Vägen tillbaka till fred i paradiset

1, 2. a) Nämn några spontana reaktioner inför Guds jordiska skaparverk som får oss att ställa frågan: Varför? b) Varför sätter vi så stort värde på de olika detaljerna i det jordiska skaparverket?

VARFÖR tycker du om att gå ut i trädgården eller att söka upp någon park? Varför tycker du om att fara bort från staden och ut på landet? Varför uppskattar du natursceneriernas skönhet? Varför känner du sådan glädje, när du betraktar älven som majestätiskt och fredligt flyter fram genom dalen? Varför fylls du av välbehaglig hänförelse, då du ser höjdernas mjuka sluttningar klädda med ståtliga träd, med buskar och blommor? Varför ser du med vördnad på de väldiga bergen, som når ännu högre höjder, upp emot den azurblå skyn, och omges av skimrande moln, som kretsar kring deras toppar eller lugnt och stilla seglar förbi?

² Varför stannar du och lyssnar tjusad av välljudet från fågeln som sjunger sin glada sång i trädkronan? Varför fylls du av spänningens välbehag, då några av skogens eller slätternas vilda djur plötsligt dyker upp, på fri fot i sin naturliga omgivning och ledda av sina instinkter — ett behagfullt rådjur som sätter av i språng, en känguru som hoppar omkring, en struts som med största snabbhet löper fram över stäppen — eller bara en flock får ute på fältet? Varför fyller dig allt det vackra i din omgivning, i skyn, på marken och i vattenströmmarna, med den ljuvliga känslan att vara vid liv som en förnuftsbegåvad skapelse? Det beror på att du danades för att leva i ett paradis!

3. Av vem har vi fått vår uppskattning av paradiset?

³ Nej! Du har aldrig varit i paradiset, men det första människoparet, våra första mänskliga föräldrar, var från början i paradiset. Du har fått din uppfattning av vad ett paradis är från dem. De fick sin uppfattning av paradiset från sin Skapare, som de erkände vara deras Gud. Han gjorde dem sådana, eftersom han själv har en fullkomlig känsla för skönhet och för fredlig samstämdhet. Han danade det jordiska paradiset speciellt för dem, ty han är den störste trädgårdsarkitekt som finns, den störste parkvårdare, den störste av alla forstmän. Han ville glädja människorna med deras paradisiska hem, och därför nedlade han hos dem de gudomliga egenskaper, tack vare vilka de kunde glädjas åt paradiset och aldrig skulle tröttna på det. Han danade dem på ett sådant sätt att de kunde vidarebefordra denna medvetenhet om paradiset och den glädjefyllda uppskattningen av det som de, föräldrarna, hade. Vi har ärvt detta förädlande drag från dem. Skall vi då glädjas åt att få vända tillbaka till paradiset, om det är Skaparens vilja och anordning? Naturligtvis skall vi det!

4. Vilka egenskaper gav Jehova människan ursprungligen, och vad vittnar detta om beträffande hans skapelse människan?

⁴ Hur omtänksamt var det inte av den himmelske Skaparen att från början bereda ett paradisiskt hem åt den mänskliga familjen! Hur likt Gud är det inte att göra något sådant! Han förnedrade oss inte därför att vi är människor och är danade av jordens stoft. Han upphöjde oss, han gav oss den högsta värdigheten på jorden genom att skapa våra första föräldrar såsom fullkomliga mänskliga skapelser, de skönaste levande skapelserna på jorden, med gudomliga egenskaper, eftersom våra första mänskliga föräldrar skapades till Guds avbild och till att vara honom lika. Han blygdes inte för att kalla dem sina barn, fastän de var litet ringare än himmelens änglar. I fullkomlig överensstämmelse med deras stora mottaglighet för sinnesintryck och deras sunda, fullkomliga, vackra kroppar satte han dem i ett hem som harmonierade med deras förmågor, ett jordiskt paradis som bara den allsmäktige Guden kunde utforma. I skildringen av hur det såg ut kallar hans skrivna ord, bibeln, det för ”lustgården i Eden”, och namnet ”Eden” betyder ”behag”, ”ljuvlighet”. — 1 Mos. 1:26—28; 2:7—14.

