Värdet av bibelns släktregister

DU HAR kanske någon gång börjat läsa bibeln från Första Moseboken till Uppenbarelseboken och funnit läsningen mycket fängslande. Men när du kom till Krönikeböckerna och fick se att vers efter vers och kapitel efter kapitel innehöll släktregister med namn, som du inte kunde uttala och vars innebörd du inte förstod, är det möjligt att du sade: Varför står detta här? Varför sådana tråkiga detaljer?

Det är sant att när det gäller ”sträckläsning”, då är ett sådant register mycket enahanda. Men dessa släktförteckningar är likväl mycket värdefulla. Varför? För det första styrker de bibelns äkthet. De utgör bevis för att Gud vill att de som tillber honom skall tillbedja med ande och SANNING, inte som vore han en overklig, uppdiktad Gud. (Joh. 4:23, 24) Är det inte så att när du får höra eller själv läser en skildring av något som har hänt, då vill du veta namn och platser? Du frågar genast: Vem? Var? När du fått veta sådana detaljer, får det som sägs eller står skrivet en klang av sanning och mycket starkare verklighetsprägel. Och när du väl sitter inne med dessa upplysningar, då kan du forska vidare efter flera detaljer som bekräftar det som redan blivit sagt, nämligen genom att du går till andra delar av bibeln eller till profana historiska verk. Om bibeln vore uppdiktad eller skriven av bedragare, av människor under falskt namn, skulle sådana detaljer med säkerhet ha undvikits. Men dessa detaljer i bibeln stämmer helt överens med andra skildringar och bidrar till att göra bibeln till ett harmoniskt helt. Den är en ärlig framställning av verkliga historiska fakta.

Dessutom måste vi komma ihåg att de hebreiska skrifterna utgjorde det hebreiska folkets författning, dess lag och dess protokoll. De var nationens viktigaste arkiv. Många av släktförteckningarna sammanställdes från andra upptecknade lagenliga register, eftersom det i städerna förekom bokföring av dem som föddes på orten. De är en del av verklig historia. — Luk. 2:1—5.

HJÄLPER TILL ATT IDENTIFIERA MESSIAS

Släktförteckningarna är värdefulla i ett annat mycket viktigt avseende. De hjälper oss att identifiera Messias. När Jesus Kristus framträdde, kungjorde han inte: Jag är Messias (Kristus). (Joh. 5:31—37) Många andra människor tiderna igenom har gjort detta, men de har inte haft några fullmakter. En människas blotta påstående är inte nog för att rättfärdiga andras tro på henne. Till de många bevisen för att Jesus var Messias hör uppgifterna i judarnas släktförteckningar, som bevarades i deras egna städers folkregister, eftersom de vittnar om att Jesus tillhörde den rätta släktlinjen — härstammade från kung David av Juda stam. (Luk. 2:1—6) Jesus sade att han var SANNINGEN, och han uppfyllde allt som de hebreiska skrifterna sade om honom, hans härkomst inbegripen. — Joh. 14:6.

Hur nödvändigt det var att föra släktregister framgick av den första profetian, där Gud förutsade att en ”säd”, en avkomling, skulle framträda och att den skulle rädda mänskligheten. (1 Mos. 3:15) Omkring 2.000 år senare gynnade Gud Abraham för hans stora tros skull med löftet om att säden skulle framträda bland hans avkomlingar. (1 Mos. 22:17, 18) Längre fram begränsades löftets släktlinje till Juda, en av Jakobs 12 söner och tillika Abrahams sonsonsson, och sedan ytterligare till kung Davids linje. (1 Mos. 49:10; 2 Sam. 7:8, 12—16) Jesu födelse som människa uppfyllde alla dessa krav, för han erkändes tillhöra Juda stam och vara Davids son. — Matt. 9:27; 2 Tim. 2:8; Hebr. 7:14.

