”Helvetet” medel vid skrämseltaktik

”Och havet gav igen de döda som voro i det, och döden och helvetet gåvo igen de döda som voro i dem. ... Och helvetet och döden blevo kastade i eldsjön. Detta är den andra döden, eldsjön.” — Upp. 20:13, 14, Kat. Brödr. övers.

JEHOVA Gud kommer en härlig dag att fullständigt förinta detta som kallas ”helvetet”. Denna stora välsignelse för människosläktet har han överlåtit åt sitt genom Messias styrda rike att åvägabringa. Han kommer att åvägabringa det, inte genom att utplåna denna plats tillsammans med dem som är där, utan genom att tömma platsen i fråga på dem som befinner sig där. Det första steget i riktning mot att tömma den tog han för nitton hundra år sedan. Det var då han förde en av dem som befann sig där tillbaka därifrån. Därigenom visade han, att han kan göra denna plats tom på alla dem som upptar den, när hans bestämda tid kommer under hans rike. En dylik händelse kanske inte är så behaglig att tänka på för begravningsentreprenörer, för företag som omhänderhar begravningsplatser, för religiösa präster och predikanter, som tar betalt för att hålla begravningstal, eller för dem som ber om och tar emot ”donationer” för att de skall bedja och utföra religiösa riter för de människor som befinner sig där. Tanken på denna kommande tilldragelse är emellertid till stor tröst och lättnad för dem som känner sanningen om ”helvetet” och som tror på Jehovas allsmäktiga förmåga att verkställa sitt tillkännagivna uppsåt med avseende därpå. Den tar bort en hel del fruktan, både för vår egen del och för andras, vilka ligger oss om hjärtat, och den framkallar kärlek hos oss till Jehova Gud.

2. Vårt intresse för denna plats väcktes nyligen till liv på ett särskilt sätt genom en åtgärd av religionens ledande representant i kristenheten, en åtgärd som meddelades världen runt genom nyhetsbyråerna. Denna åtgärd gör det tillbörligt att uppta ämnet till undersökning och dryftande inför allmänheten, hur upphöjd den kyrklige dignitären än må anses vara. I sitt nummer för den 23 mars 1949 framträdde New York Sun med följande braskande rubrik: ”Påven Pius påyrkar helvetespredikningar för mänsklighetens frälsning.” Efter datumraden ”Vatikanstaden den 23 mars” följde så ett citat av ett meddelande från Associated Press, vari det bl. a. hette: ”Påven Pius påyrkade i dag, att man skulle predika helvetet för att kalla människorna tillbaka till Gud. Han riktade sig till Roms församlingsherdar vid den årliga fastlagsaudiensen och sade: ’Det är sorgligt att se så många i våra dagar — bland dem många katoliker — som lever som om deras enda mål är att åstadkomma en himmel på jorden, utan någon tanke på det som är hinsides och på evigheten. ... Att predika de främsta trossanningarna ... är mera angeläget än någonsin ... och detsamma gäller predikandet av helvetet. Utan tvivel måste ett sådant ämne behandlas med värdighet och vishet. Det är sant, att åstundan efter himmelen är ett motiv som i sig självt är mera fullkomligt än fruktan, men därav följer inte, att den för alla människor är det mest verksamma medlet i fråga om att avhålla dem från synd och omvända dem till Gud.’” New York Times citerade följande dag ur samma meddelande och sade: ”Påven Pius. uppmanade i dag till ... större eftertryck i kyrkans predikande av helveteselden.” Hur intensivt de romersk-katolska prästerna jorden runt kommer att fullgöra denna uppmaning, i synnerhet under påvens ”heliga år” 1950, det återstår att se. Men om de enträget uppmanas att predika helvetet med större eftertryck, så är det försvarligt att vi här inlåter oss. på en öppenhjärtig och opartisk avhandling av detta ämne såsom varande av stor vikt för den betryckta mänskligheten.