5. Hur vet vi att Edens lustgård inte var någon liten park?

⁵ Denna Edens lustgård, detta ljuvliga paradis, utgjorde inte något litet område likt en stadspark. Förutom annat slags växtlighet fanns där träd av alla sorter, träd som var ljuvliga att se på och träd som bar frukt till föda. Den var full av fåglar och annat djurliv. Men som en antydan om dess storlek talas det om att det fanns en flod som rann upp i det här paradiset och som flöt fram med så mycket färskvatten att det kunde dela sig i fyra grenar som i sin tur bildade floder. Det fanns fisk i överflöd i dessa vatten, fastän de stora haven och oceanerna kan ha legat mycket avlägset. Utan tvivel fanns det höjder och dalar på denna utvalda paradisiska plats på jorden, människans första hem.

6. Hur kommer det sig att människosläktet inte har fötts i paradiset?

⁶ I dag, nästan sex tusen år efter det att det mänskliga livet tog sin början i paradiset, är jorden sannerligen inget paradis, ingen fredlig Edens lustgård. Vad hände med det där paradiset i sydvästra Asien, där det första människoparet levde? Varför har vi inte alla fötts i ett paradis? Det beror på att våra första mänskliga föräldrar drevs ut ur Edens lustgård innan de fick några barn. Mer än ett tusen sex hundra år senare förstörde så en vattenflod, som dränkte hela jorden, den övergivna lustgården. Men floderna Eufrat och Tigris, som en gång rann upp i paradiset, flyter alltjämt i sina fåror som ett obestridligt vittnesbörd om sanningshalten i detta. Det är ingen myt som vidskepliga människor funnit på. Den förste mannen hette Adam, och det namnet betyder ”från jorden”. Hans hustru hette Eva, och detta namn betyder ”levande” och gavs åt henne, eftersom hon blev mor till alla andra människor. Alla dessa — och dit hör också vi i denna tid — började födas åt dem sedan de drivits ut ur Edens paradisiska lustgård.

7. a) Vad är Guds oföränderliga uppsåt med vår jord? b) Hur framhöll Herren Jesus Kristus sin tro på Guds ord, varigenom han övertygar oss om dess sanningshalt?

⁷ Men vem hade rätt att driva ut Adam och Eva ur paradiset? Vem hade rätt att fördärva paradiset och hålla oss borta från det? Det var Gud, han som hade skapat såväl det som Adam och Eva. Han har också rätt att lova oss att på nytt plantera paradiset på jorden. Han har faktiskt gett oss det löftet, och han har låtit detta löfte nedskrivas i sitt inspirerade ord, bibeln. När han först planterade Edens paradisiska lustgård i sydvästra Asien, var det hans oföränderliga uppsåt att låta detta paradis breda ut sig över hela jorden, över hela Asien, Europa, Afrika, Australien, Sydpolsområdet, Nord- och Sydamerika och öarna i de sju haven. Han har inte frångått sitt kärleksfulla uppsåt beträffande detta. Hans ursprungliga uppsåt har inte misslyckats. Han ger inte upp. Han håller fortfarande fast vid sitt ursprungliga uppsåt. Som bevis för detta glädjande faktum har han banat vägen tillbaka till paradiset för människosläktet, till ett paradis så omfattande som han från början avsåg att det skulle bli, till ett hela jorden omfattande paradis av evig fred. Han skall slutligen göra vår jord ännu vackrare än den tedde sig från den yttre rymden för astronauterna, när de kretsade kring månen i sin av människor tillverkade rymdfarkost. Detta är ingen religiös myt. Om det vore en myt, då skulle Gud, som är ansvarig för att bibeln blev skriven, göra sig själv till åtlöje. Om det vore så, då skulle kristenhetens religiösa ledare och våra dagars vetenskapsmän med full rätt kunna skratta åt honom och driva gäck med hans bibel. Men en man som var förmer än alla dessa präster och vetenskapsmän tillsammans talade med stort allvar om våra första mänskliga föräldrar. När han under ett meningsutbyte blev tillfrågad om hur det förhöll sig med äktenskap och skilsmässa, sade han: ”Har ni aldrig läst, att Skaparen från begynnelsen ’skapade dem till man och kvinna’ och sade: ’Därför skall en man överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött’? Alltså är de icke mer två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman, det får ingen människa skilja åt.” (Matt. 19:3—6, Hd) Den mannen var Jesus Kristus, och han citerade då från första och andra kapitlet i bibeln. — 1 Mos. 1:27; 2:24.