FÖRTECKNING ÖVER DEN PRÄSTERLIGA LINJEN AV STOR VIKT

Förutom att judarna förde register över den kungliga linjen genom David måste de föra förteckningar över Arons avkomlingar av Levi stam. Detta kom sig därav att alla deras präster måste tillhöra den stammen. (2 Mos. 28:1—3; 4 Mos. 3:5—10) En stor del av släktförteckningarna i Krönikeböckerna tjänar det syftet. Innan David dog, gjorde han anordningar för tempeltjänsten och gav då leviterna speciella tjänstgöringssysslor. (1 Krön., kap. 24—27) Sedan Israel återvänt från landsförvisningen i Babylon var dessa förteckningar mycket viktiga, eftersom prästadömet och tempelsysslorna måste börja fungera på nytt. Krönikeböckerna innehåller grunddragen till dessa anordningar som David gjorde och visar, jämte böckerna Esra och Nehemja, hur gudsdyrkan blev återinförd enligt samma mönster efter återuppbyggandet. Man höll sig strängt till de olika släktlinjerna. Detta framgår tydligt av det förhållandet att några män, som menade att de var av prästsläkt men som inte kunde styrka sin härkomst, blev utestängda från prästadömet tills de kunde bevisa vilken släkt de tillhörde. — Neh. 7:64, 65.

Bibelns sanningshalt hävdas således tack vare dessa släktförteckningar. Esra, som skrev Krönikeböckerna, nämner ett 20-tal officiella källor som han använde, då han sammanställde sitt verk. Dessa källor var allmänna register, inte några skribenters rena fantasiskapelser, tillkomna av nationalistiska eller själviska motiv. Men hur kan dessa släktförteckningar vara oss till nytta i denna tid?

PÅVISAR ATT ALLA NATIONER HÄRSTAMMAR FRÅN EN ENDA MÄNNISKA

Bibelns släktregister hjälper oss på andra sätt. De bekräftar aposteln Paulus’ ord om att ”[Gud] från en enda människa gjort varje nation av människor, till att bo på jordens hela yta”. (Apg. 17:26) Av skildringen framgår det mycket klart och tydligt att Adam och Eva var hela människosläktets föräldrar. (1 Mos. 1:28; 3:20) Deras avkomlingar genom sonen Set finns upptagna i ett register som för fram till syndafloden. (1 Mos., kap. 5, 7) Noas familj (allt som allt åtta personer), som överlevde, växte därpå ut till 70 familjer, och från dem har hela jorden blivit befolkad. — 1 Mos., kap. 10.

LÖSEN GENOM EN ENDA MÄNNISKA

Dessa upplysningar i sin tur uppenbarar hur det är möjligt att på denna grund, att en enda människa var far till hela människosläktet, en enda människa kunde ge sitt liv till en lösen för människosläktets frälsning. (Matt. 20:28; Joh. 11:49—52) Som den ”siste Adam” kan Jesus nämligen köpa människosläktet för att erbjuda det sitt offers förtjänst, och på så sätt blir han ”Evig fader” för alla som försäkrar sig om lösen. Om det hade funnits många ursprungliga fäder till människosläktet, då kunde inte en människa ha tjänat som lösen. — 1 Kor. 15:45; Jes. 9:6; 53:10.

BERÄKNING AV TIDSPERIODER

Andra fördelar av bibelns släktförteckningar är sannolikt av ringare betydelse, men likväl är förteckningarna värdefulla. I några delar av bibeln är de nödvändiga för att fastställa olika tidsperioders längd. I Första Moseboken, kapitel 5 och 7:6, 11, påvisas till exempel att tiden från Adams skapelse till syndafloden var 1.656 år. Och i 1 Mos. kapitel 11 redogörs det för perioden om 427 år från syndafloden till det abrahamitiska förbundet. — 1 Mos. 12:4.

Om inte dessa förteckningar fanns, skulle det vara omöjligt att beräkna hur länge det funnits människor på jorden. Hur långa tidsperioderna var uppenbaras inte när det gäller djurskapelsen, och inte heller när det gäller de föregående skapelseepokerna. Även om bibelforskare inte exakt vet hur lång tid som förflöt innan människan framträdde på skådeplatsen, kan de mycket exakt beräkna att tidsperioden för Guds befattning med människosläktet fram till i dag är cirka 6.000 år.a

SKENBARA MOTSÄGELSER

Släktförteckningarna hjälper oss dessutom att förstå sådant som annars skulle vara oklart. Så förefaller till exempel Samuel, av orden i 1 Samuelsboken 1:1, vara en efraimit, för Samuels far Elkana kallas där efraimit. Men i så fall tycks det vara något fel, eftersom Samuel tjänade i tabernaklet, som biträde åt översteprästen Eli, och även bar en efod, ett plagg som vittnade om att hans arbete bestod i att tjäna där i tabernaklet. — 1 Sam. 2:11, 18.