3. När vi ger oss in på att avhandla detta ämne, sker det inte med någon som helst önskan att — i likhet med religionens förespråkare — hos några människor, vilka det vara må, katoliker, protestanter, judar eller andra, ingjuta en sjuklig fasa eller fruktan för vad som kan hända dem i det ögonblick de dör. Vårt syfte är att upphöja och framhäva Guds rättvisa och också hans stora kärlek genom att vederlägga det grova förtal och de felaktiga framställningar som kristenheten har hopat över honom. Därigenom kan vi befria ärliga människor från deras ogrundade farhågor, som framkallats genom en missuppfattning av Guds syften och anordningar. Detta kan vi göra endast genom att framställa sanningen oförskräckt och tydligt, och det betyder i överensstämmelse med Guds eget ord. ”Ditt ord är sanning”, sade Guds Son. Det är skrivet: ”Helvetet är blottat inför honom.” Alltså vet Gud, vad denna plats är för något och hurudant människornas tillstånd är där. (Job 26:6, Katolska Douay-översättningen) Aposteln Paulus tillkännagav den rätta grunden eller utgångspunkten för en undersökning, när han skrev: ”Men Gud är sannfärdig och var människa en lögnare, såsom det är skrivet: Att du må bliva rättfärdigad i dina ord och vinna seger, när du dömes.” (Rom. 3:4, Douay) Vi låter Gud vara sannfärdig, vi erkänner honom som sannfärdig, genom att låta honom tala för sig själv och genom att godtaga hans ord såsom slutgiltigt och avgörande, om också alla människor och religioner i denna världen är i strid med Guds ord, den Heliga skrift. När människor talar i strid med vad Guds ord säger, framhåller de sin stora världsliga lärdom och sina höga titlar, men när änden, som är mycket nära, kommer, skall deras religiösa traditioner bevisas vara falska, de kommer att bli avslöjade som lögnare, men Jehova Gud kommer att bli hävdad och upphöjd såsom sannfärdig.

Vad den senaste expertisen säger

4. Den förste om vilken det är upptecknat, att han häntydde på det som är ämnet för vår undersökning, är Jakob, vid det tillfälle då den falska underrättelsen frambars till honom om att hans älskade son Josef hade blivit uppäten av ett vilddjur. Vi läser: ”Och när alla hans barn voro församlade för att trösta sin fader i hans sorg, ville han icke taga emot någon tröst, utan sade: Jag vill gå ned till helvetet, till min son, sörjande.” Ett liknande uttryck fälldes några år senare, när Jakobs äldre söner ville ta Josefs unge broder med sig ned till Egypten. Då sade Jakob: ”Min son skall icke fara dit ned med eder. Hans broder är död, och han är ensam kvar; om något ont skulle drabba honom i det land dit ni fara, så skulle ni bringa mina grå hår med sorg till helvetet.” (1 Mos. 37:35 och 42:38, Douay) I Murphys utgåva av Douay-översättningen finner vi följande katolska kommentar till Jakobs ord ”till helvetet”: ”Det vill säga till limbus, den plats där de rättfärdigas själar blev mottagna före vår Återlösares död. Om vi också medger, att ordet helvete ibland användes såsom uttryck för graven, kan det dock inte uppfattas så på detta ställe, då ju Jakob inte trodde, att hans son var i graven (han antog ju att han blivit uppäten av ett vilddjur), och därför inte kunde ha för avsikt att gå dit ned till honom, utan säkerligen menade den viloplats där han trodde att hans själ var.”

5. Hur felaktigt detta resonemang är, det framgår klart, när vi tar följande tre punkter i betraktande: När profeten Jona var i den stora fiskens buk tre dagar och tre nätter, bad han: ”Jag ropade ur helvetets buk.” (Jona 2:1—3, Douay) Om Jona i fiskens buk kunde vara i helvetet, vad skall vi då tänka om Josef i buken på ett vilddjur? Och om helvetet för Josefs vidkommande inte betydde graven, utan betecknade någon osynlig plats, kallad ”limbus”, där Josefs immateriella, från kroppen frigjorda själ antogs vara, varför sade då Jakob, att hans ”grå hår” skulle bringas med sorg ned till helvetet? Hur kunde hans materiella hår, som var en del av hans kropp, gå ned till en förment andlig värld, kallad ”limbus”? Och för övrigt, varför skulle Jakob vara bedrövad och gå ned till ”limbus” i sorg, om detta betydde att han finge träffa Josef där i ett paradisiskt tillstånd av sällhet och vila?