8, 9. Varför kunde Jesus med auktoritet tala om människans skapelse och om människans framtid?

⁸ Det var till denne Jesus Kristus som Gud talade i himmelen, innan han kommit ned från himmelen till jorden för att födas som en fullkomlig människa, då Gud på den sjätte skapelsedagen sade så här: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.” (1 Mos. 1:26) Därför kunde Jesus Kristus tala med auktoritet om Adams och Evas skapelse och om deras paradisiska hem.

⁹ Enligt den här inbjudan från Gud hade Jesus Kristus i sin föremänskliga tillvaro del med Gud i att skapa Adam och Eva och deras paradis. Han var där i himmelen och hörde Gud välsigna Adam och Eva och säga till dem: ”Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden och lägg den under er; och råd över fiskarna i havet och himmelens flygande varelser och varje levande varelse som rör sig på jorden.” (1 Mos. 1:27, 28, NW) Av detta visste Jesus Kristus direkt att det var Guds uppsåt att hela jorden skulle läggas under människan och skulle uppodlas till ett paradis, som skulle fyllas av Adams och Evas barn, och alla skulle de vara Guds avbilder och lika honom och skulle råda över alla fiskar, fåglar, husdjur och vilda djur — de skulle inte dyrka dessa lägre stående skapelser såsom gudar och gudinnor. Vilken ljuvlig, underbar plats skall inte denna jord bli, när den allsmäktige Guden låter detta uppsåt till fullo verkställas, ty Gud har inte ändrat sig i fråga om detta.

Människans skapelse och fall från fullkomligheten

10. Hur beskrivs människans skapelse i Första Moseboken, kapitel 2?

¹⁰ I bibelns andra kapitel berättas det om att Gud skapade Adam först och kort därefter skapade hans hustru, Eva, och att deras giftermål därpå ägde rum. (I en katolsk översättning, Douay, som bygger på Vulgata, används här genomgående ordet ”paradis”.) Skildringen i kapitel två lyder: ”Och HERREN Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse. Och HERREN Gud planterade en lustgård [ett ljuvligt paradis, Dy] i Eden österut och satte däri människan, som han hade danat.” — 1 Mos. 2:7, 8.

11, 12. Vad lät Gud Adam göra, innan han skapade Eva, och vilken befallning gav han Adam?

¹¹ Men innan Gud skapade kvinnan, Eva, lät han Adam ge namn åt fåglarna och alla markens djur, och han gav dessutom Adam en befallning att inte äta av ett visst träd, kunskapens träd på gott och ont. Om detta läser vi:

¹² ”Så tog nu HERREN Gud mannen och satte honom i Edens lustgård [det ljuvliga paradiset] till att bruka och bevara den. Och HERREN Gud bjöd mannen och sade: ’Av alla andra träd i lustgården må du fritt äta, men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när du äter därav, skall du döden dö.’” — 1 Mos. 2:15—17.

13. a) Vad får vi genast klart för oss beträffande Adams lydnad, eftersom människosläktet dör? b) Vad sade Jesus om lydnad i ringa ting?