Beträffande detta problem kan vi få hjälp av släktförteckningen i 1 Krönikeboken 6:19—28. Här finner vi en förteckning över Levis avkomlingar, vilket framgår av 1 Krön. 6 vers 19. I 1 Krön. 6 verserna 27 och 28 finner vi Elkana och Samuel namngivna. Samuel var således i själva verket levit och kvalificerad för tjänst i tabernaklet. Hans far kallades efraimit, därför att han bodde i Ramataim-Sofim eller Rama inom Efraims stams område. Detta påminner om att vi nu för tiden har för vana att kalla en person för stockholmare därför att han har bott i Stockholm under någon tid, fastän han kan vara född på en helt annan plats.

UPPFYLLDA PROFETIOR

När det gäller att påvisa uppfyllelsen av profetior, kan vi som ett exempel hänvisa till Jehovas profetiska förbund med Pinehas, översteprästen Eleasars son, om ”ett evärdligt prästadöme” ”för honom och för hans avkomlingar efter honom”. (4 Mos. 25:13) Hur uppfylldes det löftet?

Ämbetet som överstepräst fortsatte uppenbarligen i Pinehas’ linje fram till tiden för översteprästen Eli, som härstammade från Pinehas’ farbror Itamar. Denna förändring berodde förmodligen på någon tillfällig diskvalificering inom Pinehas’ linje. Men kung Salomo avsatte Ebjatar, som var Itamars avkomling, därför att han hade slutit sig till kung Davids son Adonia i ett försök från dennes sida att bemäktiga sig Juda tron medan kung David var sjuk. (1 Kon. 1:1—14; 2:26, 27) Salomo gjorde Sadok, Pinehas’ ättling, till överstepräst i Ebjatars ställe. (1 Kon. 2:35) Enligt vad som framgår av den historiska skildringen fortsatte översteprästämbetet att beklädas av någon i denna linje under många år därefter.

IDENTIFIERING AV ENSKILDA PERSONER

Släktförteckningarna hjälper oss ofta att fastställa släktskapen mellan vissa personer som omtalas. (1 Mos. 35:21—26) Vi blir också glada, när vi i något sammanhang är litet osäkra på en persons identitet, som vi läser om, och vi så finner att vi kan skilja mellan personer med samma namn på grund av att de bibliska släktregistren ofta namnger en far, mor, bror eller son eller kanske uppger från vilken ort personen i fråga kommer. — Luk. 6:14; Apg. 12:12; Matt. 10:2—4; Mark. 15:43; Apg. 5:37; 1 Sam. 17:4, 58; 1 Mos. 11:29; 28:9.

BEHÖVLIGA BLAND JUDARNA FÖR RÄTTSFRÅGOR

Ytterligare detaljer av värde, när det gäller släktförteckningarna, kan anföras: Judarna behövde dessa för att fastställa stamtillhörighet vid fördelningen av det utlovade landet och för att kunna avgöra familjetillhörighet för de enskilda arvslotterna i landet. Släktförteckningarna identifierar den närmaste släktingen såsom den som hade den lagenliga plikten att ingå svågeräktenskap med sin brors änka för att föra broderns namn vidare. Det var också denna ”nära blodsförvant” som skulle ingripa och lösa sin släkting ur den träldom han kunde ha råkat i, och han skulle som blodshämnare vara den som dödade en dråpare. — 5 Mos. 25:5, 6; 3 Mos. 25:47—49; 4 Mos. 35:19.

Även om släktförteckningarna kan tyckas krångliga, kan vi således vara tacksamma över att de blivit bevarade för att tjäna ett gott syfte, både till nytta för dem som levde i forna tider och för dem som önskar förstå Guds ord i dag.

[Fotnoter]