Vad skulle Jesus säga?
Julen firas till minne av Jesu födelse, säger man. Ingen kan därför med större ... auktoritet uttala sig om julen än Kristus. Om han nu vore på jorden, vad skulle han då säga om kristenhetens största högtid?
ANTAG att Jesus vandrade fram längs med en rikt upplyst, festligt smyckad gata i en av kristenhetens större städer. Julen står för dörren. Granen på stora torget strålar med alla sina ljus. Jultomtar är i farten lite varstans, och överallt ser man människor som är ute och julhandlar. De ringlar likt väldiga ormar in och ut ur varuhusen för att göra de sista julklappsköpen. Från högtalarna ljuder julsånger och påträngande förslag till vad man skall köpa. Kassaapparaterna blandar sin finansiellt tillfredsställande sång med allt det andra oljudet. Ett ”God jul” slinker emellan allt annat pladder. Julstämningen håller på att nå kulmen. Mitt i all denna uppståndelse frågar Jesus en av de feststämda om innebörden i all den ovanliga brådskan.
”Å”, svarar han, ”det är jul, den största födelsedagsfesten på hela året.” ”Men”, frågar Jesus, ”vems födelsedag är det?”
Vems födelsedag är det? Var det en konstig fråga? I själva verket inte. En nykomling i kristenheten kunde med all rätt ställa en sådan fråga. När allt kommer omkring, identifierar väl det ivriga utbytandet av gåvor den person till vars ära högtiden hålls? Talar reklamen, som går lös på millioner, om för oss vems födelsedag som firas? Talar de dignande skyltfönstren om lör oss vems födelsedag det är, gör de pyntade granarna det, eller gatornas ljusprydda girlander och transparanger? Inte ens själve jultomten ger främlingen någon upplysning om vems födelsedag det är.
Det är därför inte alls konstigt om Jesus skulle fråga: ”Vems födelsedag är det?” ”Å”, lyder svaret, ”i morgon är det den 25 december, Kristi födelsedag.” Vad skulle väl Jesus då säga? Att det inte är nog med att högtiden inte är till ära för Guds Son, utan att dagen dessutom inte är den rätta. Genom att hänvisa till bibelns skildring kunde Jesus framhålla att han inte alls föddes i december. Hur då? Därför att bibeln visar att han föddes den 1 oktober, eller där omkring, år 2 f. Kr., att han framträdde såsom Messias år 29 e. Kr. och att han dödades tre och ett halvt år senare, omkring den 1 april år 33 e. Kr. Skildringen i Daniels profetia om de ”sjuttio årsveckorna” jämte Lukas 3:1, 23 och andra ställen i Skriften vittnar om detta.
Men Jesus kunde framhålla ändå mera: att det är en tydlig skillnad på väderleken i Palestina under oktober respektive december. När Jesus föddes, visar oss Skriften, var herdarna ute om natten: ”Det fanns också där i trakten herdar som bodde utomhus och höllo vakt om natten över sina hjordar. ’Och detta är ett tecken för eder: ni skola finna ett spätt barn, lindat och liggande i en krubba.’” (Luk. 2: 8, 12, NW) Herdarna skulle inte ha haft sina hjordar ute på öppna fältet i december, men i oktober kunde de ha haft det. Uppfattningen att Jesus föddes i december är alldeles felaktig;
De har vänt sig till fabler
Nå, men vad skulle Jesus säga om att kristenhetens religioner tar del i bedrägeriet och får folk att tro att han föddes den 25 december? Han skulle citera den profetia som en av hans apostlar uttalade: ”Den tid kommer, då de icke längre skola fördraga den sunda läran, utan efter sina egna begärelser skola samla åt sig lärare hoptals, alltefter som det kliar dem i öronen, en tid, då de skola vända sina öron från sanningen och i stället vända sig till fabler.” — 2 Tim. 4: 3, 4.
”Vända sig till fabler.” Och varför gör de det? Jo, för att se ”sina egna begärelser” till godo. Vilket träffande skriftställe! Fastän många människor vet att Jesus inte föddes den 25 december, föredrar de ”efter sina egna begärelser” att fira högtiden. Trots allt det oäkta i samband med julen vill de helst ha det så. Och inte nog med det: trots det att julhögtiden blivit så affärsbetonad, vill de i alla fall ha det så. I Amerika skrev t. ex. Washingtontidningen Post nyårsdagen 1953 i en ledande artikel:
”Den amerikanska julen har blivit så affärsbetonad, att det upprör många utlänningar och att den nära nog förvandlats till en nationalorgie av sentimental materialism. Kvar står dock även det faktum, att det inte bara är producenterna och affärsmännen som vill ha det så, utan större delen av Amerikas folk.”