¹³ Här förelade Herren Gud vår förste mänsklige far valet mellan evigt liv i det ljuvliga paradiset och evig död. Vi kan genast misstänka att Adam med tiden åt av den förbjudna frukten och blev dömd till döden av honom, vars lag han bröt emot. Hur kommer det sig annars att vi alla som är Adams avkomlingar är döden underkastade? Slutsatsen är riktig. Men vad kunde det då vara som förmådde Adam att bryta mot denna lag trots dödsstraffet? Det var bara en enkel sak som Gud befallde honom att inte göra, men eftersom det var en så enkel sak, utgjorde det ett prov på hur fullkomlig Adams lydnad var. Det behövdes bara en ringa början i ondska för att Adams gudalika fullkomlighet skulle göras om intet och för att han skulle bli en ond människa. Jesus Kristus, som bevarade sin fullkomlighet trots svåra frestelser och provsättningar, sade: ”Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i vad mer är.” (Luk. 16:10) Från den obetydliga synd, som den fullkomlige mannen Adam begick, har all orättrådighet bland mänskligheten i dag utvecklats. Varför syndade då Adam? Bibeln säger oss det.

14. Vad svarade Eva på frågan om det förbjudna trädet, och vem var det som frågade?

¹⁴ Sedan Gud hade skapat kvinnan, Eva, och gett henne åt Adam till hustru, berättade Adam för henne om Guds befallning, som förbjöd dem att äta av kunskapens träd på gott och ont, och om dödsstraffet för den som i olydnad åt av trädets frukt. När Eva längre fram blev tillfrågad om hur det förhöll sig med det förbjudna trädet, svarade hon: ”Vi få äta av frukten på de andra träden i lustgården [paradiset], men om frukten på det träd som står mitt i lustgården [paradiset] har Gud sagt: ’I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det att I icke mån dö.’” (1 Mos. 3:2, 3) Vem var det då som ställde frågor om det där förbjudna trädet? Efter allt att döma var det en orm. Men ormar talar inte människors språk. Rösten måste alltså ha kommit från någon som var osynlig och som använde ormen såsom en buktalare använder en docka. Eva misstänkte alltså inte att frågeställaren i själva verket var en osynlig andevarelse, som var besluten att vilseleda henne och förmå henne att bryta mot Guds befallning och alltså synda. Därför sade Eva senare såsom förklaring: ”Ormen bedrog mig, så att jag åt.” — 1 Mos. 3:13.

15. Hur baktalade ormen Gud, då han talade med Eva, och varför är följaktligen titeln ”djävul” passande på den osynliga andevarelse som först talade till Eva?

¹⁵ Vid det här tillfället uttalades den första lögnen, ty den osynlige som talade till Eva motsade nu Guds varningsord. Han gjorde sig själv till lögnare, men han försökte få det att se ut som om Gud hade ljugit för Adam och var lögnaren. Vi läser: ”Då sade ormen till kvinnan: ’Ingalunda skolen I dö; men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån, vad gott och ont är.’” (1 Mos. 3:1—5) Vi alla som lever nu vet att detta var en lögn, ty alla är vi döden underkastade och har fått döden i arv. Gud var ingen lögnare, utan den som tog ormen i sin tjänst var lögnaren. Vem var det? Jesus Kristus sade att det var ”djävulen” och tillade: ”Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.” (Joh. 8:44) Hur passande var det inte att Jesus Kristus kallade honom djävul, eftersom ”djävul” betyder ”baktalare”, och baktalat Gud hade han gjort. Mordlystet vilseledde han Eva och förde henne in på dödens väg.

16. a) Vilka tankar började Eva nu umgås med? b) Vad gjorde hon och övertalade sedan sin man att göra?