6. Att man inför en förmodad ”limbus” i diskussionen, för att komma ur en religiös svårighet, är därför utan tillbörliga orsaker. Om, såsom den romersk-katolske kommentatorn medger, helvetet på ett ställe betyder graven, varför skulle det då inte betyda detta på alla andra ställen? De som inte tycker om att få ”helvetets fasor” borttagna från sina religiösa läror kommer att göra invändningar mot denna tanke. Men ett studium av vartenda fall, där bibeln använder det ord som Jakob uttalade, bevisar att detta ord överallt betecknar en och samma sak, den gemensamma grav som människosläktet i allmänhet kommer till, grav- eller dödstillståndet. De som i mer än sexton hundra år har försökt tvinga människorna att ansluta sig till deras olika religiösa system, genom att skrämma dem med för Gud vanärande påfund angående tillståndet efter döden, har inte kunnat vinna människosläktets medlemmar för Gud genom att inge dem en kärlek till honom, som tar sig uttryck i att de håller hans bud. Nu är tiden kommen, då dessa falska religiösa lärare måste stiga åt sidan och låta sanningen förkunnas, så att människor kan bli av med sin beklämmande förskräckelse för Gud och lära sig att akta honom för hans rättfärdighet och kärleksfulla godhet. ”Gud är kärlek.” Grymhet stöter bort, men kärlek verkar tilldragande. Vi behöver aldrig frukta för att inte Guds kärlek kommer att vinna.

7. Det språk som Jakob talade var den forntida hebreiskan, och det ord han använde för att beteckna var han förväntade att bli förenad med Josef i döden var ”scheol”.a Detta kan bevisas, om vi vänder oss till den senaste amerikanska romersk-katolska översättningen av Första Mosebok, en översättning som är verkställd av framstående medlemmar av Katolska Bibelsällskapet i Amerika och utgiven 1948. I 1 Moseboken 37:35 överflyttar denna översättning ordet scheol från hebreiskan till engelskan, och stället får denna lydelse: ”Ehuru alla hans söner och döttrar försökte trösta honom, vägrade han att låta sig tröstas och sade: Jag vill gå ned sörjande till min son i Sheol.” Det finns tre andra ställen i Första Mosebok, där Jakob och hans söner använder ordet scheol. Denna Katolska Brödraskapets översättning använder inte här ordet scheol oöversatt, utan gör en uttolkning av dess innebörd genom att återge det med graven, såsom framgår av följande: ”Om någon olycka skulle drabba honom på den färd ni måste göra, så skulle ni bringa mina grå. hår med sorg i graven.” (1 Mos. 42:38) ”Om ni taga också denne ifrån mig och någon olycka drabbar honom, så komma ni att bringa mina grå hår med sorg ned i graven.” (1Mo 44:29) ”Och dina tjänare komma att bringa din tjänares, vår faders, grå hår med sorg ned i graven.” (1Mo 44:31) Att den romersk-katolska översättningen tre gånger återger det hebreiska ordet med graven och endast en gång har formen Sheol visar, att alla skäl talar för att återge ”scheol” med graven på alla ställen.