Likt israeliterna, som tolererade religiösa lögner och styggelser för den vinning de fick för egen räkning genom dessa fabler, tolererar julfirarna bedrägeriet med Kristi födelsedagsfest, ja, de föredrar det rentav. Jesus skulle därför med rätta kunna hänvisa till Jehovas ord: ”Något förfärligt och gruvligt har skett i landet: profeterna profetera genom falska gudar, och prästerna bereda sig vinning genom dem; mitt folk älskar att hava det så.” — Jer. 5: 30, 31, AT.
Jesus skulle ha ändå mer att säga om den 25 december. Han kunde framhålla att denna dag och dess högtidsfirande har en djupt hednisk innebörd. Historien bevisar också detta klart och tydligt. Hedningarna firade den persiske guden Mithras födelsedag den 25 december. Och den 25 december, eller där omkring, inföll en annan stor hednisk högtid, nämligen Saturnusfesten eller saturnalierna, som hölls till ära för Saturnus, sånings- och skördeguden. Vid denna fest tågade man sjungande genom gatorna; tända ljus placerades i fönstren. Man gav varandra gåvor, festade om och gick på bjudningar hos sina vänner. Dessa hedniska seder och bruk, säger historiker, är den egentliga upprinnelsen till den fest som firas den 25 december.
Inget påbud om att fira födelsedagar
Vad skulle väl Jesus säga till dem som bekänner sig vara kristna och som söker rättfärdiga julfirandet, fastän man firar fel dag och festens upprinnelse är hednisk? Han skulle säga att han aldrig har bjudit att hans födelsedag skulle firas, att den inte firades av någon av hans apostlar eller första lärjungar, att det var först sedan det förutsagda avfallet hade skett som julen, eller ”kristmässan”, började firas av till bekännelsen kristna. Detta avfall hade förutsagts av Kristi apostel, som sade att det skulle medföra ”förvända ting”. ”Jag vet, att efter min bortgång förtryckande vargar skola komma in bland eder och icke behandla hjorden med ömhet; och ur eder egen krets skola män uppstå och tala förvända ting.” (Apg. 20: 29, 30, NW) Inte förrän under 300-talet började julen bli populär bland till bekännelsen kristna. Vid den tiden hade avfallet skett, en hednisk högtid gavs ett kristet namn, och romerskkatolska kyrkan gav högtiden sin välsignelse — allt för att öka antalet av dem som var nominellt anslutna till kristendomen.
Det var inte om firandet av hans födelsedag som Jesus sade: ”Gören detta till min åminnelse.” Han yttrade detta om åminnelsen av sin död, en händelse av långt större betydelse för mänskligheten än Jesu födelse. När Jesus bjöd att hans efterföljare skulle fira åminnelsen av hans död, inte hans födelse, följde han alltså Skriftens princip: ”Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse.” Så finner vi också att bibeln skildrar födelsedagsfirande uteslutande bland hedningar. Faraos födelsedag, som omtalas i 1 Moseboken 40: 20, och Herodes’ födelsedag, som nämns i Matteus 14: 6—10, förmörkades båda av avrättningar, som föranleddes av mordlust. De kristna är inte befallda att fira någon helgdag eller högtidsdag: ”Men nu, sedan I haven lärt känna Gud och, vad mer är, haven blivit kända av Gud, huru kunnen I nu vända tillbaka till de svaga och arma ’makter’, under vilka I åter på nytt viljen bliva trälar? I akten ju på dagar och på månader och på särskilda tider och år. — Jag är bekymrad för eder och fruktar, att jag till äventyrs har arbetat förgäves för eder.” — Luk. 22:19; Pred. 7: 9; Gal. 4: 9—11.
Och vad skulle Jesus ha att säga om de ”tre” vise männen, som man ofta ser på julkort och i ”julkrubbor” osv.? Han skulle fråga varför man bevisar dem sådan ära, ty de vise männen var astrologer eller demondyrkare. Guds lag fördömer astrologer på det kraftigaste. (5 Mos. 4:19; 2 Kon. 17:16; Jes. 47: 13, 14) Eftersom astrologernas färd är förknippad med att de många gossebarnen dödades, är det inte logiskt att tro att Gud förde dem till Jesus. Om det inte var Gud som gjorde det, vem gjorde det då? Det måste ha varit Satan, djävulen, ty inget naturligt himlaljus” skulle ha kunnat leda astrologerna. Satan använde ”stjärnan” till att vägleda astrologerna till den plats, där Jesus fanns, så att Herodes skulle kunna döda honom.