¹⁶ Eva började umgås med lögnen i sina tankar. Hon började misstro Gud, sin Skapare och Fader. Det förbjudna trädet började nu förefalla henne vara åtråvärt i stället för något som hon borde hålla sig borta ifrån, såsom man skyr dödens gissel. En längtan efter frukten på det förbjudna trädet uppsteg nu i hennes hjärta. Hon lät inte Gud vara sannfärdig, utan hon lät sin växande längtan få makt över henne och driva henne till att äta av den förbjudna frukten. Hon hade brutit mot Guds lag och blev den första människan som syndade. Men hon föll inte genast ned död, vilket för ögonblicket tycktes bevisa att ormen, som djävulen tagit i sin tjänst, hade rätt. Efteråt, när hennes man, Adam, kom och fann att hon fortfarande levde, övertalade hon honom att ta emot något av den förbjudna frukten ur hennes hand. Han visste vad det fullständiga straffet var för att göra detta, döden, men själviskt valde han att hellre dö för Guds hand tillsammans med henne än att leva i paradiset utan henne. Omedelbart förlorade de den frid de ägt i hjärta och sinne. Deras samvete oroade dem. De hade förlorat sin fullkomliga oskuldsfullhet; de föreföll orena i sina egna ögon. De förlorade också sin fred med Gud. De flydde undan och gömde sig, då de hörde ljudet av Gud som osynligen närmade sig. — 1 Mos. 3:6—10.

17. Hur visade sig djävulen vara en lögnare, och vad hände i själva verket med Adam och Eva?

¹⁷ Till svar på Guds fråga bekände Eva och Adam sin uppsåtliga synd. De hade ingen förutsättning att kunna be honom om förlåtelse, och de bad inte heller om detta, ty det skulle ha inneburit att Gud hade fått frångå sin egen lag. Tvärtemot vad djävulen hade sagt genom ormen höll Gud rättrådigt fast vid sin lag och dömde Adam och Eva till döden. Han dömde dem inte till evigt liv på en glödhet pinoort; han dömde dem till det som var fastställt i hans lag — döden. Detta innebar att de måste vända åter till det som Gud hade tagit Adam ifrån, jordens stoft, dvs. till icke-vara. Att en person blir bestämd för icke-vara är inte någon belöning för personliga förtjänster, vilket man lär i förbindelse med den religiösa uppfattningen om nirvana. Det är ett straff för uppsåtlig olydnad mot Guds lag, uppsåtlig synd. Den kristne aposteln Paulus skrev: ”Den lön, som synden giver, är döden, men den gåva, som Gud av nåd giver, är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” — Rom. 6:23.

18. Vad hade Adam och Eva beslutat göra, vilket framgår av deras handlingssätt, och hur handlade Gud fördenskull?

¹⁸ Hur lät Gud domen gå i verkställighet? Genom att äta av kunskapens förbjudna träd på gott och ont hade Adam och Eva beslutat att bli lika gudar i fråga om att själva avgöra vad som var gott och vad som var ont. Därför heter det i Guds skildring, i 1 Moseboken 3:22—24: ”Och HERREN Gud sade: ’Se, mannen [Adam] har blivit såsom en av oss, så att han förstår, vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta och så leva evinnerligen.’ Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård [det ljuvliga paradiset], för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen. Och han drev ut mannen och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.” Den bibliska skildringen antyder att Adams hustru, Eva, blev utdriven tillsammans med honom. Adams synd påverkade i så ringa grad hans kropps fullkomlighet att han, utanför det ljuvliga paradiset, uppnådde en ålder av nio hundra trettio år, vilket gjorde det möjligt för honom att få många söner och döttrar. (1 Mos. 5:1—5) Genom att förbli lydig inne i paradiset skulle Adam ha kunnat leva för evigt och kunnat bli far till alla sina söner och döttrar i mänsklig fullkomlighet.

19. Hur spärrades vägen tillbaka till paradiset vid den tiden för det första människoparet och deras avkomlingar, och vad hände slutligen med detta paradis i Eden?