8. I de inspirerade hebreiska skrifterna förekommer detta ord scheol 65 gånger. I alla fall utom tvåb återger den katolska Douay-översättningen det med ”helvetet”. Då det amerikanska Katolska Brödraskapet ännu så länge inte har utgivit mer än sin översättning av Första Mosebok, vet vi inte, hur det kommer att handskas med ordet scheol i de övriga hebreiska skrifterna. Men vi kan vända oss till den senaste romersk-katolska expertisen på andra språk för att se hur den gör. Det är mycket upplysande för katoliker såväl som för protestanter och judar att jämföra de översättningar som gjorts av erkända romersk-katolska lärde i vårt århundrade. År 1904 utkom Crampon-översättningen, en översättning av hela bibeln från den hebreiska och grekiska grundtexten till franska. Den börjar med att låta Jakob och hans söner säga ”de dödas boning”c, och i tolv fall fram till och med Job 14:13 återger Crampon-översättningen ordet med ”de dödas boning”. Men i alla de övriga 53 fall där ordet förekommer återger Crampon det oöversatt och skriver det schéol. Vad skulle vilken intelligent människa som helst dra för slutsats av detta? Rätteligen bara en enda sak, nämligen den, att det hebreiska scheol betyder ”de dödas boning” och att det i ordet inte ligger någon antydan om vare sig pina eller behag på denna plats.

9. År 1942 blev en upplaga av den av Torres Amat verkställda spanska översättningen utgiven av kardinal Copello i Buenos Aires i Argentina. I 41 fall återger denna spanska upplaga scheol med ”inferno”d och 16 gånger med ”graven”, och på de återstående 8 ställena med ”begravning, död” eller ”att dö” eller ”djupet”. Men denna Torres Amat-översättning gör faktiskt ett medgivande av vad ”inferno” verkligen betyder, när den inne i texten i fyra verser säger ”inferno eller graven”e ) och i en vers ”inferno eller döden”.f) Härav måste var och en som använder sitt av Gud givna förnuft dra den slutsatsen, att inferno, som anses vara helvetet, helt enkelt betyder graven eller dödstillståndet. Vi har fler bekräftelser på detta från senare tid. År 1944 offentliggjordes den spanska översättningen av hela bibeln, utförd av Nácar och Colunga, romersk-katolska prästmän, i Madrid i Spanien. I Jesaja 28:18 visar denna Nácar-Colungas översättning vad det ursprungliga hebreiska ordet är genom att omskriva det som ”Seol”. I 3 andra fall återger den det med ”inferno”, men i 49 andra fall med ”graven” och i de återstående 12 fallen med ”avgrund, de dödas boning, Averno eller famn, sköte”. Endast dessa översättares religiösa traditioner kan ha hindrat dem från att i alla de 65 fallen återge det hebreiska ordet antingen som ”Seol” eller med ”graven”.

10. Ännu senare, år 1947, utgavs i Madrid i Spanien den spanska översättningen av hela bibeln, som verkställts av J. M. Bover, en jesuit, och dr F. Cantera. Denna översättning är mera likformig, ty den omskriver det hebreiska ordet 63 gånger som ”seol” och återger det de båda återstående gångernag med ”infierno”. På det ställe där ”seol” förekommer första gången (1 Mos. 37:35) har den en fotnot, där ordet förklaras åsyfta ”de dödas trakt”.h Med undantag för dessa båda verser överensstämmer denna Bover-Canteras översättning med Amerikanska standardöversättningen, vilken på alla de 65 ställena omskriver det hebreiska ordet på engelska med formen Sheol, så att läsaren kan förbinda denna enda innebörd med ordet.

11. Vid en jämförelse mellan alla de här nämnda romersk-katolska auktoriteterna, Douay, Katolska Brödraskapet, Crampon, Torres Amat-Copello, Nácar-Colunga och Bover-Cantera, finner man en överväldigande mängd bevis, som också borde vara övertygande, för att ”helvetet” eller ”inferno” som översättning av det hebreiska ordet scheol har avseende på människosläktets gemensamma grav, det begravna tillståndet. Detta förklarar, varför vi finner många falli där en eller flera översättningar använder ”scheol”, medan en annan eller de andra använder ”inferno” och ”graven”, ”döden” eller ”de dödas boning”. Men när romersk-katolska präster fullgör påvens uppdrag och predikar om ”helvetet”, kommer de då att påpeka förhållanden som dessa för den katolska befolkningen? Nej, utan de kommer att fortfara med att begagna osanningarna om ”helvetet” såsom ett medel att skrämma folk för att göra ”goda katoliker” eller fler katoliker.

[Fotnot]