Kristus — en konung, inte ett lindebarn
Vad skulle Jesus säga om de ändlösa avbildningarna av honom såsom ett spädbarn? Han skulle säga att han inte längre är ett litet barn, och varför skall man då söka få folk att tänka på honom såsom ett lindebarn? Att enbart tänka sig Jesus som ett litet barn är farligt. Det leder bort från den viktiga sanningen att han av sin Fader har blivit beklädd med myndighet såsom konung och att han nu regerar och snart skall krossa alla nationer med en järnstav, i det han ”strider i rättfärdighet”. Skulle den konung, som krossar världen, ja, ”Konungarnas konung och herrarnas herre”, betraktas som ett lindebarn? Att människors uppmärksamhet riktas på Jesus såsom spädbarn leder alltså till grov villfarelse, en villfarelse som har sin upprinnelse hos ärkebedragaren, Satan, djävulen. — Upp. 19: 11—16.
Och vad skulle Jesus säga om julfirarna själva? Ärar de Kristus med sitt uppförande? Jesus kunde ge ett generellt svar genom att citera profetian om de ”yttersta dagarna”, då det skulle finnas människor som ”älska vällust mer än Gud”. Julen lockar fram ett Överflöd av sådana. Och inte nog härmed, utan många julfirare nedlåter sig till att äta och dricka till övermått och begå omoraliska handlingar, liksom forntida hedningar gjorde. Kristi bud för den kristne medger inte att han någonsin vänder tillbaka till den gamla världens sätt och väsende, och sannerligen inte i samband med en tilldragelse som påstås firas till Kristi ära. ”Det är nog, att I under den framfarna tiden haven gjort hedningarnas vilja och levat i lösaktighet och onda begärelser, i fylleri, vilt leverne och dryckenskap och i allehanda skamlig avgudadyrkan.” — 2 Tim. 3:1—4; 1 Petr. 4: 3.
Vad skulle väl Jesus säga om alla andra julseder, om järnekskvistar och mistelgrenar, om julkubbar och julgranar? Han skulle framhålla den rena sanningen, liksom uppslagsböckerna gör: nämligen att allt sådant inte har med kristna seder att göra utan att det är av hedniskt ursprung.
Vad skulle Jesus säga om att ge gåvor? Helt visst skulle Jesus inte fördöma själva givandet; han rekommenderade det som en källa till lycka. Men ett utbytande av gåvor, såsom det sker vid julen, skulle inte få Jesu godkännande, ty givandet sker då på samma sätt som man bytte gåvor under den hedniska Saturnusfesten. Dessutom ger de flesta människor julklappar med tanke på att få något i gengäld; Kristus sade att vi skall ge åt dem som inte kan ge oss något i gengäld. Och tvärtemot vad en del tror, ger oss bibeln inte någon förebild för gåvoutbyte. Vilka frambar gåvor till Jesus? Inga utom de demondyrkande astrologerna! Och inte bör väl de kristna följa deras exempel! De kristna behöver inte heller invänta en hednisk högtid för att visa kärleksfull omtanke om andra, vilket de bör göra 365 dagar om året.
Och vad skulle Jesus säga om de många julfirarna, vilkas uppsluppenhet inte döljer deras okunnighet, deras avsaknad av kunskap om det rike, som Kristus predikade såsom världens hopp? Han skulle säga att människorna är alltför upptagna för att lära sig livets väg, och julen gör dem bara än mer upptagna. Därför skulle Jesus säga just det han tidigare sagt, i Lukas 17: 26, 27: ”Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i Människosonens dagar: människorna åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag, då Noa gick in i arken; då kom floden och förgjorde dem allasammans.” Det är inte fel att ägna sig åt dessa ting, men folk går så fullständigt upp i dem, i synnerhet vid jultiden, äter, dricker, går i butiker, att det inte finns något rum i deras liv för kunskapen om Guds uppsåt genom sin Son. Och därför lever alltjämt stora skaror människor i ovetskap om det stundande Harmageddonkriget och den annalkande nya världen.
Vad skulle då Kristus säga om ”kristmässan” eller julen? Att den är ett religiöst bedrägeri, ett upptåg, ett affärsknep, en hednisk högtid, en skymf gentemot honom och en förnedring av kristendomen. Han skulle aldrig kunna godkänna den; han skulle aldrig kunna erkänna julfirandet som en äkta kristen sedvänja. Detta innebär att de som firar jul får röna Kristi ogillande. Om det är så, varför då fira jul? Varför inte göra sig fri från denna väldiga kommersiella snara? Inte behöver man väl fira jul därför att andra till bekännelsen kristna gör det! Nej, man behöver sannerligen inte tillhöra den stora skara av till bekännelsen kristna, som Konungen vägrar att erkänna, trots deras invändningar att de har gjort många gärningar i hans namn:
”Många skola på ’den dagen’ säga till mig: ’Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?’ Men då skall jag betyga för dem: ’Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.’” Drag dig nu bort från julen, så att du, för julfirandets skull, inte då skall behöva gå bort ifrån honom. — Matt. 7: 22, 23.