¹⁹ Det var vägen ut ur paradiset och bort från dess fred med Gud, fred mellan man och kvinna och fred mellan människan och fyrfotadjuren, fåglarna och fiskarna. Vägen tillbaka spärrades av vakthållande keruber, övermänskliga skapelser av Gud, och av ett ljungande svärd, som vände sig åt alla håll. I ett tusen sex hundra femtiosex år var det omöjligt för människan att vända tillbaka till paradiset och livets träd i det, inte ens sådana gudaktiga män som Abel, Enok och Noa tilläts vända tillbaka. Därpå kom den hela jorden omfattande syndafloden på Noas tid och utplånade paradiset. (Hebr. 11:1—7; 1 Mos. 6:5—8:22) Det har inte upptäckts sedan dess.

20. a) Har vår jord efter syndafloden omvandlats till ett paradis, och vad hotar nu jorden? b) Varför kan människan inte göra vår jord till ett paradis?

²⁰ Efter denna vattenflod för mer än fyra tusen tre hundra år sedan har mänskligheten inte kunnat omvandla hela vår jord till ett paradis, fastän släktet har förökats och nu uppgår till mer än tre milliarder fyra hundra millioner människor och vi är mitt uppe i en ”befolkningsexplosion”. Ännu ett världskrig, där kärnvapen, kemiska, biologiska och radiologiska vapen förmodas komma till användning, hotar att göra vår jord till en obeboelig planet, som lämnas att förvildas och bli obrukad, med hela dess yta förorenad och nedsmutsad. Fakta talar för sig själva: människan kan inte i sitt nuvarande tillstånd omvandla den här planeten till ett paradis som kan jämföras med den ursprungliga lustgården i Eden, det ljuvliga paradiset. Varför inte? Därför att människan inte har fred med Gud, paradisets Skapare. Människan kan inte längre göra något som helst anspråk på fullkomlighet i fråga om kropp och sinne eller på fullkomlig oskuldsfullhet eller fullkomlig god moral. Hon är precis vad bibeln kallar henne: syndig. Därför vilar Guds ogynnsamma dom över människan, och hon är döden underkastad.

Vägen tillbaka förbereds

21, 22. Förhindrade Adams och Evas olydnad för alltid Guds uppsåt att göra var jord till ett paradis, och hur vet vi något om detta?

²¹ Är situationen då hopplös? Är det omöjligt att finna någon väg tillbaka till paradiset? Genom människans egna bemödanden: Ja! Men med Guds hjälp: Nej! På själva den första skapelsedagen, när Gud sade: ”Varde ljus”, var det hans avsikt att vår jord helt och hållet skulle bli ett paradis. Vid slutet av den sjätte skapelsedagen underrättade Gud det nyskapade människoparet, Adam och Eva, om att detta var hans uppsåt, och han förklarade för dem vilken del de skulle ha i att fullgöra detta gudomliga uppsåt. (1 Mos. 1:3, 28) När Eva och Adam syndade, fördröjde detta utvidgningen av paradiset till jordens ändar. Men Gud, den Allsmäktige, låter inte sitt kärleksfulla uppsåt misslyckas för djävulens skull, hans som tog ormen i sin tjänst. Innan Gud drev ut det syndiga paret, Adam och Eva, ur Edens lustgård, lät han både dem och djävulen få veta att han höll fast vid sitt uppsåt och antydde att han skulle återföra människosläktet till paradiset. Hur angav Gud detta? Genom sina ord till djävulen. Enligt Åkesons översättning av bibeln läser vi:

²² ”Då sade Jehová, Gud, till ormen: ’Emedan du gjorde detta, vare du förbannad framför all boskap och framför varje djur på marken. Du skall gå på din buk och äta jord i alla dina livsdagar. Och jag skall sätta fiendskap emellan dig och kvinnan och emellan din säd och hennes säd. Denna skall krossa ditt huvud, och du skall krossa hans häl.’” — 1 Mos. 3:14, 15.

