nej, hållen eder till lagen, till vittnesbördet!” (Jes. 8:19, 20) Det är därför helt klart att de som vänder sig till spiritistiska medier inte vänder sig till den allsmäktige Guden, Jehova. Varifrån får då de ”som viska och mumla” sina budskap?
Människor under det första århundradet v.t. kan ha ställt sig samma fråga, när de hörde de förutsägelser som professionella medier gjorde. Tänk till exempel på fallet med ”en viss tjänsteflicka” i Filippi. Hon hade en ”ande” och skaffade ”sina herrar riklig förtjänst genom att utöva spådomskonst”. Hon följde faktiskt oavbrutet efter aposteln Paulus och hans medförbundna och ropade: ”De här männen är den högste Gudens slavar, som förkunnar för er frälsningens väg.” Ja, det hon sade var sant. Men var hennes ord från Gud? Nej, för till slut blev Paulus trött på att höra det där budskapet och ”sade till anden: ’I Jesu Kristi namn ger jag dig order om att fara ut ur henne.’ Och den for ut just i den stunden.” Den inspirerade berättelsen använder inga svävande uttryck, när den identifierar den där ”anden” som ”en spådomsdemon”. — Apg. 16:16—18.
Det kan för några iakttagare ha varit svårt att avgöra vem den här flickan egentligen hade tjänat. Men Paulus visste i alla fall att hon inte hade fått sina förmågor från Gud, utan från en annan övermänsklig källa. Det var en demon som låg bakom. Att det fanns sådana andar, som använde människor för ockulta syften, framgår tydligt av det som hände i Efesus en kort tid senare.
Vi läser angående aposteln Paulus’ verksamhet i den staden: ”Gud fortsatte att utföra ovanliga kraftgärningar genom Paulus’ händer, så att man till och med bar dukar och förkläden från hans kropp till de sjuka, och sjukdomarna vek ifrån dem, och de onda andarna for ut.” När sju söner till den judiske försteprästen Skevas försökte att driva ut en ond ande, hoppade den demonbesatte mannen på de förmenta exorcisterna, så att de måste fly ”nakna och sårade”. — Apg. 19:11—16.
Den inspirerade berättelsen säger: ”Detta blev känt för alla, både judarna och grekerna som bodde i Efesus; och en fruktan föll över dem alla, och Herren Jesu namn fortfor att göras stort.” Detta fick till följd att ”många av dem som hade blivit troende brukade komma och öppet bekänna och omtala sina förehavanden. Ja, ganska många av dem som hade sysslat med magiska konster samlade ihop sina böcker och brände upp dem inför alla”, trots att dessa böcker var värda en ansenlig summa pengar. Dessa människor visste att de måste sluta upp med att utöva magi och göra sig av med de böcker som hörde ihop med detta. De vände sig bort från den onda, demoniska källan till ockulta förutsägelser och vände sig till den sanna källan med livgivande vishet, Jehova Gud. — Apg. 19:17—20.
TYDER ”GODA” RESULTAT ALLTID PÅ ETT GOTT UPPHOV?
Säkert var inte alla ockulta budskap, som efesierna tidigare hade fått motta, felaktiga. Ibland kan de här budskapen ha varit sanna, och det kan ha verkat som om de lett till ”goda” resultat för vissa personer, antingen ekonomiskt eller fysiskt. Genom ockultism kan vissa efesier rentav ha funnit bot för sina allvarliga sjukdomar. Men blev det fördenskull rätt att utöva ockultism? Vid ett annat tillfälle påpekade aposteln Paulus: ”Satan själv omskapar sig ständigt till en ljusets ängel.” Satan, djävulen, kan alltså göra sådant som förefaller vara bra för att bedra de obetänksamma. Paulus tillägger att Satans tjänare handlar på samma sätt. — 2 Kor. 11:14, 15.
Därför förblir kristna förståndigt nog vakna och undviker all kontakt med denne onde ”ljusets ängel” och hans tjänare. Gudaktiga människor prövar ”de inspirerade uttalandena för att se om de härrör från Gud” eller från hans store ärkefiende, Satan djävulen. (1 Joh. 4:1) Jesus Kristus förklarade dessutom: ”Inte var och en som säger till mig: ’Herre, Herre’, skall komma in i himmelriket. ... Många skall säga till mig på den dagen: ’Herre, Herre, [drev] ... vi inte ... ut demoner i ditt namn . . .?’ Och likväl skall jag då bekänna för dem: Jag har aldrig känt er! Gå bort ifrån mig, ni som övar laglöshet.” (Matt. 7:21—23) Det här är kraftiga ord, men de kan också tillämpas på människor som menar att de kan ha kontakt med onda andar eller som tror att de kan driva ut onda andar. Det är uppenbart att sådana personer mycket lätt skulle kunna bli lurade till att tjäna Satan i stället för att tjäna den sanne Guden.
MOTSTÅ ONDA ANDEMAKTER
Aposteln Paulus skrev till de kristna i Efesus: ”Ta på er den fullständiga vapenrustningen från Gud, ... därför att vi har en kamp, inte mot blod och kött, utan mot ... de onda andemakterna i det himmelska.” (Ef. 6:11, 12) Om en kristen skulle rådfråga sådana makter genom ett andemedium, kunde det då sägas att han bekämpade dem? Nej, verkligen inte. Skulle han inte i stället vara tvungen att förstöra alla föremål som hade något samband med sådan spiritistisk kontakt? Han skulle då följa det exempel som de troende i Efesus gav under det första århundradet. De brände till och med upp böckerna som handlade om ockultism.
Precis så handlade den före detta voodooprästinnan, som vi berättade om i början av artikeln, när hon lärde känna bibelns sanning. Hon förstörde alla sina grejor som hade något samband med ockultism. Hon brände upp alla sina beläten och de granna kläder hon en gång hade burit under spiritistiska seanser. Hon gjorde detta öppet inför dem som var övertygade om att ett sådant handlingssätt kunde utgöra en fara för hennes liv. Och hon har fortsatt att leva ett verksamt liv. Hon använder över 140 timmar i månaden till att förkunna de goda nyheterna om Guds rike. Och tänk — den hon besökte, som blev så förvånad och som hälsade henne med de ord vi förut citerat, följde faktiskt hennes exempel och övergav sammanblandningen av katolicism och spiritism! De inser nu båda att Jehovas namn är ett starkt torn, till vilket den rättfärdige hastar och finner beskydd. — Ords. 18:10.
Kristna förväntar inte att få direkta meddelanden från Gud, som Adam, Abraham och andra människor i forntiden fick. De inser att ”Gud, som för länge sedan vid många tillfällen och på många sätt talade till våra förfäder genom profeterna, har vid slutet av dessa dagar talat ... genom en Son”, Jesus Kristus. (Hebr. 1:1, 2) Det Jehova talar till oss genom sin Son står att läsa i bibeln till gagn för oss. Kristna behöver alltså inte och kan inte heller förvänta att få motta direkta personliga meddelanden från Gud.
Sanna kristna skyr därför alla förmätna försök att komma i kontakt med den osynliga världen. De motstår Satans försök att lura dem till att tro att man kan ha spiritistiska kontakter och ändå åtnjuta Guds ynnest. De följer i stället Paulus’ råd: ”Ta fördenskull upp den fullständiga [andliga] vapenrustningen från Gud, för att ni skall kunna stå emot på den onda dagen och stå fasta, sedan ni har utfört allting grundligt.” — Ef. 6:13.