23. a) Vem är den symboliska ormen och den symboliska kvinnan, som omtalas i 1 Moseboken 3:14, 15? b) Vad skall det slutligen innebära för mänskligheten att ormens huvud krossas?

²³ Den här förbannelsen av ormen var i själva verket Guds förbannelse av djävulen, som hade tagit ormen i sin tjänst. Ormen blev en symbol av djävulen. (Upp. 12:9; 20:2) Om symbolen, den bokstavliga ormen, blev förnedrad, måste också djävulen bli förnedrad. Att Gud kallar djävulen ”den ursprunglige ormen” (NW) är en antydan om denna förnedring. Ormens säd eller avkomlingar blev följaktligen en symbol av djävulens säd eller avkomlingar. Kvinnans säd eller avkomlingar blev en symbol av säden eller avkomlingarna av Guds symboliska ”kvinna”, dvs. hans heliga, trogna himmelska organisation av andliga skapelser. Att ormens huvud krossas av kvinnans säd innebär att djävulens huvud krossas eller tillfogas ett slag som innebär död och förintelse för honom. Men det skulle inte stanna vid att djävulen, ”den ursprunglige ormen”, fick detta straff, utan hans ondskefulla verk skulle också göras om intet. Detta måste inbegripa att människosläktet återförs till ett jordiskt paradis.

24. Vilken välsignelse skulle komma Guds ”kvinnas” säd till del, därför att han bekämpade ”ormen” och dess säd, och var får vi Guds ”kvinnas” säd identifierad för oss?

²⁴ Krossåret i hälen skulle inte vara förgäves. Kvinnans säd skulle belönas för att han fick sin häl krossad, eftersom hans sår kom sig av att han stred på Jehova Guds sida i kampen som uppstått till följd av den fiendskap som Gud satte mellan ormen och kvinnan och mellan ormens säd och kvinnans säd. Att han lät hälen krossas skulle belönas med hedern och äran att få fullgöra Jehovas vilja och krossa den store ormens huvud, tillintetgöra denne främste motståndare till Gud. Vi närmar oss nu med hast den tid, då Guds ”kvinnas” säd skall vinna evig ära genom att krossa den store ormens huvud. Alla levande människor skall då stå i skuld till denna härliga Säd för befrielsen från honom som är deras främste fiende, djävulen. Men vet vi vem denna Guds ”kvinnas” säd är? Historien identifierar honom åt oss, och den obestridliga historiska skildringen finner vi i den bok, som också berättar för oss om hur paradiset på nytt skall planteras åt människosläktet, nämligen bibeln. Låt oss snabbt följa de ledtrådar som hjälper oss att identifiera honom.

25, 26. Utgå från Sem och nämn de historiska detaljer som leder oss framåt mot Guds ”kvinnas” säd.

²⁵ Det är inte profana historieskrivare som ger oss dessa upplysningar. Världshistorien förbigår, utelämnar och åsidosätter i allmänhet de historiska fakta som verkligen är av betydelse. Det är till bibeln vi vänder oss för att få veta att Noas son Sem blev speciellt utpekad, när Noa välsignade Sem och sade: ”Lovad vare Jehová, Sems Gud, och Kanaan vare deras träl! Gud göre vitt rum för Jafet, och han skall bo i Sems tält.” (1 Mos. 9:24—27, Åk) Så går vi nio generationer framåt i tiden från Sem och kommer till Sems ättling Abram (eller Abraham) i Mesopotamien. Sems Gud, Jehova, uppenbarade sig för Abraham och sade: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig. Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.” (1 Mos. 12:1—3) Abraham lydde Gud och vann hans välsignelse.

²⁶ Abraham blev en välsignelse för alla släkter på jorden, men inte genom sin förste son, Ismael, utan genom sin andre son, Isak. När Abraham var lydig mot Jehova Gud ända därhän att han var villig att offra sin älskade son Isak på Guds befallning, sade Gud till Abraham vid offeraltaret: ”Jag [skall] rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand; och din säd skall intaga sina fienders portar. Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord.” (1 Mos. 22:15—18) Guds löfte här angav att hans ”kvinnas” säd skulle bli förbunden med Abrahams säd till välsignelse för alla folk eller nationer på jorden.

27, 28. a) Genom vem skall vi följa sädens släktlinje efter Isak? b) Vad visar bibelns skildring därpå med avseende på välsignelsen över Israels tolv söner?

²⁷ Jehova Gud upprepade sitt löfte om välsignelse för Abrahams son Isak. Men Isak fick tvillingsöner, Esau och Jakob. Gud valde den andre sonen, Jakob, och upprepade sitt löfte om välsignelse för honom. Han ändrade också Jakobs namn till Israel. Israeliterna i våra dagar är avkomlingar av Jakob eller Israel, men likväl är det så i dag att alla folk eller nationer på jorden visst inte vill välsigna sig förmedelst dessa köttsliga avkomlingar av Jakob eller Israel. Hur kommer det sig? Den bibliska historien förklarar hur det hänger ihop. Genom att undersöka den får vi veta att Jakob hade tolv söner, som skulle bli patriarkaliska överhuvuden för en nation, som utgjorde en enda familj bestående av Israels tolv stammar. Genom vilken av dessa tolv söner var det speciellt som Guds ”kvinnas” säd skulle framträda för att krossa den store ormens huvud och för att utan partiskhet välsigna alla nationer på jorden? På sin dödsbädd nere i Egypten antydde Jakob vem den sonen var. När han uttalade sin profetiska välsignelse över alla tolv sönerna, sade han till sin fjärde son, Juda:

²⁸ ”Dig, Juda, dig skola dina bröder prisa. ... Ett ungt lejon är Juda. ... Spiran skall icke vika ifrån Juda, icke härskarstaven ifrån hans fötter, till dess Silo kommer och folken bliva honom hörsamma.” — Fotnoten.

29. Vilka fakta känner vi nu till om denna Guds ”kvinnas” säd?

²⁹ De här orden, som har bevarats åt oss i 1 Moseboken 49:8—10, fastställde tydligt att den som skulle krossa den store ormen och välsigna alla lydiga människor måste vara av Juda stam, en jude. Han skulle föra den kungliga spiran, och härskarstaven skulle med rätta vila mot hans fötter eller mot hans knä. Honom skulle namnet eller titeln ”Silo” tillhöra, en titel som betyder ”Han, vilken det tillhör”. Såsom den av Jehova Gud förordnade härskaren skulle han ha rätt till alla de människors lydnad som längtar efter att bli välsignade genom Abrahams Säd.

30. Hur vet vi att David och Salomo, som var avkomlingar av Juda, inte kvalificerade sig såsom Guds ”kvinnan” säd?

³⁰ Sex hundra fyrtioett år senare, dvs. år 1070 f.v.t., blev en avkomling av patriarken Juda verkligen konung i en nation, nämligen David, Isais son, från staden Betlehem. Såsom konung i Jerusalem krävde han lydnad av alla Israels tolv stammar. Han fullbordade erövringen av hela det land som Gud hade lovat ge Abraham i Mellersta Östern, och folken i de erövrade områdena måste vara konung David lydiga. Men varken David eller hans son och arvinge till tronen, Salomo, krävde lydnad av folken runt om på jorden. Världsherraväldet skulle emellertid tillfalla en av Davids kungliga ättlingar som Gud skulle ge ett evigt bestående rike. Gud angav detta för konung David genom det förbundslöfte som Gud gav honom. (2 Sam. 7:4—17) Under Davids sons, Salomos, fredliga regering kom det i en stor del av Israels land att råda ett nära nog paradisliknande tillstånd. — 1 Kon. 4:20—25.